The Hitman’s Bodyguard (2017)

Actionvåld. Lökiga oneliners. En handling som får plats på ett A4. En klyschig buddy-rulle.
Alltid gångbart!

Superduperhitmannen Kincaid (Samuel L Jackson) är den ende som kan fälla den vitryske diktatorn Dukhovich (Gary Oldman med badass-överspel), vilken står åtalad vid domstolen i Haag för brott mot mänskligheten. Yrkesmördaren sitter dock i förvar hos Interpol i Manchester och behöver således transport till Haag för att inta vittnesbåset. Skumma krafter inom polismakten sätter käppar i hjulet, och innovativ lösning behövs. Specialagenten Amelia (Elodie Yung) kallar in sitt ex, den fd superduperbodyguarden och numera rätt sunkige Bryce (Ryan Reynolds), som inte har några kopplingar in i polisväsendet och därför torde vara ett säkert kort.

Upplagt för tjafs, ostiga repliker, Hollywood-våld (ganska rått ändå) och alla klyschor du kan räkna upp i buddy-genren. De två snubbarna känner till varandra, men är inte direkt såta vänner från förr om man säger så. Well, i nöden prövas ändå vänskapen och de två får digra problem med att ta sig från England till Holland eftersom den svinige Dukhovich har lakejer och hantlangare nästan överallt som har gett sig fan på att stoppa den dynamiska duons resa.

they´re on a mission!

Men kolla vad kul det här var då! Och vilken kemi Jackson och Reynolds kan sporta! Sam L skriker som vanligt mest ”motherfucker”…men här på ett ganska kul sätt. Han liksom passar med sin burdusa stil. Reynolds kör på med sin Deadpool-utstrålning. Lite deadpan-humor combad med en butterhet och tycka-synd-om-sig-själv-blick. Mycket roande. Tvärtom vad diverse förståsigpåare runt jordbollen hävdar…anser jag att att duon har ett skönt samspel ihop.

Bljakter, shootouts och lite fighting fists förgyller de knappa två timmarna. Miljöerna med England och Holland inbjuder till snygga lösningar för stuntteamet som får jobba järnet. I sina bästa stunder påminner rullens actiondelar om en Bond-film på speed! Knaskul. Lägg till detta suverän musik med dängor från både 60- 70- 80- och 90-talen! Smutt! Och av bara farten stoppas Salma Hayek in i en pytteroll också. Lite ansträngt, men jäkligt underhållande! Hela kalaset serveras av regissören Patrick Hughes (Expendables 3) som vet hur man håller ihop ytligheter som det här. Tankarna går osökt till pärlor som The Nice Guys och förra sommarns godispralin Central Intelligence.

Vansinnigt kul bidrag till det ytliga action-komedi-träsket detta!

 

I SoF-poddens avsnitt #105 kan du höra hur både jag och Fiffi charmas av den käftande duon! Check it out!

Annonser

50 First Dates (2004)

50first dates_posterMen kolla. En Adam Sandler- romcom som slunkit mig förbi. Det var som tusan.

Återigen spelar han en glidare, en spjuver med en uppsjö oneliners ständigt i beredskap. Idag är han veterinären Henry på ett marineland på Hawaii! Skönt värre i solen! Mumsiga dagar och ständigt chansen att förföra de kvinnliga turisterna med charm och tillfällig kärlek. Tills den dagen han träffar på Lucy (Drew Barrymore) på ett litet lokalt fik. Gnistan tänds och de båda charmar brallorna av varandra.

Problemet är bara att Lucy lider av sviterna av en trafikolycka och har inget korttidsminne. Vilket innebär att hon inte kommer ihåg att hon träffat Henry nästa dag. Hoppsan! Stor komisk förvirring hos Henry innan han får allt klart för sig. Hur vinner man nu någons hjärta som hela tiden inte kan komma ihåg gårdagens kärleksförklaringar…? Som att gå på världens längsta dejt?

Jaja, ni får väl sucka och stöna lite om ni vill.
Ibland ÄR det ändå rätt skönt att klämma en riktigt ytlig och tramsjönsig rulle, utan att behöva bry sig alltför mycket om ploten eller en djupare mening. Rullen vill bara underhålla för stunden, och som sådan känns den riktigt smutt.
Det hjälper förstås att kemin mellan Sandler och Barrymore känns både otvungen och lättsamt härlig. Som att de haft rejält roligt vid inspelningen. Sandler- hatare göre sig förstås inget besvär här, övriga kan nog hitta charmiga ögonblick lite här och där.

50-first-dates-2004__387911_

Henry går all-in med kärleksförklaring…för 47:e gången

Sandler tar hjälp av regimannen Peter Segal som tycks komma från samma komedistall som Sandler och hans posse, de har ju bla jobbat ihop även i Anger Management. Och..av bara farten trycks Rob Schneider in som knasig sidekick till Henry. Jaja, honom får man liksom bara städa av.

Sköna Hawaii-miljöer, lite tramskomedi, charmig romantik mellan Barrymore och Sandler. Ytligheten är på topp men vad gör väl det då och då?
Ett skratt är ett skratt är ett skratt.

Trivsamt detta.