Etikettarkiv: Brian Dennehy

Mar 17 2015

Flmr vs Filmåret 1985!

 

1985. 1985_01
Året då jag muckade från lumpen på Gotland. Året då jag och drygt 65 000 dansade fram sprickor i UIlevis betong när Bruce Springsteen intog Göteborg med sin Born in the USA-tour! Året då det verkligen kändes som man tog steget ut i vuxenvärlden.

Och vad kunde Hollywood och filmvärlden erbjuda detta år?
Vilka filmer seglade upp på min näthinna och stannade där?
Vilka filmer har vid senare års titt kanske jackat upp sitt underhållningsvärde och förtjänar en plats i minnesbanken?

Vilka filmer från mitten av detta lustiga årtionde vad gäller mode, musik, smak och annat tjofaderittan är ”mina” filmer?!

Jo dessa!
Häng med!

***********************

10. Pale Rider

palerider1

Clint Eastwood återvände till westerngenren för första gången sedan 1976! För en westernlover som en annan var det självklart lilla julafton. DESSUTOM en ganska nedskalad och mer ”dramawestern” än man kanske hade väntat sig. Clint svek inte. Historien är sannerligen inte världsomvälvande, men det känns realistiskt, grådaskigt och kanske en försmak av vad mästerverket ”De Skoningslösa” skulle komma att bjuda på.

 

 9. Falken och Snömannen

falconandsnowman

BOATS-historia innan begreppet var uppfunnet? Hursomhelst, en riktigt engagerande historia om förräderi och kanske….uppror mot den förutbestämda tillvaron? Timothy Hutton och Sean Penn mycket bra som amatörsnubbar-gone-spies i detta täta drama med kalla kriget som bakgrund av John Schlesinger. Oförtjänt bortglömd!

 

8. Silver Bullet

silverbullet

Helt klart en av de mer lyckade filmer som baseras på Stephen Kings märkliga världar! Bra flyt på kusligheter och stämningen när en varulv (!) terroriserar en liten amerikansk småstad. Rullstolsbundne Corey Haim tar upp kampen! Och dåren Gary Busey som Uncle Red, bara han värd nästan hela speltiden! Svår, men helskön, 80-talsvibb över hela rullen!

 

7. Ladyhawke

ladyhawke

Riktig äventyrssaga i bästa format! Kan man svälja Rutger Hauer som prettyboy och förste älskare blir det en smutt resa längs hela speltiden. Att Michelle Pfeiffer gör sig i medeltida romantiska sagor är det väl ingen som tvekar om! Till och med en ung Matthew Broderick fick plats här! Storslaget, mystiskt och kärlek! Precis som det anstår en äkta riddarsaga! En av årtiondets mer snygga rullar!

 

6. Trassel i Natten

into-the-night

Mera Pfeiffer! Nu med genomhygglige Jeff Goldblum i påtvingat äventyr i nattens Los Angeles. Det är tokiga skurkar, knäppa möten, juveler, action och romantik i en vild karusell signerad muntre regissören John Landis, då i sitt livs form (?) som filmskapare. Plus en massa skön musik! En riktigt underhållande pärla detta!

 

5. Fletch

fletch

Damn vad bra Chevy Chase var som journalisten Fletch! Den coola humorn visslar runt öronen, och ingen rår på murveln Fletch när han börjar gräva i luguber story. Ett typexempel på en stilenlig actionthrillerkomedi från 80-talet! Chase låter munlädret gå och kollrar bort de flesta med sin svada. Håll också utkik efter en ung Geena Davis!

 

4. Tillbaka till framtiden

backtothefuture1985wallpaper1

Ojojoj, full rulle med effekter, humor och äventyr! Det var svårt då, och ganska svårt nu med, att värja sig mot det här tokroliga äventyret med en ung Michael J. Fox och en galen Christopher Lloyd! Tidsresor och Hollywood-humor snyggt paketerad av Robert Zemeckis och Steven Spielberg! Detta är en av de filmer som ÄR 80-talet för mig!

