Sommarklubben: From Dusk Till Dawn (1996)

from_dusk_till_dawn_ver1Möt bröderna Gecko. Två av de mer, eh, färgstarka personer som befolkar Quentin Tarantinos universum.

Idag förkroppsligade av QT själv och självaste George Clooney minsann! Två rövarbröder, farliga typer, på väg mot Mexiko för ett möte med lokal maffia och förhandlingar. Ödet gör att de tar en intet ont anande pappa och hans två barn i husbil som gisslan. Målet för färden, en lagom skum sylta på mexikanska landsbygden. Som blir ännu mer skum när mörkret faller och gruvliga saker börjar hända. Bröderna Gecko, med tillhörande gisslan, inser snart att de kommit…tja..ur askan i elden.

Fantasifullt, svart humor och en massa rejäla effekter the old-style är vad som bjuds här. Allt övervakat av Robert Rodriguez som styr handlingen med säker hand. QT skrev manus (dock baserat på en story av Robert Kurtzman), och visst finns alla Tarantinos kännetecken med ändå. Dialogen, backlucke-scenen, de spontana våldsyttringarna. Tja, man känner sig rentav lite hemma här när det gäller QT. Haha.
Clooney sköter sig förstås. QT med. Harvey Keitel och Juliette Lewis finns med. Liksom skojaren Cheech Marin, B-filmsräven Fred Williamson OCH make-up-gurun Tom Savini. Och Salma Hayeks ”erotiska dans”!

I botten en gnska tafflig story som försetts med skön mexiko-musik, goriga effekter, splattervåld, vampyrer och svart humor. Den som vill hittar såklart allsköns referenser till Tarantinos underliga fantasi och värld.
Annars kan man nöja sig med att det är en rejält underhållande rulle, trots diverse lökigheter här och där.

Huggtänder i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Sin City: A Dame to Kill For (2014)

sincity2_posterJag tillhörde verkligen de som charmades fullständigt av förra filmen.
Stilen, upplägget, det visuella, noiren.
Men det var 2005.

Tiderna förändras.
Det som en gång var fräsigt värre blir snart vardagsmat. Vilket i och för sig inte alls behöver betyda att en film i samma spår per automatik blir crap ett par år senare.
Fast då bygger det också på att det ska finnas en mening med en ny film.
Vilket det inte gör här. Överhuvudtaget.

När jag glor på det som sker på detta ytterst ansträngda och konstgjorda sätt….känner jag inget alls.
Jo, en uttråkad känsla. Börjar istället fundera på om jag inte borde ägnat kvällen åt nåt annat. Det hjälper inte att man kallat in duktige Joseph Gordon-Lewitt eller stabile Josh Brolin som komplement till de återkommande Powers Boothe, Jessica Alba och Mickey Rourke, herregud det finns ju inget att berätta här! Effekterna känns redan gamla som gatan och föga imponerande.
Jag fattar verkligen inte varför denna film överhuvudtaget gjordes. Första rullen var ascool när den kom. Här blir bara trött upprepning. Det hjälper inte ens att man slänger in en foxy Eva Green som (naturligtvis) tillbringar största delen av sina filmminutrar naken…
Pliktskyldigt flimrar Bruce Willis förbi ett par sekunder också, som om det skulle hjälpa.

sincity1

på väg till…ingenstans.

Som om Robert Rodriguez och Frank Miller trott att det liksom går att koka samma serietidningsaktiga episod-soppa på en spik igen.
Den gubben gick inte.
Effekter, effekter och mer effekter….men ingen mening med filmen.
Inte uselt, men inte bra.
Bara….trist.

 

Machete (2010)

Det allra roligaste med den här filmen är att alla kvinnor verkar falla som furier för den lille stabbige tomten/skogstrollet Danny Trejo. Likt värsta James Bond går han fram, knäcker bad guys och charmar kvinnsen i en aldrig sinande ström. Robert Rodriguez gör mycket roliga saker, men nu vete i fan om det inte blev en roliga timmen för mycket.

Det som en gång började som en kul fejktrailer till Grindhouse-projektet har här alltså vuxit ut till en hel liten film. Trejo är ex-federalen Machete, illvilligt snärjd av en skumraskplan som ändå leder till att han kan ägna sig åt att avslöja en korruptionsskandal som inbegriper illegala flyktingar vid gränsen USA/Mexico, en rasistisk senator, en lömsk knarkkung och sist men inte minst en bindgalen medborgargardesstolle.

Den synnerligen taffliga storyn täcks av lika taffliga och grisiga effekter där både armar, huvuden och mer än lovligt dåliga vitsar flyger genom luften. Det hela är naturligtvis gjort med glimten i ögat och ska liksom Grindhouse vara en blinkning åt billiga skräpfilmer utan ett uns av kvalité. Danny Trejo har naturligtvis aldrig varit mycket till skådis, men vi som sett film ett tag har ju knappast kunnat undgå hans fula nylle i diverse actionproduktioner av varierande slag. Särskilt Rodriguez verkar ha ett gott öga till honom och kände kanske att det var dags att tacka för lång och trogen tjänst genom att ge honom en huvudroll för en gångs skull.

