Tema Western: Silverado (1985)

Tänk alla de gånger man som liten lekte med puffror och knäppte skurkar (och för den delen indianer också…hrm…) på löpande band. När fantasin och den oförställda naiva uppsluppenheten fick råda.

Kanske är en del av oss på något sätt blytungt fast förankrade i den romantiska myten om westerneran?  Där allt är lite enklare trots de ofta dammiga och dramatiska strapatserna , de goda är goda och skurkarna är skurkiga och allt är liksom utstakat fram till den stora finalen då den bombastiska musiken med det där speciella soundet ska ljuda ut över prärien…

Tur då att man har dagens betraktelse att återvända till när man vill ha sig en sån där riktigt extraskön dos av Vilda Västern med en inte-så-seriös-ton-fast-ändå-med-snygg-stil. Regissören Lawrence Kasdans egenpåhittade projekt från mitten av 80-talet som möjligen faktiskt kanske kan räknas in som en av orsakerna till att nya fräscha vindar blåstes in i en nästan utdöd genre. Och visst är det så att dagens temabidrag är av dessa rullar som håller för omtittning år efter år….teman eller ej.

rida i bredd är ett måste i den här filmen

Silverado är alltså namnet på den lilla stad, utslängd på prärien dit alla karaktärer i filmen verkar dras. Kasdan tog också författarhjälp av brorsan Mark (kanske de äntligen fick leva ut sina barndomsdrömmar…?) och väver skickligt ihop ett antal småstorys till en sorts ensemblemix som alla knyts ihop i staden, och tar under tiden fram alla de olika karaktärer vi är uppväxta med i westerniljön. De goda främlingarna, den illvillige och korrumperade sheriffen, ett sällskap nybyggare som naturligtvis råkar illa ut när de stöter sig med den lokale boskapsuppfödaren. Den godhjärtade saloonsföreståndarinnan, en återvändande son som finner sin familj vräkt från ägorna och slutligen också den mystiske cowboyen som bär på många hemligheter och färdigheter. Alla får komma till tals under den väl tilltagna speltiden och manuset är en mustig gryta av olika händelser och skeenden där Kasdan som regissör inte för en sekund glömmer bort att krydda med alla de traditionella små detaljerna som gör westernkänslan riktigt finfint njutbar.

Att imponeras över  här också är den digra rollistan med storheter som Scott Glenn, Kevin Kline, alltid sevärde Brian Dennehy, Rosanna Arquette, Danny Glover, Linda Hunt, Jeff Goldblum, John Cleese (i en otippad roll!) och framför allt Kevin Costner som snabbskjutande vildhjärna…och har han förresten varit uppsluppnare eller mer gladlynt på film någon gång?!? Ja ni hör ju själva vilken laguppställning, gräddan av det sena 80-talets kanonskådisar alltså. Det märks att stjärnorna ställt upp för Kasdan (och tillräckligt med dollars) och gör sitt bästa för att göra filmen till en uppvisning i lekfullhet och nostalgi. Manuset är inte på något sätt djupt, men driver på bra och har ett gediget underhållningsvärde.

stå i bredd är också ett måste i den här filmen

I Sverige premiär på självaste juldagen 1985, och vi som förväntansfulla tog oss dit då när det begav sig lämnade inte biografen besvikna kan jag lova. Snarare ville vi väl direkt hoppa tillbaka in i den mustiga och skönt klyschiga westernmiljön vi precis precis tagit del av. Stilfullt foto och finfina miljöer, och annat var väl inte att vänta då filmen uteslutande spelades in på plats i New Mexico´s landskap där faktiskt hela staden byggdes upp på plats för den här filmen. (Något som även andra kommande westernproduktioner skulle komma att dra nytta…bla återvände Kasdan hit då hans Wyatt Earp-epos skulle spelas in i början på 90-talet.)

Silverado innehåller just allt som en western ska, ett färgstarkt persongalleri med klara gränser över vilka som är onda och goda, snygga pang-pang-scener, sköna vidder, dammiga gator och ljummen whisky. Till och med filmmusiken ligger med helt rätt klang och lägger extra njutnig på upplevelsen.  Här samlas alla westernklyschor i en och samma ask och det bjuds friskostigt ur den på ett högst förtjusande sätt. Friskt sevärd för alla som är svaga för genren..

Wild Wild West (1999)

Att göra långfilmer av gamla tv-serier är risky business. Inte alltid det blir som tänkt. Eller faller publiken i smaken. Trots miljoner dollars i ryggen och ett tungt startfält i rollistan.

Här ett exempel på en film som fått sin beskärda del av spott och spä och pekpinnar om att det minsann inte bara är att klämma ur sig en galen historia hur som helst. Regissören Barry Sonnenfeld trodde möjligen, efter succén med Men in Black, att det var en lätt match att svänga till det lite framför kameran bara Will Smith stod där och levererade. Big mistake enligt den samlade expertisen som sågade denna historia längs cowboystövlarna. Själv var jag inte jätteimponerad första gången jag såg den, men inte jättebesviken heller, och detta omtag förändrade inte på något sätt den åsikten.

Agenterna West (Smith) och Gordon (Kevin Kline) tvingas jobba ihop i 1800-talets USA  för att försöka stoppa ett förestående attentat mot den amerikanske presidenten Grant. Galna ledtrådar, händelser och ren komik leder spåren mot den besynnerlige och helgalne Dr. Arliss Loveless (Kenneth Branagh modell överspel) som plågar våra hjältar med diverse elaka uppfinningar och tricks. Allt alltså mot en westernbakgrund, där mer eller mindre hejdlösa innovationer och tekniska hjälpmedel paraderar förbi i parti och minut.

Naturligtvis förlorar sig filmen i för mycket snygg uppvisning av effekter och manuset blir lidande där Smith och Kline gör sitt bästa för att matcha varandra, och tävlar i dessutom om att förföra filmens kvinnliga stjärna Salma Hayek efter bästa förmåga.

Kanske litade man för mycket på stjärnornas dragkraft. Eller på att effektavdelningen skulle ta fram sina bästa prylar. För visst är det besvärande tunt bakom fasaden. Trots det kan jag dock inte dissa filmen rakt av. Smiths påklistrade humor och Kline´s forcerade smartness i kombo med lite hederlig matinéaction får filmen att, inte på något sätt lysa, men i alla fall vara lite dumrolig och sämre HAR man banne mig sett.

Som nyinspelning av en gammal kultförklarad tv-serie har den självklart inget att hämta, kanske man borde ha tänkt till både en och två gånger innan projektet startade, men som hiskelig komedi passar den märkligt nog in i sammanhanget. Någon större global succé blev det minst sagt inte och Will Smith lär ha uttalat sig om att han ångrar att han tackade ja till den här rollen.

Wild Wild West är galet over-the-top och så hiskeligt påfläskad med effekter, vitsig dialog och snubbelhumor att man inte på något sätt kan ta den på allvar. Som hjärnbefriad underhållning passar den dock perfekt en avmätt helg när kraven på intelligens får stå tillbaka.
Fast titellåten är bra.

”Gordon, when you tell this story to your grandkids, you be sure to leave this part out.”
”Don’t worry.”