The Hitman’s Bodyguard (2017)

Actionvåld. Lökiga oneliners. En handling som får plats på ett A4. En klyschig buddy-rulle.
Alltid gångbart!

Superduperhitmannen Kincaid (Samuel L Jackson) är den ende som kan fälla den vitryske diktatorn Dukhovich (Gary Oldman med badass-överspel), vilken står åtalad vid domstolen i Haag för brott mot mänskligheten. Yrkesmördaren sitter dock i förvar hos Interpol i Manchester och behöver således transport till Haag för att inta vittnesbåset. Skumma krafter inom polismakten sätter käppar i hjulet, och innovativ lösning behövs. Specialagenten Amelia (Elodie Yung) kallar in sitt ex, den fd superduperbodyguarden och numera rätt sunkige Bryce (Ryan Reynolds), som inte har några kopplingar in i polisväsendet och därför torde vara ett säkert kort.

Upplagt för tjafs, ostiga repliker, Hollywood-våld (ganska rått ändå) och alla klyschor du kan räkna upp i buddy-genren. De två snubbarna känner till varandra, men är inte direkt såta vänner från förr om man säger så. Well, i nöden prövas ändå vänskapen och de två får digra problem med att ta sig från England till Holland eftersom den svinige Dukhovich har lakejer och hantlangare nästan överallt som har gett sig fan på att stoppa den dynamiska duons resa.

they´re on a mission!

Men kolla vad kul det här var då! Och vilken kemi Jackson och Reynolds kan sporta! Sam L skriker som vanligt mest ”motherfucker”…men här på ett ganska kul sätt. Han liksom passar med sin burdusa stil. Reynolds kör på med sin Deadpool-utstrålning. Lite deadpan-humor combad med en butterhet och tycka-synd-om-sig-själv-blick. Mycket roande. Tvärtom vad diverse förståsigpåare runt jordbollen hävdar…anser jag att att duon har ett skönt samspel ihop.

Bljakter, shootouts och lite fighting fists förgyller de knappa två timmarna. Miljöerna med England och Holland inbjuder till snygga lösningar för stuntteamet som får jobba järnet. I sina bästa stunder påminner rullens actiondelar om en Bond-film på speed! Knaskul. Lägg till detta suverän musik med dängor från både 60- 70- 80- och 90-talen! Smutt! Och av bara farten stoppas Salma Hayek in i en pytteroll också. Lite ansträngt, men jäkligt underhållande! Hela kalaset serveras av regissören Patrick Hughes (Expendables 3) som vet hur man håller ihop ytligheter som det här. Tankarna går osökt till pärlor som The Nice Guys och förra sommarns godispralin Central Intelligence.

Vansinnigt kul bidrag till det ytliga action-komedi-träsket detta!

 

I SoF-poddens avsnitt #105 kan du höra hur både jag och Fiffi charmas av den käftande duon! Check it out!

Annonser

Sommarklubben: From Dusk Till Dawn (1996)

from_dusk_till_dawn_ver1Möt bröderna Gecko. Två av de mer, eh, färgstarka personer som befolkar Quentin Tarantinos universum.

Idag förkroppsligade av QT själv och självaste George Clooney minsann! Två rövarbröder, farliga typer, på väg mot Mexiko för ett möte med lokal maffia och förhandlingar. Ödet gör att de tar en intet ont anande pappa och hans två barn i husbil som gisslan. Målet för färden, en lagom skum sylta på mexikanska landsbygden. Som blir ännu mer skum när mörkret faller och gruvliga saker börjar hända. Bröderna Gecko, med tillhörande gisslan, inser snart att de kommit…tja..ur askan i elden.

