Vanishing on 7th Street (2010)

Som filmkonsument är jag beredd att svälja mycket. Jag kan ta ilskna demoner, övernaturlighet, galna hajar, lömska aliens, zombies som dräller omkring, bindgalna slashers, slitna poliser, tårkrävande relationshistorier, bananhalkande losers, puttenuttig vardagsromantik, kort sagt…det mesta.

Det jag inte kan ta är när något till synes lovande fumlas bort med ett långdraget manus som mynnar ut i ett enda stort INGENTING. Jag har skrivit det förr, ibland kan filmer vara så dåliga så att de blir sevärda bara därför. Men det får banne mig inte bli så dåligt eller ointressant att man istället börjar reta sig på just det faktumet och känner sig lurad.

 ”Vanishing…” är dessvärre en sådan film att reta sig på. Upplägget lovar gott, plötsligt börjar människor försvinna till höger och vänster, gå upp den berömda röken, och kvar blir bara en hög med deras kläder. Samma sak sker uppenbarligen över hela världen. Skuggor och mörker verkar ha en del i mysteriet, kan det helt enkelt vara så att världen håller på att slukas av mörkret? Luke (Hayden Christensen) är en av de personer som av någon anledning klarar sig, försöker anpassa sig till den nya okända världsordningen och tar så småningom skydd i en sliten upplyst bar där han träffar på ett par andra olyckliga personer i samma sits. Nyckeln till överlevnad verkar vara att till varje pris hålla sig i ljuset.

Nog är det mystiskt värre det som händer och historien har alla möjligheter att utvecklas i en riktning som kan vara både skrämmande och fantasifull. Vad är det med mörkret? Vilken kraft har ljuset egentligen, och i vilken mängd…? Dessvärre stannar allt upp och vi ska uppenbarligen känna något för de stackare som är kvar. Vilket jag inte gör. Hayden Christensen har jag aldrig gillat och hans insats som Luke här är ytterst opersonlig och klyschig. Thandie Newton irriterar mig bara med sin hjälplöshet och ologiska tänkande. Den enda som bjuder på någon form av skådespeleri är John Leguizamo, men han är ju å andra sidan oftast stabil även i skitfilmer.

 Historien tar aldrig fart, står och stampar. Huvudpersonerna gör vissa val, och inga känns speciellt logiska. Jag fattar inte vad manuset vill komma fram till. Att bara släppa allt med en sorts ryck på axlarna och lämna allt vidöppet duger inte. Har jag suttit närmare 90 minuter och slösat bort min tid vill jag banne mig ha lite mer substans när det hela ska summeras innan eftertexterna. Vill filmen skrämmas lyckas man dåligt. Vill filmen bli som ett sämre avsnitt av gamla Arkiv X lyckas man bättre. Känslan av att manusförfattaren totalt tappat intresset och tråden mot slutet är så uppenbar så att det blir löjligt. Fan vet om det inte hade blivit bättre om M. Night Shyamalan hade fått leka med den här historien…

 Vanishing on 7th street har världens möjligheter med ett lovande upplägg, men slarvar bort precis allt i ett segdraget tempo, ointressanta figurer och alldeles för mycket logiska luckor. Allt måste inte ha en förklaring i slutet, men det ska tusan finnas lite driv och innehåll mitt i det oförklarliga på vägen dit.

”We can wait until morning.”
”Are you sure there’s one coming? ”

2012 (2009)

Mycket siffror där uppe i rubrikraden. År 2012 är året då jorden kommer att gå under. Allt enligt den ständigt refererade gamla flummiga Maya-kalendern. När så den moderna katastroffilmens fader, Roland Emmerich (Independence Day), kände att det var dags igen för att göra en ny popcornfilm med extra mycket, så valde han helt sonika att spinna vidare på denna teori om vårt klots undergång. Och vips, efter lite patenterad Emmerich-handpåläggning så har vi här stråkar, plastiga känslor, knyckiga rollkaraktärer och framför allt effekter. I massor.

Emmerich lär ha sagt att detta ska vara hans sista mastodontfilm om hemskheter som drabbar mänskligheten, och varför inte då ta i så det knakar? För det gör han verkligen. Den minimala backstoryn klaras snabbt av för att kasta oss tittare in i effekterna förlovade tillvaro. Ung forskare upptäcker att allt inte står rätt till med jordens temperatur och varnar. Myndigheter börjar med hemlighetsmakeri för att stå rustade inför de hemskheter som komma skall. En frånskild pappa (John Cusack) kastas bokstavligen in i händelsernas centrum och får ta hand om både sitt ex, hennes nye boyfriend och sina barn, på flykt undan de hotande naturkrafterna.
Egentligen finns det inte så mycket att säga här. Filmen följer exakt standardmallen för hur handlingen ska vara, vilka som ska utföra de modiga hjältedåden och vilka som ska dö.

Men det är förbaskat läckert. Jorden har väl aldrig gått under på ett snyggare sätt. Eller som någon skrev på nätet, det är undergång med extra allt. För det är det verkligen. Emmerich hamrar på med jordbävningar, eldstormar, lava, översvämningar och hela registret. Skådisarna med Cusack i spetsen förpassas till bakgrunden när specialeffekterna vill ha plats i finrummet och visa upp sig.
Och eftersom det är så förbannat snyggt gjort så är det helt ok. Övriga bredvid Cusack som flyr för livet är bla Amanda Peet (The whole ten yards), Oliver Platt (De tre musketörerna), Thandie Newton (MI:2) och Woody Harrelson (Zombieland) i helt galen störtskön liten biroll!

2012 är Hollywood både från sin bästa och sliskigaste sida. Det är mycket, det är högljutt, det är noll hjärna och logik.
Men det är satans underhållande och väldigt kul att se på.

Betyget: 3/5