Sisters (2015)

sisters-posterIn med lite mer Tina Fey i filmbloggen!
Det kan aldrig bli för mycket. Här i sällskap med Amy Poehler, också ett starkt kort i den ”nya” generationen kvinnor inom den amerikanska komedibranschen. Ok, Poehler har möjligen ibland en ganska ”hård” framtoning, vilket gör att hon inte alltid älskas fullt ut av denne filmtittare.

Idag dock, har de båda hamnat helt rätt som systrarna Ellis. Nästan lite ironiskt (?) är det Fey som är den oansvariga, lössläppta och med huvudet i det blå. Poehler får vara ordningsam, planerande och omhändertagande. När de nu vuxna systrarna upptäcker att deras barndomshem, huset på den lugna gatan i Florida, ska säljas för att mamma och pappa (Dianne Wiest och James Brolin) vill flytta till lägenhet blir det panik och tandagnisslan. Huset med så många minnen!

I ett ögonblick av nostalgisk självömkan får så Maura (Poehler) och Kate (Fey) den geniala idén att bjuda in ALLA sina barndomskompisar från det glada 80-talet på en sista hejdundrande nostalgifest i huset! GIVETVIS blir det en sån där fest som bara kan utspelas på film. Alla hämningar släpper. Vi får fysisk komedi, verbala under-bältet-skämt, åldersnoja, drogromantik…tja ganska mycket av det ”vanliga” i filmer av det här slaget. Lex Rogen.
No more, no less.

sisterss

80-talsminnen kräver sina färger

Men, jag sitter där och flinar (förstås), skrattar, flabbar åt vissa sekvenser som är roligare än andra. Fey och Poehler fixar biffen. De håller rullen igång och sparras dessutom smutt av stabila namn som Maya Rudolph, John Cena och John Leguizamo. Nånstans bland galenskaperna döljer sig kanske också en drapa om det här med att växa upp, och inte vara rädd att skapa sin egen framtid. Och att ta hand om varandra. Men allt sånt vet man ju redan. Största pluset med filmen; att den vågar testa gränserna och gå lite utanför det ”korrekta”. Som många andra i den här genren.

Här är vägen till målet betydligt roligare än själva sensmoralen.
Så som det ofta är.

recension: Nothing Like the Holidays (2008)

nothing_posterVi har haft filmer om den vita medelamerikanens julvedermödor. Vi har haft film om den svenska radhusjulen. Vi har haft fantasifulla juläventyr i förorten. Vi har haft julstök hos afro-amerikanska familjer. Vi har haft italienskt på menyn.
Men hur ofta har vi jultider i filmform hos den spansktalande delen av USA?

Här kommer därför en liten dänga om hur det går till när puertoricaner boendes i Chicago ska fira jul. Som vanligt är det stor familjesammankomst på programmet. Husfar Edy (en trivsam Alfred Molina) och frun Anna (Elizabeth Peña) väntar hem vuxna barnen lagom till jul. Plus lite annat löst folk i form av kusiner och vänner. Vi har sonen Jesse (Freddy Rodriguez) som kommer hem från soldatlivet, vi har andra sonen Mauricio (alltid sevärde John Leguizamo) på besök från New York med sin snobbiga fru Sarah (Debra Messing), dottern Roxanna (Vanessa Ferlito) som försöker göra lyckan i Hollywood. Och så finns knaskusinen Johnny (Luis Guzman) förstås, sidekicken med total avsaknad av takt och ton.

Det rustas för middag och familjehäng under ett par dagar, men det kör ihop sig ordentligt när alla har problem i nån form som kommer att luftas under de här dagarna. Och vad är det pappa Edy bär på för mystisk hemlighet? Droppen kommer när plötsligt mamma Anna deklarerar att hon tänker lämna Edy efter helgerna! Stor kalabalik. Lägg till detta allmänt babbel från alla, tjafs om det mesta, ett träd som ska sågas ned, Edy som vill att sonen Jesse ska ta över hans matbutik, Sarah som inte vill ha barn…till Annas stora ilska, Edy´s anställde Ozzy (Jay Hernandez) som plötsligt börjar limma på Roxanne….och dessutom plågas av händelser från förr.

Nothing Like The Holidays

far i huset är en gemytlig typ!