Fantasifullt, svart humor och en massa rejäla effekter the old-style är vad som bjuds här. Allt övervakat av Robert Rodriguez som styr handlingen med säker hand. QT skrev manus (dock baserat på en story av Robert Kurtzman), och visst finns alla Tarantinos kännetecken med ändå. Dialogen, backlucke-scenen, de spontana våldsyttringarna. Tja, man känner sig rentav lite hemma här när det gäller QT. Haha.
Clooney sköter sig förstås. QT med. Harvey Keitel och Juliette Lewis finns med. Liksom skojaren Cheech Marin, B-filmsräven Fred Williamson OCH make-up-gurun Tom Savini. Och Salma Hayeks ”erotiska dans”!

I botten en gnska tafflig story som försetts med skön mexiko-musik, goriga effekter, splattervåld, vampyrer och svart humor. Den som vill hittar såklart allsköns referenser till Tarantinos underliga fantasi och värld.
Annars kan man nöja sig med att det är en rejält underhållande rulle, trots diverse lökigheter här och där.

Huggtänder i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Everly (2014)

everly-OS.inddInget är som 90 minuters visuell skräpkonsumtion!
Eller, det kan ju vara plågsamt värre förstås om det är skit och pannkaka på det mest plågsamma sätt man kan tänka sig. Här gäller det att inte tänka för mycket på det man skådar.

Det finns det redan de som gjort, och ganska unisont har rullen kapats längs Salma Hayek´s välsvarvade fotleder.
Som man får se rätt mycket av inledningsvis, då en uppenbart misshandlad Hayek i lagom nakenhet släpar sig in i ett badrum. Utanför hojtar asiatiska typer rått och illavarslande. Ganska ännu mer snart står det klart att Hayeks figur, Everly, är hålldam av det mindre eleganta slaget hos en maffioso av det likaledes mindre trevliga slaget.

Everly hålls således inkvarterad i stor rymlig lägenhet i ett hus som verkar inhysa fler utövare av hennes ”yrke”?
Ett rekreationsställe för utpumpade gangstertyper?

Nåväl, Everly har fått nog, fiskar upp en gömd puffra och ett par shootouts senare är det bara hon och blodiga kroppar i lägenheten. Bistra tider väntar dock då den grymme bossen Taiko (Hiroyuki Watanabe) har för avsikt att avliva Everly en gång för alla då hon ställer till mer besvär än han kan tåla. Främst genom att nu skicka våg efter våg av torpeder, prisjägande badassbrudar och sadistiska våldsmän mot lägenheten där Everly väntar..och inte tänker ge sig utan kamp!

ev2

Hayek uppskattade INTE skämtet om lättkläddheten…

Det är naturligtvis en riktigt nonsenshistoria.
Ett kapitel ur ett tecknat seriealbum. Utdraget till 92 minuters pangpang, blod, kroppsdelar och rejält sunkig dialog. Och mitt i allt hoppar alltså Salma Hayek runt som en duracell-kanin och hanterar skjutvapen lika bra som hon förolämpar brutala gangsters verbalt. Den röda vätskan strittar, golv och väggar skjuts i bitar och den som eftersträvar kvalitét och mening med historien som skådas bör hålla sig borta, långt borta.

Hayek har helt klart tagit lite bra betalt (får man hoppas!) för några skojfriska semesterdagar i en filmstudio ( i Serbien av alla ställen!). Regissören Joe Lynch (Knights of badassdom) har kanske sneglat lite för ogenerat på herr QT och försökt köra nån liknande stil, med blandat resultat.
Rullen håller sig, hos mig, ändå på rätt sida uselheten och det finns små ögonblick då jag ändå sitter där och flinar lite larvigt. Betydligt mer än irriterat. Att (nästan) hela filmen dessutom utspelas i lägenheten är en sån där nördig liten detalj jag kan uppskatta.

Ni vet rullen man behöver dra på en lördag efter att ha kämpat sig igenom Mellofestivalen, och blåsa rent i skallen lite…..just en SÅN film är det här.
Se den, glöm den. Och så går vi vidare.

Grown Ups 2 (2013)

Ok, jag tänker inte säga emot följande:

Filmen är betydligt svagare än den första.
Riktigt kass manusmässigt.
Filmen svämmar nästan över av kiss-å-bajs-skämt, sexistiska plattityder och lättköpta effekter.
Filmen bjuder icke på någon som helst utmaning för den som tittar.
Ja, det ska väl möjligen vara för vissa att orka med att just titta klart på spektaklet då kanske i så fall.

