Etikettarkiv: Maria Bello

Jul 24 2018

#sommarklubben: Payback (1999)/Payback:Straight Up (2006)

-99 kom den mycket underhållande och mörka Payback, med Melan Gibson som kriminelle Porter. I filmens början blir han förråd, nedskjuten och lämnad att dö. Givetvis överlever han och återvänder till ruffiga Chicago där där en hämnarresa börjar mot alla som lurat honom. Främst sliskige tokskallen Val (Gregg Henry), men också nedknarkade svikar-exfrun Lynn (Deborah Kara Unger). Räkna dessutom in en skogstokig ”torped” (Lucy Liu) och en godhjärtad prostituerad (Maria Bello) i rollistan. När Porter ger sig efter Val, får han också mäktiga gangsterelement i staden efter sig…men sen när stoppar det en lirare av Gibson kaliber? Det blev helt enkelt en rätt bra rulle.

SOM…blev ännu bättre 2006 då regissören Brian Helgeland ÄNTLIGEN fick släppa den version av rullen som filmbolaget stoppade 1999. Helgeland kom i luven med bossarna då och fick sparken, nya scener spelades in för att passa den popcornstörstande publiken och Helgelands mörka hämnarhistoria blev plötsligt mer en hjältesaga. Gibson, som också var producent, var på Helgelands sida..men vek sig för filmbossarnas krav på en mer ”lättillgänglig” film.
Men som sagt, 2006 kom upprättelsen då Helgeland fick tillgång till allt sitt material, stängde in sig i klipprummet och satte ihop en helt ny version. Hans version. Bort med alla nyinspelade scener, tillbaka med den gritty och nakna bildkvalitén. Han spelade till och med in ett helt nytt score till rullen, vilket nu bär drag av noir-jazziga toner. Mörkt och dystert. Som det anstår en noir-rulle. Resultat är förstås formidabelt bra. Höjer hela filmens känsla. Hårt, ruffigt och våldsamt. Här blir Porter verkligen det badass som Helgeland ville att han skulle vara från början. Hans hämnd blir här hårdare, smärtsammare och skitigare. Välj den ”nya versionen” alla dar i veckan när du ska se den här.

Bra kämpat Helgeland!

Ingen nåd i sommarnatten.

 

 

 

summer-movie-fun-logo

Okt 31 2016

#rysligaoktober: Lights Out (2016)

lights_out_posterSista häst ut ur boxen i detta minirace.
Men icke på långa vägar någon av de svagare skrämselkrafterna denna lilla tematagg presenterat under oktobers sista hälft!

Kortfilmen från youtube som via viral succé fick chansen att växa till en hel liten film! Tack för det James Wan (igen!), den icke helt obekante tillverkaren av rysligheter, som såg potentialen hos svenske David F. Sandbergs lilla hobbyprojekt här hemma i Svedala. Wan gav således både Sandberg och storyn chansen att komma in i Hollywoodfabriken för en liten uppgradering. Givetvis med svensken som regissör även här!

Och jag säger: kul! Smutt så in i bomben! Sandbergs story (med lite finputsning av en Eric Heisserer) får här växa ut till en liten berättelse om trassliga familjeförhållanden. Förutom alla ruggigheter förstås! För dom finns såklart kvar. Nu ännu mer i antal dessutom.
Stackars lille Martin (Gabriel Bateman) har det inte lätt. Hemma i stora huset håller mamma (Maria Bello) på att gå nuts. Inte för att hon själv medger det på något sätt. Men Martin märker. Konstiga samtal med någon i lönndom. Och varför är vissa rum alltid mörka? Dessutom känner Martin att det finns…något i kåken. Och det är inte pappa, för han har flyttat ut.

När också utflyttade storasyster Rebecca (Tersesa Palmer) får höra om lillebrors dilemma slår flashbacksen från förr till, till hennes egen barndom. Martin måste ut ur huset genast! Men hur? Med en mamma som är labil värre och en oväntad husgäst som minsann inte tänker släppa iväg folk hur som helst.