Ja, man får således en jul the spanish style.
I Chicago med snö och blinkande lampor. Det sjungs rasande fräsiga jultunes i upp-poppade former. Lite annorlunda, men ganska trevligt och harmlöst. Vill man vara lite gnällgubbe kan man lugnt påstå att regissören Alfredo De Villa tar i så det knakar när det gäller klyschigheter om latinamerikanska storfamiljer. Inget nytt under solen där. Men det kan man strunta i.

Ett nöjsamt persongalleri, en ganska tunn story som kläs i bästa julskrud och så är det väl bra med det.
En mystrevlig bagatell som inte gör bort sig.
Feliz Navidad!

Chef (2014)

chef_posterIbland ramlar de på en.
De där filmerna som genast försätter dig på det goaste humör du kan tänka dig. Som liksom bara vill finnas där som en god liten vän för stunden.
Precis som här. Damn vad jag gillar den här rullen!

Den JOVIALISKE Jon Favreau, mannen bakom Iron Man-rullarna och Cowboys and Aliens, bestämde sig kanske för att nu fick det vara nog med pang-explosions-filmer för en stund.
Istället satte han sig ned och knåpade ihop dagens SIMPLA men ack så UNDERHÅLLANDE historia om kocken Carl (Favreau själv) som harvar runt på en restaurang där han aldrig får visa vad han går för när det gäller kreativitet och fantasi. Ställets ägare (Dustin Hoffman) sejfar hellre och kör på beprövad (men TRÅKIG) meny. En dag tappar Carl det helt, kommer ihop sig med bossen och bara drar från stället. Skild, med en son som han borde umgås mer med, gäller det nu att hitta en lösning på livspusslet. Kanske han ändå skulle ta en närmare titt på den där idén om att äga en foodtruck som hans ex-fru tjatat på honom om? Att komponera ihop lite kulinariska mackor att kränga…? Under en roadtrip från Florida till Kalifornien.

supermacka komponeras

Rent manusmässigt måste det här vara en av de mest fantasilösa storys som fått grönt ljus i drömfabriken.
Vi får inga dramatiska världsomvälvande händelser, ingen dör, alla mår bara så bra som de framställs i filmen och alla, i stort sett alla, har bara goda saker att säga. Nästan så man sitter och väntar på att nu kommer nog nåt jävligt att hända ändå…men nej! Och kanske är det helt enkelt så att det är just det som filmen bygger på. Att det ska vara en stunds feelgood rakt av! Att Favreau gillar mat råder ingen som helst tvekan om! Dessutom har han fått med sig ett gäng kompisar på resan i småroller; Scarlett Johansson, John Leguizamo, Oliver Platt, Robert Downey Jr. och Bobby Cannavale. Plus en jädra massa go musik!

Att man sen också blir ashungrig när man sett filmen är ju bara lite skön bonus!

Collateral Damage (2002)

Regissören Andrew Davis får väl ändå sägas ha haft sina största stunder i solskenet under 90-talet, då han ju tex var mannen bakom de snyggt underhållande Jagad och Ett Perfekt Mord. Förvisso tillverkade han ju också Under Belägring, men den känns egentligen bara som en blek ripoff på Die Hard-temat.

Under senare år verkar han dock ha legat lågt (The Guardian 2006 inräknad). I början på 2000-talet hade han dock laddat kamerorna ordentligt  med dagens alster. Ett film som fick problem direkt då verkliga terrorister förmörkade vår verklighetsuppfattning för alltid. Själva filmen låg klar för stor premiär 2001 just när 9-11 inträffade, drogs smart nog tillbaka och fick en lågmäld premiär i februari året efter och lyckades inte på långa vägar spela tillbaka sina inpumpade dollars. Kanske var det inte bara för att ämnet fortfarande var liite för känsligt, nej ett rätt blekt och sviktande manus hade nog sin inverkan också. Men visst, en och annan underhållningsminut går väl att hitta här om man ändå försöker.

Helyllebrandmannen Gordy Brewer´s (Arnold Schwarzenegger) fru och son är bland offren då en colombiansk terrorist, El Lobo, slår till med en bomb mot det Colombianska konsulatet i Los Angeles. Brewer´s nära och kära råkar bara vara på platsen av en slump och chocken är naturligtvis total för den stackars brandmannen. Myndigheterna kopplas in men har givetvis noll framgång i att skaka fram det endaste lilla spår. Och i bakgrunden lurar såklart CIA med sin chefsagent i ärendet (Elias Koteas) och driver sin numera uttjatade hemliga agenda där man cyniskt menar att en och annan oskyldig förlust får man ta i kampen mot terrorn.