Men.
Men goda filmkamrater; jag hade rätt roligt när jag såg det här.
Sådär trevligt hö-hö-ha-ha-tramsroligt.
Jaja..ni får väl kalla mig vad ni vill dårå.

Skådar man de idiottunna manuslapparna slås man naturligtvis av hur erbarmligt simpelt det hela är uppbyggt. Förvånande kanske hur de kunde få ihop det till en film.
Skyll på Adam Sandler och regissören Dennis Dugan.
De får väl bespottas och sparkas på.
Jag tänker inte göra det.
Jag gillar Sandler, hans polare Chris Rock, Kevin James och David Spade.

I det här fallet skiter jag också i att familjevärderingarna blir klyschiga, plastiga, tillgjorda.
Att de tålmodiga fruarna Salma Hayek, Maya Rudolph och Maria Bello inte får vettigare saker att bita i storymässigt.
Jag bryr mig inte om att storyn är framvärk med en sorts flåshurtig ansträngning om att den framgångsrike Lenny (Sandler) nu flyttat tillbaka till sin barndomsstad och slackar sig igenom dagarna med sina gamla polare.

Skrattade jag?
Japp.
Skäms jag för det?
Näpp!
Blev jag på gott humör av filmen?
Japp!

”japp, jag lovar…vi kommer få så mycket skit för den här uppföljaren…!”

Grown Ups 2 är simpla skämt, nonsensmanus och grovt yxad humor.
Ändå känns det mesta mysigt och småputtrigt.
Alla som avskyr Sandler, avskyr honom troligen än mer efter det här.
Alla som gillar Sandler…tja…fortsätter att gilla honom helt enkelt. Som jag.
En helt ok Roliga Timmen.
Johorå.

Savages (2012)

Den lätt bombastiske Oliver Stone med en film som går in lite under radarn?
Hm, till en början kanske. Sedan är det nog business as usual ändå.

De två polarna Chon och Ben (Taylor Kitsch/Aaron Johnson) odlar top notch-marijuana och drar in storkovan på försäljning över hela landet. Basen för verksamheten är den lilla surfarhålan Laguna Beach i södra Kalifornien. Förutom att dela på vinsten delar de också på samma kvinna, O (Blake Lively), i en lagom bekväm strandvilla vid havet. Chon är ex-marinsoldat och den otålige Ben vill rädda världen genom att sätta upp välgörenhetsfonder för viss del av knarkpengarna…(Herrens vägar är ju outgrundliga sägs det..)

Lyckliga och harmoniska tider förbyts dock mot mörka moln på himlen när en av de tunga mexikanska drogkartellerna under ledning av den iskalla Elena (Salma Hayek) plötsligt lägger sig i och vill ta över grabbarnas verksamhet med ”ett erbjudande de inte kan säga nej till”. Vilket de självklart försöker göra.

Straffet blir att O kidnappas och utnyttjas som en bricka i ”förhandlingarna”. Ben och Chon ser ingen annan utväg än att försöka spela det smutsiga spelet och komma på en motplan för att rädda stackars O. Att ge sig på mexikanska drogkarteller har ju dock som bekant sina risker..

Kokar regissör Stone soppa på en spik här?
Tja, kanske. Men han väver å andra sidan in historien i färgade, varma och mjuka bilder med aningens grynighet. Just färgsättningen under hela filmen är faktiskt riktigt njutbar. Manuset är rätt rakt, och skulle man istället velat ha gjort en tv-serie av det här dramat skulle det absolut inte ha varit ett problem. Vilket också är lite av filmens downside. Speltiden ligger på 130 minuter vilket här känns i längsta laget, precis som om Stone bara måste pressa in så mycket som möjligt. Eller inte velat karva i hörnen. Det är stora penseldrag och alla klyschor som kan förväntas när det handlar om knarkaffärer och Mexiko. Stone sparar naturligtvis (som vanligt) inte på det grafiska våldet när han behöver förtydliga stämningarna i filmen.