Jojomen. Ni som redan sett kortisen på nätet, vet ju i vilken form ruskigheterna kommer. Alla andra kommer strax att upptäcka att det som vanligt är i mörkret fasorna väntar. Tända lampor, ett bra råd!

lights-out-759

konstvalet på väggen är inte heller att leka med

Och rullen gör jobbet. Inte tal om annat! Sandberg håller det enkelt och effektivt. Lurar inte in rullen i trassliga utsvävningar eller sidospår. Han går liksom rakt på problemet. Dessutom är det snyggt gjort, med lite extra pengar på fickan från Drömfabriken. Finns Sandbergs originalidé kvar i rullen? Javisst, det tycker jag absolut. Storyn som vävs runt själva skrämselgrejen är fullt duglig. Dessutom ÄR det lite skrajsigt i vissa scener. Tänk att leken med mörker och ljus…och ganska enkla effekter kan göra så mycket. Lillgrabben Bateman gör det bra som knatting med sömnsvårigheter, Palmer visar att det återigen finns gott om tuffa tjejer som vet att ta för sig när det stormar. Och Maria Bello…tycks dyka upp lite här och där och gör sällan dåligt ifrån sig. Inte här heller.

Förstås är filmen ett jobb från Hollywoods väl inarbetade ryslighetsavdelning, vilket innebär att den trots allt följer en beprövad mall, inte inte på något överraskande mall såklart. Det är liksom från punkt A, via besvärligheter vid B, till finalen vid punkt C. Ingen rakteforskning i manuset precis. Den som väntar en ny sorts ryslighet i mörkret, kommer möjligen att gnälla lite. Alla andra njuter av resan och vår nya skrämsel-svensks första steg i den stora ligan.

Stabil ryslighet i det mindre (men effektiva) formatet.

ev. Halloween-faktor:
Inget orange i sikte. Kusliga skuggor och ett mörkt hus gör sig väl dock i denna kategori? Plus en källare!

p.s…sugen på mer rysligheter? Svinga dig över till bloggvännerna Fiffi, filmitch-Johan och Scary Sofia som kör ruskigheter hela första veckan i november! Spot on!

Apr 7 2014

The Company Men (2010)

Ambitiöst drama om vad som händer när den stora Krisen drabbar ”vanligt” folk i form av arbetslöshet i kärva amerikanska finanstider.
Nu är det i sanning inte så vanligt folk det handlar om. Bobby Walker (Ben Affleck), toppsäljare på Stora Företaget är en av alla som får kicken när det måste sparas och det ekonomiska rävspelet om höjda aktiekurser eskalerar. Synd för Walker att han bor i stort flådigt hus och har dyra hobbys. Tålmodiga frun förespråkar eftertanke och självrannsakan..men Bobby måste naturligtvis nå botten innan det kan bli tal om rebound igen.

Som sagt, ambitiöst, men får mig inte att foka fullt ut.
Historien biter sig liksom inte fast. Trots att rollistan, förutom plågade Affleck, erbjuder namn som (en halvengagerad)Tommy Lee Jones, Chris Cooper (alltid bra dock!), Maria Bello, Craig T. Nelson och självaste Kevin Costner i en mindre roll (vilket ironiskt nog gör att han är kalasbra i rollen).

Inte direkt dåligt, men bjuder inte på några större upplevelser. Man har sett det förut.
Ok för stunden. Affleck dock bättre än man kanske tror (vill tro?)

Enhanced by Zemanta
Dec 22 2013

Prisoners (2013)

Ännu en rulle som fått en gemensam hyllningskör att unisont ställa sig upp och göra vågen.

Och när jag nu själv tar mig an detta märkliga…drama/thriller/samvetspiller från en miljö långt borta från de soliga gatorna i samhället där lyckan alltid ler…så kan jag inte annat än hålla med. Hur skulle jag kunna göra annat inför en film som framför allt sätter sig i magen..? Och låter tankar och konspirationsteorier fara runt vilt i skallen innan historien får sin upplösning.

I ett sorts lägre medeklassområde bor Keller Dover (Hugh Jackman) med familj. Man anar direkt att vi inte rör oss i de rikaste av kvarter. Här tycks husen lite slitnare, kläderna lite enklare och livet lite…tuffare. Höst och Thanksgiving. Familjen Dover på besök hos grannarna. Lagom avspänd stämning. I en blink försvinner plötsligt både Kellers dotter och grannflickan. ”De skulle ju bara gå ut en stund”.