Säg det till Brewer som snart tappar tålamodet med att inget görs för att hitta terroristerna, och i sann Hollywoodhämnar-anda tar saken i egna händer för att en manussida senare befinna sig på plats i Colombia för lite egen undersökning om var just El Lobo håller hus.

Ok, det mest störande med filmen är dess brist på ett intressant manus (här vill jag bara påpeka att en historia om att förlora sin familj naturligtvis är en HEMSK händelse), men dessvärre engagerar inte Arnolds enmanskorståg speciellt mycket. Och då är det ändå en berättelse som visar upp en rejält nedtonad Schwarzenegger, han avfyrar faktiskt inte ett vapen i hela filmen. Nej, regissör Davis största problem tycks istället vara om han ska förvandla berättelsen till en renodlad actionhistoria eller ett politiskt inlägg i debatten om terrordåd, varför de utförs och varför CIA alltid tycks finnas med och dra i trådarna.

Panamahatt i Colombia!!??

Första timmen av filmen genererar inte direkt ett ok betyg i Flmrs bok trots att jag alltid har ett gott öga till övers för den gamle klippan från Österrike. Via lite splittrade scenarion (varför är tex John Turturro och John Leguizamo med i ynka fem minuter och underutnyttjas ?!) och styltade händelser i den Colombianska djungeln, tar sig dock Davis samman mot slutet och får ihop det någorlunda så att bottenbetyget ändock kan undvikas. Den tunga actiondelen spelar upp till finalen, manuset försöker sig på en patenterad liten snygg twist, inte helt utan framgång och sista raksträckan in mot målet blir aningens lite spännande.

Collateral Damage är en dussinfilm vars nedplöjda miljoner givit den en proffsig yta. Med ett manus som känns tunt blekt och oengagerande. På förlåtandesidan måste dock en förhållandevis återhållsam Schwarzenegger nämnas tillsammans med regissören Davis som i slutändan vet hur man syr ihop en produktion som denna. Inte uselt men oerhört snabbglömt.

Assault on Precinct 13 (2005)

Det här med nyinspelningar.Eller reboots. Eller vad är det…egentligen? Hur definierar man en reboot (förutom att filmserier oftast ska ges en uppfräschning och modernare touch)? Är vi numera fast även i trendord i filmvärlden? Och vad är det som gör vissa filmer helt okej att ”boota” om medans andra får utstå spott och spä..?

Dagens alster har jag sett ett par gånger. Liksom originalfilmen signerad John Carpenter. Och i ärlighetens namn känns det som Carpenters till skyarna höjda ”mästerverk” känns rätt kackigt idag när man ser den. Cheapnessheten ligger stadigt som en brokig 70-talsfilt..men det DEN filmen möjligen kan stoltsera med är en sorts modern westernkänsla och lite småspänning.

Vad som egentligen triggade igång den här moderna versionen får man väl aldrig veta, men troligen handlar det som så alltid om möjligheten till snabba dollars. Eller kunde det möjligen vara så att man ansåg att tiden var mogen att visualisera ett av gamle Carpenters mer hyllade verk för en ny och yngre publik?
Det sägs ju att vissa gamla filmer ger man sig bara inte på igen, och rätt snabbt var belackarna ute och gormade liknande fraser här. Personligen har jag dock lite svårt att se varför denna ilska finns.

En attans gammal polisstation i Detroit ska alltså göra sin sista kväll ”i tjänst” innan den nya toppmoderna Precinct 21 tar över vid midnatt, nyårsafton också mycket lägligt. Den fåtaliga styrkan som bemannar stationen under ledning av polisbefälet Jake (Ethan Hawke) ser fram mot ett par sista timmar med lugn, nyårsfirande och viss melankoli.
Annat ljud i skällan blir det dock strax då en fångtransport är ute och glider runt på hala ovädersvägar precis i området där stationen ligger. En snabb manussida senare har fångtransporten tvingats söka skydd hos våra huvudpersoner och fångarna låses snabbt in i arresten. Men vänta, är det inte Detroits mest eftersökte gangsterkung Bishop (Laurence Fishburne) som återfinns där i fångskaran? Och hur mycket skulle inte han kunna avslöja om tex korrupta poliser och allsköns ljusskygg verksamhet…?