Sättet filmen är tillverkad på inbjuder förstås till en början till skratt och allmän munterhet från min sida, men halvvägs in i den galna handlingen känner jag ändå att det kanske är bra så. Förtjusningen över stilen, de rätt kända ansiktena i de olika rollerna ihop med den usla storyn avtar och ersätts av en…trötthet över att filmen tycks upprepa sig stup i ett.
På pluskontot finns att digniteter som Robert DeNiro, Jessica Alba, Michelle Rodriguez och självaste Don Johnson (!) dyker upp i rollistan. Även pålitlige och sluskige Jeff Fahey får gott om utrymme här. Och när också Steven ”träskallen” Seagal dyker upp…ja då är liksom samlingen av mer och mindre begåvade personer nästan komplett. Alla inblandade verkar dock ha haft kul vid inspelningstillfället, och det är väl bra det då. Som åskådare har jag kul en liten stund, men sedan tar det stopp. Tvärstopp.

Och då gillar jag ändå skräpfilmer och utstuderade B- och C-filmer.

Machete riskerar ett tag att falla ned i samma mörker som den usla Bitch Slap, klarar sig med nöd och näppe men betyget kan trots närvaron av kända namn i rollistan, dumhumor och ganska roliga effekter inte bli speciellt bra. Det blir liksom för mycket. Trailerstadiet hade räckt gott och väl.

 (idag inte som i Usel utan mer som…Inte Bra…)

Second opinion?
Studsa gärna över till Voldo som har lite annorlunda syn på dagens betraktelse.

Predators (2010)

Det börjar i och för sig effektfullt med ett fritt fall ur skyn. Bara pang på så där. Eller också blir det oavsiktligt lite symboliskt, för efter inledningen så faller filmen fritt ganska exakt hela tiden. Dessvärre.
23 år efter originalet, när Arnie härjade runt i djungeln och till slut spöade upp den ovälkomne besökaren från en annan planet, väljer man att försöka närma sig ursprungshistorien lite flirtigt samtidigt som en egen knorr och prägel ska sättas på manuset. Det går eh…sådär. Eller snarare inte alls. En torftig spegelvänd story om att ett antal utvalda individer kidnappas (liiite oklart här) från jorden och släpps ned i en grönskande djungel på okänd planet med okända invånare, men givetvis med de goa fyrtornen med det fula utseendet lurandes i vegetationen. De ofrivilliga gästerna måste naturligtvis hålla ihop och försöka klura ut hur klara sig ur knipan helskinnade (yeah right…), och vi pratar inga mesar här utan stereotypa figurer av bästa märke med gevär, snitsiga puffror och andra tillhyggen. Schablonerna haglar och man undrar var våra vänner manusförfattarna tagit sig någonstans för att lyckas konstruera en sådan ytlig och icke engagerande story som detta blir. Det borde liksom inte vara möjligt efter de senaste misslyckade försöken i Predator-franchisen, och de gula varningsklockorna borde ha ringt hos hågade producenter.

Hypen inför den här filmen har stundtals varit enorm, inte minst sedan Robert Rodriguez blev inblandad i projektet. Kanske han borde ha tagit hand om regipinnen själv stället för att överlåta den till Nimród Antal (Armored), nu ska väl dock ingen skugga falla över Antal som antagligen gör det bästa av situationen. Kanske kunde dock Rodriguez säregna stil ha givit filmen ett annorlunda skal. Nu blir det mest en irriterande och oengagerande färd fram till slutet och när eftertexterna rullar igång känner jag mest ett stort ”jaha”.
På skådisfronten samlas en hoper individer som inte gör bort sig med tanke filmkategorin, men heller inte går till historien som direkt minnesvärda. Saker att reta sig på  är tex varför Adrien Brody (hur hamnade HAN i den här sortens film!?) envisas med att gå runt och väsa med hes röst, som om han vore med i Gudfadern eller något…eller varför man lite nödtorftigt skrivit in Laurence Fishburne i en direkt krystad roll. Mycket att irritera sig på här således, och lite desperat försöker man också koppla ihop originalet genom att refrera till den storyn både genom tal och handling och personnärvaro.

Predators faller platt mot marken och träffar tungt, i mina ögon. Tröttdum story, standardeffekter som kanske inte går att klaga på direkt, men totalt oengagerande och mest bara en massa uttjatade actionscener staplade på varandra. En stor besvikelse. Samtidigt slår det mig att det naturligtvis inte går att variera en story som den här. Det finns liksom inte så mycket mer att utveckla. Nu tycker jag vi lämnar dessa Predators åt sina öden, och när suget kommer kollar vi in originalet med Arnie istället. Ok?