Om man ville göra dagens tyckande sådär otroligt kort skulle man kunna köra en spoilande (maskerad naturligtvis) text typ såhär:
Någon gång undrat hur det skulle vara om The Walking Dead utspelades på..säg…Mars istället? Jo, antagligen precis såhär!
*slut spoiler*
Om man istället ska sprida bokstäverna lite kan man återigen konstatera att det faktiskt inte behövs ohemult många dollarbuntar, en hel avdelning av cgi-nördar höga på jolt-cola eller skäggpryd producent som heter Bruckheimer i ryggen för att tillverka en fräsig film.
Idag räcker det till och med att vända blickarna mot de gamla brittiska öarna. Brittisk sci-fi har sina ljusa stunder. De kommer i små portioner, men är sällan trashiga, möjligen är det bristen på inpumpade cash som sätter gränserna. Om den föredömliga Moon var både retro och lite allvarsamt filosoferande, känns irländske regissören Ruairi Robinson´s alster här mer som en stunds nu jävlar ska det lekas lite med klyschor, små effekter och den där världsberömda känslan av klaustrofobiska obehagligheter som filmer som Alien, The Thing tagit fasta på. Fast den film jag kanske mest tänker på när jag ser dagens rulle är…öh…Aliens!
Öknen i Jordanien (!) har här fått föreställa Mars där ett gäng astronauter precis håller på att avsluta ett 6 månader långt projekt där den gamla vanliga agendan att finna liv på planeten har varit uppdraget. Hemresan är bara knappt 20 timmar bort och nu är det väl bara att packa ihop och se glad ut.
Icke.
Nån kom på att han måste ut till en utgrävningsplats och kolla en grej.
Sådant är alltid dumt, det vet man ju direkt. Ett par sandstormar senare är det kaos och elände som gäller. Nu handlar det om att överleva för rymdisarna och de har inte så många ställen att huka på.
Det intressanta här är att trots bristen på produktplaceringar, frånvaron av ett übertjockt manus, rätt okända skådisar, klyschiga händelseutvecklingar (kom igen: det är väl klart det handlar om last man standing till slut), blir det banne mig lite småspännande och rätt obehagligt.
Något som Hollywoodbesten Prometheus till exempel totalt misslyckades med.
Här läggs ingen onödig tid på sirliga backstorys eller sidospår. Det skiter sig nästan direkt, och från det är det bara en fråga om hur illa slutresultatet ska bli för alla inblandade på den röda planeten. Att det sedan blir rätt obehagligt trevligt längs vägen får man ta som en liten bonus helt enkelt.
Kanske större delen av rullens budget gick åt till att locka Liev Schrieber, Olivia Williams och gamle filmskurken Elias Koteas till ett par av rollerna, annars är det mest okända ansikten bakom rymdhjälmarna. Vilket känns lite uppfriskande!
The Last Days on Mars är stämplad som sci-fi/horror. Det är väl vilket som kanske. På minuskontot att det ibland klipps hysteriskt mellan scenerna och går lite väl fort. På det trevligare pluskontot hittas att mitt fokus håller ända in i mål, att de visuella effekterna är väl så snygga som en miljardfilm och att det inte behöver vara så satans seriöst eller pretto i rymden för att det ska bli en bra rulle.
Ingen jättestark trea, men likväl en…trea.
Filmitch och Movies Noir har också varit på besök på Mars den här veckan. Vad tyckte de tro?