Nowhere to be found. Alla letar förgäves. Polis kopplas in. Plötsligt ett tips om att en mystisk husbil synts i området. En misstänkt  grips, den helt klart störde Alex (Paul Dano)..men inga flickor som dyker upp. I någon form. Keller blir galen och KRÄVER att sanningen typ bankas ur den förvirrade Alex. Det är bara polisen Loki (Jake Gyllenhaal) som med stor möda lyckas lugna Keller tillfälligt. Trots att inga direkta bevis talar mot Alex VET Keller att han är skyldig. Loki får därmed fullt upp med att hantera en arg och förtvivlad familjefar och samtidigt försöka bedriva en utredning där det gäller att hålla alla dörrar öppna.

Det är ett magnifikt skådespel som serveras. Framför allt Jackman får visa att han inte alltid behöver stålklor för att agera. Hell, han behöver inte ens slita av sig skjortan och flexa musklerna här! Hans skäggprydda förtvivlade och rasande ansikte är minst lika effektfullt. Hans Keller är som en man av den enkla skolan, ser allt i svart och vitt. Är du inte med oss..är du emot..typ. Livets skola. En tickande bomb skulle nog hans motpart i filmen, polisen Loki, uttrycka det.

Gyllenhaal får också han chansen att briljera lite. Den grabben går från kanonroll till kanonroll ska jag säga. Verkligen! Hans lite ensamvargs-aktiga polis kämpar på med sina känslor här. Ett fall som kanske plötsligt inte är så enkelt som det var från början. Trots ett par nära och ganska avskalade scener med Gyllenhaal, kommer man sällan hans figur inpå livet. Vi ser att han har tatueringar på sin kropp, vi hör att han har ett rätt ansträngt och otrevligt förhållande till sin chef och kollegor. Men vi vet aldrig riktigt varför. Hans bakgrund verkar höljd i dunkel. Ändå är det han som på nåt sätt ger filmens hopplöshet lite motstånd. Ett ljus i det otrevliga mörkret.

Regissören Denis Villeneuve skapar en mörk och illavarslande känsla. En historia som pendlar från vardagsdrama till thriller till en sorts samvetsrannsakning om moral och att kliva över gränsen. Det gamla klassiska; vad är vi beredda att göra för dom vi älskar? Har det något pris?

”ok ok…men du får banne mig INTE fälla ut några klor…!”

Jag sitter som på nålar, med hjärtat i halsgropen och känner spänningen i kroppen. Filmen lyckas mästerligt med att hela tiden ta mig på nya stigar, och jag hinner förmodligen tänka ut typ tolv olika scenarion för upplösningen. Samtidigt som obehaget växer är det ju så satans SPÄNNANDE också!

Jackman äger naturligtvis alla scener han härjar i. Gyllenhaal är den osannolike stötestenen att luta sig mot här. Även om det känns att han absolut inte vill det. Rollistan innehåller dock mer stilsäkra insatser än duon ovan; Maria Bello (alltid pålitlig) gör en fantastisk nedbruten mamma, Terrence Howard är grannpappan som inte riktigt klarar av att hålla Kellers tempo. Glöm heller inte den misstänkte Alex perfekt sliskigt spelad av Paul Dano..eller hans faster i storyn, den alltid sevärda Melissa Leo.

Prisoners är ganska länge däruppe och nosar på fullpoängarn, ett manus som dock känns aaaaaningen för utdraget får det ändå att stanna på en fyra. Visst, historien får ha sin förtjänade utveckling..men kanske man hade kunnat slipa vissa hörn. Ett magnifik filmupplevelse är det dock. Blandar samvetsvardagsdrama (ordet!) med ren och skär SPÄNNING!
En mycket bra film som sitter kvar länge i sinnet efteråt.
Oscarsvarning i någon form?

Nov 12 2013

Grown Ups 2 (2013)

Ok, jag tänker inte säga emot följande:

Filmen är betydligt svagare än den första.
Riktigt kass manusmässigt.
Filmen svämmar nästan över av kiss-å-bajs-skämt, sexistiska plattityder och lättköpta effekter.
Filmen bjuder icke på någon som helst utmaning för den som tittar.
Ja, det ska väl möjligen vara för vissa att orka med att just titta klart på spektaklet då kanske i så fall.

Men.
Men goda filmkamrater; jag hade rätt roligt när jag såg det här.
Sådär trevligt hö-hö-ha-ha-tramsroligt.
Jaja..ni får väl kalla mig vad ni vill dårå.