 

3. The Breakfast Club

The Breakfast Club

80-talet var min huvudsakliga tonårstid. När man började fundera på sin plats i tillvaron, på hur livet skulle bli. Vad man kunde ha för drömmar. Den för tidigt bortgångne regissören och manusmannen John Hughes hade koll på det där med hur unga tonåringar tänkte och vad de oroade sig för. Är detta 80-talets mest stabila tonårsfilm? Kan vara så. The Brat Packs födelse. Bara en sån sak.


2. Kairos röda ros

Kairos_röda_ros

Jösses vad jag tycker om den här filmen! Woody Allen på ett av sina bästa lekhumör. Mia Farrow i 30-talets USA går på bio och drömmer sig bort tillsammans med filmfiguren Tom Baxter, och plötsligt hoppar han ut ur filmduken och in i Farrows liv! Förvecklingar, galenskaper och romantik leks fram av en uppenbart inspirerad regissör! Jeff Daniels mycket rolig som äventyraren Baxter! Ännu ett bevis på att just 80-talet VERKLIGEN var Allens årtionde!

 

1. Silverado

silverado-1985

Yiihhaaa! Rullen som väckte en avsomnad genre till liv igen! Herregud vad underhållande den här var då! Och nu! Full fart där ALLA sköna klyschor tas upp och vårdas ömt! Rolig och skojfrisk! Det bästa av allt är nästan att regissören Lawrence Kasdan nog fick nästan HELA skådiseliten I Hollywood att ställa upp! Allt från stabile Brian Dennehy som skurksheriff till den unge vildhjärnan Kevin Costner! Här kan man omöjligt ha tråkigt som åskådare! Min vinnare!

 

 

Bubblare: Vittne till mord, Cocoon, En natt i New York, Drakens År, Fright Night

*********

Och här som vanligt länkar till övriga bloggkamraters syn på det aktuella året…..! Läs och minns!

 

Apr 30 2014

återtitten: First Blood (1982)

En återtittare som ger ordentlig valuta för den investerade tiden!

Visade att även tidiga 80-talare kunde vara både dramatiska och stinna på action UTAN att det blev pajigt. Sylvester Stallone UTMÄRKT i rollen som Rambo, krigsveteranen från Vietnam som bara ville vara ifred.

Lägg märke till hur den först återhållsamme och bekymmerstyngde huvudpersonen liksom bara tappar det HELT när han utsätts för hot av taskiga polismän, och intar nåt sorts tunnelseende. Visst lider man med Sly och önskar att burduse sheriffen Teasle kunde ha tagit det lite lugnare med grabben från början, men STABILE räven Brian Dennehy gör såklart ett kanonjobb som lagens långa arm. Den ende som kanske är lite väl överdramatisk är Richard Crenna som den bistre översten Trautman, men det står man ut med utan att det stör.

Rutinerade Ted Kotcheff fick till en förbaskat bra film som innehåller både drama och tät spänning. Oerhört bra miljöer. Känns nästan tidlös trots sin ålder. Kopiorna haglade såklart ut från diverse murriga filmstudios efter framgången med den här rullen, men ingen har någonsin nått upp i samma klass. Synd bara att man drev figuren ned i fördärvets träsk med rejält kassa och spekulativa uppföljare. Det här är den enda i filmserien som känns seriös och värd att ta på allvar.
Fast boken som filmen snott sin story från var bättre och djupare, och nog skulle man vilja ha sett det slutet i stället!

Okt 22 2012

Tema Western: Silverado (1985)

Tänk alla de gånger man som liten lekte med puffror och knäppte skurkar (och för den delen indianer också…hrm…) på löpande band. När fantasin och den oförställda naiva uppsluppenheten fick råda.

