Inget är som 90 minuters visuell skräpkonsumtion!
Eller, det kan ju vara plågsamt värre förstås om det är skit och pannkaka på det mest plågsamma sätt man kan tänka sig. Här gäller det att inte tänka för mycket på det man skådar.

Det finns det redan de som gjort, och ganska unisont har rullen kapats längs Salma Hayek´s välsvarvade fotleder.
Som man får se rätt mycket av inledningsvis, då en uppenbart misshandlad Hayek i lagom nakenhet släpar sig in i ett badrum. Utanför hojtar asiatiska typer rått och illavarslande. Ganska ännu mer snart står det klart att Hayeks figur, Everly, är hålldam av det mindre eleganta slaget hos en maffioso av det likaledes mindre trevliga slaget.

Everly hålls således inkvarterad i stor rymlig lägenhet i ett hus som verkar inhysa fler utövare av hennes ”yrke”?
Ett rekreationsställe för utpumpade gangstertyper?

Nåväl, Everly har fått nog, fiskar upp en gömd puffra och ett par shootouts senare är det bara hon och blodiga kroppar i lägenheten. Bistra tider väntar dock då den grymme bossen Taiko (Hiroyuki Watanabe) har för avsikt att avliva Everly en gång för alla då hon ställer till mer besvär än han kan tåla. Främst genom att nu skicka våg efter våg av torpeder, prisjägande badassbrudar och sadistiska våldsmän mot lägenheten där Everly väntar..och inte tänker ge sig utan kamp!

Hayek uppskattade INTE skämtet om lättkläddheten…

Det är naturligtvis en riktigt nonsenshistoria.
Ett kapitel ur ett tecknat seriealbum. Utdraget till 92 minuters pangpang, blod, kroppsdelar och rejält sunkig dialog. Och mitt i allt hoppar alltså Salma Hayek runt som en duracell-kanin och hanterar skjutvapen lika bra som hon förolämpar brutala gangsters verbalt. Den röda vätskan strittar, golv och väggar skjuts i bitar och den som eftersträvar kvalitét och mening med historien som skådas bör hålla sig borta, långt borta.

Hayek har helt klart tagit lite bra betalt (får man hoppas!) för några skojfriska semesterdagar i en filmstudio ( i Serbien av alla ställen!). Regissören Joe Lynch (Knights of badassdom) har kanske sneglat lite för ogenerat på herr QT och försökt köra nån liknande stil, med blandat resultat.
Rullen håller sig, hos mig, ändå på rätt sida uselheten och det finns små ögonblick då jag ändå sitter där och flinar lite larvigt. Betydligt mer än irriterat. Att (nästan) hela filmen dessutom utspelas i lägenheten är en sån där nördig liten detalj jag kan uppskatta.

Ni vet rullen man behöver dra på en lördag efter att ha kämpat sig igenom Mellofestivalen, och blåsa rent i skallen lite…..just en SÅN film är det här.
Se den, glöm den. Och så går vi vidare.