Johnny T lägger upp taktiken på sedvanligt överspelande sätt.

Laguppställningen i rollistan känns däremot helgjuten. Förutom ovan nämnda helt ok insatser dyker också John Travolta upp som korrumperad DEA-agent, och framför allt Benicio Del Toro med lagom sunkigt slitet utseende som Elenas hencheman Lado. Del Toro känns också som det tydligaste esset i dagens kortlek, och hans minst sagt osympatiske rollfigur blir den mest sevärda upplevelsen i hela filmen.

Savages är en mustig och ganska klyschig berättelse där Stone rutinerat till slut driver handlingen i mål och lyckas sy ihop sin säck med viss ansträngning. Godkänt blir det dock helt klart, kanske lite för lång och med yta som gör att jag iaf inte direkt fattar tycke för någon av huvudpersonerna.
Ja, förutom Benicio Del Toro dårå. (bra rim där)

Wild Wild West (1999)

Att göra långfilmer av gamla tv-serier är risky business. Inte alltid det blir som tänkt. Eller faller publiken i smaken. Trots miljoner dollars i ryggen och ett tungt startfält i rollistan.

Här ett exempel på en film som fått sin beskärda del av spott och spä och pekpinnar om att det minsann inte bara är att klämma ur sig en galen historia hur som helst. Regissören Barry Sonnenfeld trodde möjligen, efter succén med Men in Black, att det var en lätt match att svänga till det lite framför kameran bara Will Smith stod där och levererade. Big mistake enligt den samlade expertisen som sågade denna historia längs cowboystövlarna. Själv var jag inte jätteimponerad första gången jag såg den, men inte jättebesviken heller, och detta omtag förändrade inte på något sätt den åsikten.

Agenterna West (Smith) och Gordon (Kevin Kline) tvingas jobba ihop i 1800-talets USA  för att försöka stoppa ett förestående attentat mot den amerikanske presidenten Grant. Galna ledtrådar, händelser och ren komik leder spåren mot den besynnerlige och helgalne Dr. Arliss Loveless (Kenneth Branagh modell överspel) som plågar våra hjältar med diverse elaka uppfinningar och tricks. Allt alltså mot en westernbakgrund, där mer eller mindre hejdlösa innovationer och tekniska hjälpmedel paraderar förbi i parti och minut.

Naturligtvis förlorar sig filmen i för mycket snygg uppvisning av effekter och manuset blir lidande där Smith och Kline gör sitt bästa för att matcha varandra, och tävlar i dessutom om att förföra filmens kvinnliga stjärna Salma Hayek efter bästa förmåga.

Kanske litade man för mycket på stjärnornas dragkraft. Eller på att effektavdelningen skulle ta fram sina bästa prylar. För visst är det besvärande tunt bakom fasaden. Trots det kan jag dock inte dissa filmen rakt av. Smiths påklistrade humor och Kline´s forcerade smartness i kombo med lite hederlig matinéaction får filmen att, inte på något sätt lysa, men i alla fall vara lite dumrolig och sämre HAR man banne mig sett.

Som nyinspelning av en gammal kultförklarad tv-serie har den självklart inget att hämta, kanske man borde ha tänkt till både en och två gånger innan projektet startade, men som hiskelig komedi passar den märkligt nog in i sammanhanget. Någon större global succé blev det minst sagt inte och Will Smith lär ha uttalat sig om att han ångrar att han tackade ja till den här rollen.

Wild Wild West är galet over-the-top och så hiskeligt påfläskad med effekter, vitsig dialog och snubbelhumor att man inte på något sätt kan ta den på allvar. Som hjärnbefriad underhållning passar den dock perfekt en avmätt helg när kraven på intelligens får stå tillbaka.
Fast titellåten är bra.

”Gordon, when you tell this story to your grandkids, you be sure to leave this part out.”
”Don’t worry.”