Kanske är en del av oss på något sätt blytungt fast förankrade i den romantiska myten om westerneran?  Där allt är lite enklare trots de ofta dammiga och dramatiska strapatserna , de goda är goda och skurkarna är skurkiga och allt är liksom utstakat fram till den stora finalen då den bombastiska musiken med det där speciella soundet ska ljuda ut över prärien…

Tur då att man har dagens betraktelse att återvända till när man vill ha sig en sån där riktigt extraskön dos av Vilda Västern med en inte-så-seriös-ton-fast-ändå-med-snygg-stil. Regissören Lawrence Kasdans egenpåhittade projekt från mitten av 80-talet som möjligen faktiskt kanske kan räknas in som en av orsakerna till att nya fräscha vindar blåstes in i en nästan utdöd genre. Och visst är det så att dagens temabidrag är av dessa rullar som håller för omtittning år efter år….teman eller ej.

rida i bredd är ett måste i den här filmen

Silverado är alltså namnet på den lilla stad, utslängd på prärien dit alla karaktärer i filmen verkar dras. Kasdan tog också författarhjälp av brorsan Mark (kanske de äntligen fick leva ut sina barndomsdrömmar…?) och väver skickligt ihop ett antal småstorys till en sorts ensemblemix som alla knyts ihop i staden, och tar under tiden fram alla de olika karaktärer vi är uppväxta med i westerniljön. De goda främlingarna, den illvillige och korrumperade sheriffen, ett sällskap nybyggare som naturligtvis råkar illa ut när de stöter sig med den lokale boskapsuppfödaren. Den godhjärtade saloonsföreståndarinnan, en återvändande son som finner sin familj vräkt från ägorna och slutligen också den mystiske cowboyen som bär på många hemligheter och färdigheter. Alla får komma till tals under den väl tilltagna speltiden och manuset är en mustig gryta av olika händelser och skeenden där Kasdan som regissör inte för en sekund glömmer bort att krydda med alla de traditionella små detaljerna som gör westernkänslan riktigt finfint njutbar.

Att imponeras över  här också är den digra rollistan med storheter som Scott Glenn, Kevin Kline, alltid sevärde Brian Dennehy, Rosanna Arquette, Danny Glover, Linda Hunt, Jeff Goldblum, John Cleese (i en otippad roll!) och framför allt Kevin Costner som snabbskjutande vildhjärna…och har han förresten varit uppsluppnare eller mer gladlynt på film någon gång?!? Ja ni hör ju själva vilken laguppställning, gräddan av det sena 80-talets kanonskådisar alltså. Det märks att stjärnorna ställt upp för Kasdan (och tillräckligt med dollars) och gör sitt bästa för att göra filmen till en uppvisning i lekfullhet och nostalgi. Manuset är inte på något sätt djupt, men driver på bra och har ett gediget underhållningsvärde.

stå i bredd är också ett måste i den här filmen

I Sverige premiär på självaste juldagen 1985, och vi som förväntansfulla tog oss dit då när det begav sig lämnade inte biografen besvikna kan jag lova. Snarare ville vi väl direkt hoppa tillbaka in i den mustiga och skönt klyschiga westernmiljön vi precis precis tagit del av. Stilfullt foto och finfina miljöer, och annat var väl inte att vänta då filmen uteslutande spelades in på plats i New Mexico´s landskap där faktiskt hela staden byggdes upp på plats för den här filmen. (Något som även andra kommande westernproduktioner skulle komma att dra nytta…bla återvände Kasdan hit då hans Wyatt Earp-epos skulle spelas in i början på 90-talet.)

Silverado innehåller just allt som en western ska, ett färgstarkt persongalleri med klara gränser över vilka som är onda och goda, snygga pang-pang-scener, sköna vidder, dammiga gator och ljummen whisky. Till och med filmmusiken ligger med helt rätt klang och lägger extra njutnig på upplevelsen.  Här samlas alla westernklyschor i en och samma ask och det bjuds friskostigt ur den på ett högst förtjusande sätt. Friskt sevärd för alla som är svaga för genren..