Skådar man de idiottunna manuslapparna slås man naturligtvis av hur erbarmligt simpelt det hela är uppbyggt. Förvånande kanske hur de kunde få ihop det till en film.
Skyll på Adam Sandler och regissören Dennis Dugan.
De får väl bespottas och sparkas på.
Jag tänker inte göra det.
Jag gillar Sandler, hans polare Chris Rock, Kevin James och David Spade.

I det här fallet skiter jag också i att familjevärderingarna blir klyschiga, plastiga, tillgjorda.
Att de tålmodiga fruarna Salma Hayek, Maya Rudolph och Maria Bello inte får vettigare saker att bita i storymässigt.
Jag bryr mig inte om att storyn är framvärk med en sorts flåshurtig ansträngning om att den framgångsrike Lenny (Sandler) nu flyttat tillbaka till sin barndomsstad och slackar sig igenom dagarna med sina gamla polare.

Skrattade jag?
Japp.
Skäms jag för det?
Näpp!
Blev jag på gott humör av filmen?
Japp!

”japp, jag lovar…vi kommer få så mycket skit för den här uppföljaren…!”

Grown Ups 2 är simpla skämt, nonsensmanus och grovt yxad humor.
Ändå känns det mesta mysigt och småputtrigt.
Alla som avskyr Sandler, avskyr honom troligen än mer efter det här.
Alla som gillar Sandler…tja…fortsätter att gilla honom helt enkelt. Som jag.
En helt ok Roliga Timmen.
Johorå.

Maj 22 2013

The Cooler (2003)

Filmvärlden tycks bestå av ett oändligt antal filmer som utspelas i casinomiljö. Varför kan man undra? Är det spänningen? Möjligheterna till snabba vinster och oväntad rikedom? Är det, trots sin sällsynta sannolikhet, ändå den där lilla teoretiska chansen till framgång som lockar?

Filmmakare har naturligtvis inte varit sena att spela (!) på våra känslor inför det här med just spel och casino. Och att sedan casinomiljön ofta går hand i hand med den ryktesomgärdade organiserade brottsligheten är ju på något sätt ännu en sorts freaky stämningshöjare i sammanhanget.

Filmer om människors casinoöden är naturligtvis ingen nyhet, men frågan är om inte dagens betraktelse ändå är av den lite mer udda sorten. Och intressanta. Bernie Lootz (William H. Macy) är en märklig figur. Till synes ständigt drabbad av otur, och därför perfekt att ha till hands på casinot Shangri-La i Las Vegas. När en gäst börjar har för stor tur och börjar vinna lite för mycket vid borden kallas ”the cooler”, otursgubben Bernie, in. Det räcker ofta med att han ställer sig vid bordet så vips försvinner turen för den som spelar. Märkligt naturligtvis, men mycket fördelaktigt för casinots boss Shelly (Alec Baldwin) som dessutom är av den gamla skolan och motsätter sig ständigt alla övertalningsförsök om att casinot behöver hottas upp för att ligga rätt i tiden.

När Bernie möter servitrisen Natalie (Maria Bello) och blir förtjust i henne förändras allt. Plötsligt börjar Bernie få lite flyt i tillvaron, och hans ”otur” slutar att spridas mellan borden på casinot!  Vad är det egentligen som händer? Är kärleken möjligen större än den ödesmättade oturen som tycks utstakad för vissa av oss i livet..?
Och är verkligen allt så ödesbestämt som det verkar?

Regissören Wayne Kramers drama i casinomiljö är en både rätt tragisk och rätt fin berättelse i ett. Som inte hade varit lika stark utan sina tre huvudskådisar, Alec Baldwin, Maria Bello och den helt underbare William H. Macy. Fan vet om inte rollen som Bernie är specialskriven åt denne genuine skådis. Macy blir verkligen ett med sin figur, och det känns ofta som att jag tittar på den sorgsne Macy istället för Bernie.

bad luck tycks bli lady luck

Något som dagens film lyckas med är att fånga ett mänskligt drama mitt i en miljö där man inte riktigt väntar sig detta. Det är full fart på casinoverksamheten, gott om snygga spänningsbilder på rullande tärningar och förhoppningsfulla ansikten. Men dramat glöms aldrig bort och fokuset håller sig hela tiden på den lite mer tragiska och mörka sidan. Det blir en sorts mix av drömmar och förlorat hopp på samma gång.