Ja ni fattar ju vid det här laget säkert var just dagens justerade historia tänker ta vägen. Mörka krafter inom samhällets stöttepelare ser plötsligt en risk i att Bishop kommer levande fram till en rättegång, och vad spelar det väl för roll att offra en gammal polisstation? Eller dess fåtaliga invånare?

Det ironiska med dagens film är att den för alltid kommer att få lida av att klassas just som en nyinspelning. Som standalone-film klarar den sig nämligen alldeles utmärkt. Innehåller alla ingredienser för att göra den till en stundtals stabil, småspännande om än ganska ologisk actionrulle som inte har några större ambitioner än att underhålla för stunden.

årets första timmar vakas in på ett mer udda sätt

Fransosen Jean-François Richet står för regin, tar sig möjligen på något för stort allvar i extramaterialet, men har ändå åstadkommit 109 minuter som går att konsumera med viss förnöjsamhet. En förvånande diger rollista, Hawke, Fishburne, Maria Bello, Gabriel Byrne, John Leguizamo, Brian Dennehy och en Drea de Matteo som aldrig tycks ha lämnat Sopranos-stilen, gör sitt bästa för att frammana belägringskänslan. Kanske då precis i enlighet med Carpenters originalmanus.

Modernare tider ger också ett moderna hantverk vad gäller effekter och tempo. Här smäller det och dundrar mest hela tiden, och effektnissarna har en större rörelsefrihet än vad Carpenter någonsin kunde uppbåda. Därmed inte sagt att det per automatik blir bättre bara för det. I det här fallet ger det dock en viss visuell tyngd till filmen.

Assault on Precinct 13 modell 2000-talet blev naturligtvis ingen större hit. Jag kan på ett sätt förstå varför eftersom man egentligen bara lyckas snudda vid den intensitet som Carpenters originalmanus måhända innehöll. Å andra sidan, om man kastar viss logik överbord så är detta en helt okej rulle från det numera standardiserade träsket av teknikactionrullar, och som underhållning för den berömda stunden duger den gott.
Reboot eller nyinspelning. Take your pick.

Vanishing on 7th Street (2010)

Som filmkonsument är jag beredd att svälja mycket. Jag kan ta ilskna demoner, övernaturlighet, galna hajar, lömska aliens, zombies som dräller omkring, bindgalna slashers, slitna poliser, tårkrävande relationshistorier, bananhalkande losers, puttenuttig vardagsromantik, kort sagt…det mesta.

Det jag inte kan ta är när något till synes lovande fumlas bort med ett långdraget manus som mynnar ut i ett enda stort INGENTING. Jag har skrivit det förr, ibland kan filmer vara så dåliga så att de blir sevärda bara därför. Men det får banne mig inte bli så dåligt eller ointressant att man istället börjar reta sig på just det faktumet och känner sig lurad.

 ”Vanishing…” är dessvärre en sådan film att reta sig på. Upplägget lovar gott, plötsligt börjar människor försvinna till höger och vänster, gå upp den berömda röken, och kvar blir bara en hög med deras kläder. Samma sak sker uppenbarligen över hela världen. Skuggor och mörker verkar ha en del i mysteriet, kan det helt enkelt vara så att världen håller på att slukas av mörkret? Luke (Hayden Christensen) är en av de personer som av någon anledning klarar sig, försöker anpassa sig till den nya okända världsordningen och tar så småningom skydd i en sliten upplyst bar där han träffar på ett par andra olyckliga personer i samma sits. Nyckeln till överlevnad verkar vara att till varje pris hålla sig i ljuset.

Nog är det mystiskt värre det som händer och historien har alla möjligheter att utvecklas i en riktning som kan vara både skrämmande och fantasifull. Vad är det med mörkret? Vilken kraft har ljuset egentligen, och i vilken mängd…? Dessvärre stannar allt upp och vi ska uppenbarligen känna något för de stackare som är kvar. Vilket jag inte gör. Hayden Christensen har jag aldrig gillat och hans insats som Luke här är ytterst opersonlig och klyschig. Thandie Newton irriterar mig bara med sin hjälplöshet och ologiska tänkande. Den enda som bjuder på någon form av skådespeleri är John Leguizamo, men han är ju å andra sidan oftast stabil även i skitfilmer.