Jul 24 2012

Assault on Precinct 13 (2005)

Det här med nyinspelningar.Eller reboots. Eller vad är det…egentligen? Hur definierar man en reboot (förutom att filmserier oftast ska ges en uppfräschning och modernare touch)? Är vi numera fast även i trendord i filmvärlden? Och vad är det som gör vissa filmer helt okej att ”boota” om medans andra får utstå spott och spä..?

Dagens alster har jag sett ett par gånger. Liksom originalfilmen signerad John Carpenter. Och i ärlighetens namn känns det som Carpenters till skyarna höjda ”mästerverk” känns rätt kackigt idag när man ser den. Cheapnessheten ligger stadigt som en brokig 70-talsfilt..men det DEN filmen möjligen kan stoltsera med är en sorts modern westernkänsla och lite småspänning.

Vad som egentligen triggade igång den här moderna versionen får man väl aldrig veta, men troligen handlar det som så alltid om möjligheten till snabba dollars. Eller kunde det möjligen vara så att man ansåg att tiden var mogen att visualisera ett av gamle Carpenters mer hyllade verk för en ny och yngre publik?
Det sägs ju att vissa gamla filmer ger man sig bara inte på igen, och rätt snabbt var belackarna ute och gormade liknande fraser här. Personligen har jag dock lite svårt att se varför denna ilska finns.

En attans gammal polisstation i Detroit ska alltså göra sin sista kväll ”i tjänst” innan den nya toppmoderna Precinct 21 tar över vid midnatt, nyårsafton också mycket lägligt. Den fåtaliga styrkan som bemannar stationen under ledning av polisbefälet Jake (Ethan Hawke) ser fram mot ett par sista timmar med lugn, nyårsfirande och viss melankoli.
Annat ljud i skällan blir det dock strax då en fångtransport är ute och glider runt på hala ovädersvägar precis i området där stationen ligger. En snabb manussida senare har fångtransporten tvingats söka skydd hos våra huvudpersoner och fångarna låses snabbt in i arresten. Men vänta, är det inte Detroits mest eftersökte gangsterkung Bishop (Laurence Fishburne) som återfinns där i fångskaran? Och hur mycket skulle inte han kunna avslöja om tex korrupta poliser och allsköns ljusskygg verksamhet…?

Ja ni fattar ju vid det här laget säkert var just dagens justerade historia tänker ta vägen. Mörka krafter inom samhällets stöttepelare ser plötsligt en risk i att Bishop kommer levande fram till en rättegång, och vad spelar det väl för roll att offra en gammal polisstation? Eller dess fåtaliga invånare?

Det ironiska med dagens film är att den för alltid kommer att få lida av att klassas just som en nyinspelning. Som standalone-film klarar den sig nämligen alldeles utmärkt. Innehåller alla ingredienser för att göra den till en stundtals stabil, småspännande om än ganska ologisk actionrulle som inte har några större ambitioner än att underhålla för stunden.

årets första timmar vakas in på ett mer udda sätt

Fransosen Jean-François Richet står för regin, tar sig möjligen på något för stort allvar i extramaterialet, men har ändå åstadkommit 109 minuter som går att konsumera med viss förnöjsamhet. En förvånande diger rollista, Hawke, Fishburne, Maria Bello, Gabriel Byrne, John Leguizamo, Brian Dennehy och en Drea de Matteo som aldrig tycks ha lämnat Sopranos-stilen, gör sitt bästa för att frammana belägringskänslan. Kanske då precis i enlighet med Carpenters originalmanus.

Modernare tider ger också ett moderna hantverk vad gäller effekter och tempo. Här smäller det och dundrar mest hela tiden, och effektnissarna har en större rörelsefrihet än vad Carpenter någonsin kunde uppbåda. Därmed inte sagt att det per automatik blir bättre bara för det. I det här fallet ger det dock en viss visuell tyngd till filmen.