Kanske är dagens film en sorts annorlunda tripp i den förföriska spelvärlden, något som gör att tex sajten CasinoTop 10 gärna placerar den på sin lista över klassiska casinofilmer.

The Cooler  är ett drama, ett kapitel, om rätt tragiska livsöden. Men också en historia om att hitta hoppet där man minst anar det, och att nya tider sakta blåser bort de gamla illusionerna. En lågmäld film som växer i takt med historien som berättas.

Jul 24 2012

Assault on Precinct 13 (2005)

Det här med nyinspelningar.Eller reboots. Eller vad är det…egentligen? Hur definierar man en reboot (förutom att filmserier oftast ska ges en uppfräschning och modernare touch)? Är vi numera fast även i trendord i filmvärlden? Och vad är det som gör vissa filmer helt okej att ”boota” om medans andra får utstå spott och spä..?

Dagens alster har jag sett ett par gånger. Liksom originalfilmen signerad John Carpenter. Och i ärlighetens namn känns det som Carpenters till skyarna höjda ”mästerverk” känns rätt kackigt idag när man ser den. Cheapnessheten ligger stadigt som en brokig 70-talsfilt..men det DEN filmen möjligen kan stoltsera med är en sorts modern westernkänsla och lite småspänning.

Vad som egentligen triggade igång den här moderna versionen får man väl aldrig veta, men troligen handlar det som så alltid om möjligheten till snabba dollars. Eller kunde det möjligen vara så att man ansåg att tiden var mogen att visualisera ett av gamle Carpenters mer hyllade verk för en ny och yngre publik?
Det sägs ju att vissa gamla filmer ger man sig bara inte på igen, och rätt snabbt var belackarna ute och gormade liknande fraser här. Personligen har jag dock lite svårt att se varför denna ilska finns.

En attans gammal polisstation i Detroit ska alltså göra sin sista kväll ”i tjänst” innan den nya toppmoderna Precinct 21 tar över vid midnatt, nyårsafton också mycket lägligt. Den fåtaliga styrkan som bemannar stationen under ledning av polisbefälet Jake (Ethan Hawke) ser fram mot ett par sista timmar med lugn, nyårsfirande och viss melankoli.
Annat ljud i skällan blir det dock strax då en fångtransport är ute och glider runt på hala ovädersvägar precis i området där stationen ligger. En snabb manussida senare har fångtransporten tvingats söka skydd hos våra huvudpersoner och fångarna låses snabbt in i arresten. Men vänta, är det inte Detroits mest eftersökte gangsterkung Bishop (Laurence Fishburne) som återfinns där i fångskaran? Och hur mycket skulle inte han kunna avslöja om tex korrupta poliser och allsköns ljusskygg verksamhet…?

Ja ni fattar ju vid det här laget säkert var just dagens justerade historia tänker ta vägen. Mörka krafter inom samhällets stöttepelare ser plötsligt en risk i att Bishop kommer levande fram till en rättegång, och vad spelar det väl för roll att offra en gammal polisstation? Eller dess fåtaliga invånare?

Det ironiska med dagens film är att den för alltid kommer att få lida av att klassas just som en nyinspelning. Som standalone-film klarar den sig nämligen alldeles utmärkt. Innehåller alla ingredienser för att göra den till en stundtals stabil, småspännande om än ganska ologisk actionrulle som inte har några större ambitioner än att underhålla för stunden.

årets första timmar vakas in på ett mer udda sätt

Fransosen Jean-François Richet står för regin, tar sig möjligen på något för stort allvar i extramaterialet, men har ändå åstadkommit 109 minuter som går att konsumera med viss förnöjsamhet. En förvånande diger rollista, Hawke, Fishburne, Maria Bello, Gabriel Byrne, John Leguizamo, Brian Dennehy och en Drea de Matteo som aldrig tycks ha lämnat Sopranos-stilen, gör sitt bästa för att frammana belägringskänslan. Kanske då precis i enlighet med Carpenters originalmanus.