 Historien tar aldrig fart, står och stampar. Huvudpersonerna gör vissa val, och inga känns speciellt logiska. Jag fattar inte vad manuset vill komma fram till. Att bara släppa allt med en sorts ryck på axlarna och lämna allt vidöppet duger inte. Har jag suttit närmare 90 minuter och slösat bort min tid vill jag banne mig ha lite mer substans när det hela ska summeras innan eftertexterna. Vill filmen skrämmas lyckas man dåligt. Vill filmen bli som ett sämre avsnitt av gamla Arkiv X lyckas man bättre. Känslan av att manusförfattaren totalt tappat intresset och tråden mot slutet är så uppenbar så att det blir löjligt. Fan vet om det inte hade blivit bättre om M. Night Shyamalan hade fått leka med den här historien…

 Vanishing on 7th street har världens möjligheter med ett lovande upplägg, men slarvar bort precis allt i ett segdraget tempo, ointressanta figurer och alldeles för mycket logiska luckor. Allt måste inte ha en förklaring i slutet, men det ska tusan finnas lite driv och innehåll mitt i det oförklarliga på vägen dit.

”We can wait until morning.”
”Are you sure there’s one coming? ”

Righteous Kill (2008)

Det var ett jäkla hallå 1995 när legendarerna Robert DeNiro och Al Pacino äntligen (enligt många)  fick dela en liten scen ihop i den suveräna Heat. Här får de en hel film ihop, men tyvärr blir det också en påminnelse om att utan klass på innehållet kan inte ens de bästa i branschen förhöja stämningen.

Veteransnutarna Cowan och Fisk (DeNiro/Pacino) har jobbat ihop sedan stenåldern inom NYPD. De är tuffa, respekterade och rutinerade och tar sig an ett fall där en brottsling som lyckats undvika rättvisan påträffas synnerligen tagen av daga. Detta fall följs snart av fler rena avrättningar på mer eller mindre ljusskygga figurer och veteranpoliserna får fullt upp, samtidigt som de motvlligt tvingas samarbeta med yngre kollegor på väg upp i karriären.

Det som börjar lovande planar snart ut i ett långsamt tempo där det inte händer så värst mycket mer än att Pacino och DeNiro får gaffla med sina yngre kollegor och muttra lite med varandra att det minsann var bättre för. Regissören Jon Avnet (Stekta Gröna Tomater) vill uppenbarligen satsa på en dialogtät thriller med mörka undertoner där skådespelandet ska vara i centrum. Han  låter DeNiros figur blir synnerligen komplex och näst intill besatt och Pacino får den mer tillbakalutade stilen. Detta fungerar naturligtvis rätt ok med två så stora personligheter i huvudrollerna, men problemen smyger sig på när det sker på bekostnad av tempo och spänning. Det blir svårforcerat och en aning ansträngt trots att DeNiro och Pacino försöker höja intensiteten så gott de kan, samtidigt som Avnet vill att det ska vara gåtfullt och att jag som tittare ska engagera mig fullt ut.

Vilket jag alltså inte gör. Smartingar och vana filmgluttare får naturligtvis ganska snabbt koll på intrigen och dess följder, och därmed pyser luften ur ballongen rätt omgående. Det är mörka miljöer, skuggor och staden New York som kuliss och det finns inget att klaga på vad gäller fotot. Inte heller vad gäller birollslistan där man finner namn som Donnie Wahlberg, rapparen 50 Cent, John Leguizamo, gamle veteranen och pålitlige Brian Dennehy och sist men inte minst Carla Gugino. Den sistnämnda dock  i en icke trovärdig och intetsägande roll som brottsplatstekniker med mörka sexbegär.

Righteous Kill vill vara mörk, mystisk och dramatisk. Istället blir det mycket tomma tunnor som skramlar och jag känner mig som jag sett ett drygt avsnitt av någon dussindeckare på tv. Att skryta med skådisstorheterna hjälper således föga i denna sega historia, där dock just herrar DeNiro´s och Pacino´s rutin framför kameran är det som räddar filmen undan ett katastrofbetyg.