Assault on Precinct 13 modell 2000-talet blev naturligtvis ingen större hit. Jag kan på ett sätt förstå varför eftersom man egentligen bara lyckas snudda vid den intensitet som Carpenters originalmanus måhända innehöll. Å andra sidan, om man kastar viss logik överbord så är detta en helt okej rulle från det numera standardiserade träsket av teknikactionrullar, och som underhållning för den berömda stunden duger den gott.
Reboot eller nyinspelning. Take your pick.

Mar 2 2011

The Next Three Days (2010)

I samband med titten på den franska nagelbitaren Allt för henne kommer möjligen minnesgoda ihåg att yours truly i kommentarerna ondgjorde sig över det faktum att en amerikansk version var under insegling. Nå, naturligtvis har jag inte kunnat hålla mig borta från att nu glo även på detta plagiat. Kalla det en bisarr nyfikenhet om du vill, men liksom man dras mot kanten vid utkiksplatser så dras man dessvärre då och då  mot de nya filmversionerna trots att man egentligen inte vill. Om inte annat än för att se hur pass nära eller långt ifrån originalet de lägger sig.

Här, i Paul Haggis egenhändigt ihopknåpade copycat-manus, är handlingen förlagan rejält trogen förutom en liten utsvävning framemot när det drar ihop sig till final. Handlingen är flyttad till Pittsburgh och Russell Crowe träder in i rollen som familjefar med snygg fru som plötsligt blir arresterad som troligen skyldig till mord på sin chef (som hon visserligen bråkat med men …ja ni vet ju vid det här laget…). Inga överklaganden i världen hjälper, bevisningen anses vattentät och frugan Lara (Elizabeth Banks) kan se fram mot de kommande tjugo åren i fängsligt förvar. Crowe ser ingen annan lösning än att anta den ultimata utmaningen och fundera ut det bästa sättet att helt enkelt frita sin fru från finkan.

Liksom sitt franska original fokuserar filmen på just Crowes figur, John, i dennes strävan att samla modet, hitta den  perfekta planen och dessutom under tiden låtsas som inget är på gång i hans vardagligt tråkiga liv. Hans föräldrar (här utnyttjas gamle räven Brian Dennehy skamligt lite!) undrar säkerligen då och då varför John ränner runt ute på kvällar och behöver barnvakt åt sin son Luke. Hur skulle han kunna säga att han rör sig i allsköns skumkvarter där han shoppar falska pass, gör räder mot penningstinna knarklangare och beter sig allmänt som en stalker…?

Crowe flyter runt, fixar naturligtvis det mesta men känns liiite som han ändå går på halvfart. Han försöker med alla sina skådespelartalanger att få oss tro på den frustration och desperation han som make och pappa känner i den galna situation som uppstått. Paul Haggis är ett vattentätt namn när det gäller historier av skaplig tyngd (Crash !) och han lyckas väl egentligen ganska ok med den här också, trots att grunden inte är hans egen. Den röda tråden håller sig lojal mot originalet och det är först mot slutet som Haggis låter sin egen historia ta över en aning, vilket bla resulterar i att filmen faktiskt blir lite otippat småspännande. I övrigt är det väldigt lojalt mot förlagan, vilket också gör att man undrar varför den här filmen egentligen har något berättigat värde (förutom att tillfredsställa slöa amerikaner som inte orkar läsa undertexter…).

The Next Tree Days är dramathriller enligt Hollywoods rutinskola 1 A. Haggis vet hur hantera storysar av det här slaget. Linjen är rak, otwistad och överraskningsfri. Credit dock till finalen som bjuder upp till lite mer fokus än den övriga filmen. Man är dock liksom aldrig orolig över slutet, och detta gäller naturligtvis även om man inte sett det fräsiga originalet. Fast det här med amerikanska versioner av europeiska filmer är ett otyg. Banne mig.