Modernare tider ger också ett moderna hantverk vad gäller effekter och tempo. Här smäller det och dundrar mest hela tiden, och effektnissarna har en större rörelsefrihet än vad Carpenter någonsin kunde uppbåda. Därmed inte sagt att det per automatik blir bättre bara för det. I det här fallet ger det dock en viss visuell tyngd till filmen.

Assault on Precinct 13 modell 2000-talet blev naturligtvis ingen större hit. Jag kan på ett sätt förstå varför eftersom man egentligen bara lyckas snudda vid den intensitet som Carpenters originalmanus måhända innehöll. Å andra sidan, om man kastar viss logik överbord så är detta en helt okej rulle från det numera standardiserade träsket av teknikactionrullar, och som underhållning för den berömda stunden duger den gott.
Reboot eller nyinspelning. Take your pick.

Feb 2 2012

Abduction (2011)

Stereotyp amerikansk yngling med välordnad bakgrund och bostadsförhållanden, med sedvanliga produktplacerade elektronikprylar i lagom scenografiutstyrda pojkrummet, med likaledes sedvanlig chans på kvarterets och skolans heta tjej får plötsligt av en högst tillrättalagd slump reda på oväntade saker om sin barndom. Saker som inbegriper agenter, mystisk info, lagom diffusa figurer, jakt både till fots och tåg samt en rätt träig badguy med misstänkt svensk brytning i dialekten.

Där har ni huvuddragen.

Nu ska jag dra några ”om”.

Om bara inte irriterande färglöse och stele Taylor Lautner hade spelat huvudrollen. Hur denne figur fick gå från tredjefiolen i Twilight-soppan till att spela ledrollen här är en gåta. Tanken är väl att han ska se cool ut, kunna hoppa runt och slåss samtidigt som han ska charma filmens kvinnliga element (och kanske filmens kvinnliga betraktare också). Vad som händer är att så fort Lautner försöker sig på att agera och uttala dialoger går det åt skogen, noll känsla, noll närvaro, noll kemi med stackars Lily Collins som ska fungera som hans romantiska intresse i form av granntjejen intill. Det blir en makalöst svag soppa av allt och de ser mest besvärade ut tillsammans alternativt helt bortkomna, speciellt när Lautner bjuder på floskler och dyngdialog utan dess like. Teaterskola till våren kanske?

Om bara manuset hade lagt sig vinn om att stryka de värsta schablonerna vad gäller rättrådige pojken som möter försvarslösa men idiotiskt lojala flickan, och istället satsat lite mer krut på att fördjupa både dramat och thrillerbiten i historien. Någonstans finns ju känslan av att det faktiskt hade kunnat bli något av det hela. Eller var producenterna så oerhört dumkåta på att associera till just Twilight-succén så det tog överhanden..?

Molina tror han pratar med en vaxdocka...

Om jag bara kunde fatta varför dagens regissör heter John Singleton, en man som en gång i tiden slog igenom med alster som Boyz n the Hood, och Poetic Justice, filmer med viss hård framtoning som ändå ville säga något, hade ett sorts budskap. Här är det ju så satans blaskigt att Minimjölk från min lokala ICA-handlare framstår som rena matlagningsgrädden..

Om bara Michael Nyqvist inte hade valt denna film som sin start på USA-karriären. Nu reder han väl iof upp sitt snedsteg med skurkrollen hos Tompa C i MI-cirkusen, men här är han förbenat färglös och nästan stabbigt fyrkantig i sitt agerande. Mycket snack och inte alls så illvillig som man vill se en karaktär som denna.

Just dessa stora, irriterande, OM stjälper faktiskt hela filmen. Som med andra förutsättningar kanske hade kunnat bli en ny Eagle Eye eller liknande. Jag skrev i en besk recension om Twilight att jag bara ville ge Lautner ett kok stryk, och det intrycket består kan jag säga. Övriga som drar in en säkerligen fet check på att göra just ingenting är Sigourney Weaver, Maria Bello; Jason Isaacs och erkänt stabile Alfred Molina. Löjligt lättförtjänta kaffepengar för det sällskapet.

Abduction kommer till oss med i grunden en kunde-möjligen-ha-blivit-intressant-historia, men med helt jävla galet utseende och inblandade människor. Då hjälper det inte alls att actionbiten håller hygglig klass mitt i katastrofen. Och kunde de inte ha bemödat sig om en snitsigare final på filmen….?! Eländes elände….