#rysligaoktober: Lights Out (2016)

lights_out_posterSista häst ut ur boxen i detta minirace.
Men icke på långa vägar någon av de svagare skrämselkrafterna denna lilla tematagg presenterat under oktobers sista hälft!

Kortfilmen från youtube som via viral succé fick chansen att växa till en hel liten film! Tack för det James Wan (igen!), den icke helt obekante tillverkaren av rysligheter, som såg potentialen hos svenske David F. Sandbergs lilla hobbyprojekt här hemma i Svedala. Wan gav således både Sandberg och storyn chansen att komma in i Hollywoodfabriken för en liten uppgradering. Givetvis med svensken som regissör även här!

Och jag säger: kul! Smutt så in i bomben! Sandbergs story (med lite finputsning av en Eric Heisserer) får här växa ut till en liten berättelse om trassliga familjeförhållanden. Förutom alla ruggigheter förstås! För dom finns såklart kvar. Nu ännu mer i antal dessutom.
Stackars lille Martin (Gabriel Bateman) har det inte lätt. Hemma i stora huset håller mamma (Maria Bello) på att gå nuts. Inte för att hon själv medger det på något sätt. Men Martin märker. Konstiga samtal med någon i lönndom. Och varför är vissa rum alltid mörka? Dessutom känner Martin att det finns…något i kåken. Och det är inte pappa, för han har flyttat ut.

När också utflyttade storasyster Rebecca (Tersesa Palmer) får höra om lillebrors dilemma slår flashbacksen från förr till, till hennes egen barndom. Martin måste ut ur huset genast! Men hur? Med en mamma som är labil värre och en oväntad husgäst som minsann inte tänker släppa iväg folk hur som helst.

Jojomen. Ni som redan sett kortisen på nätet, vet ju i vilken form ruskigheterna kommer. Alla andra kommer strax att upptäcka att det som vanligt är i mörkret fasorna väntar. Tända lampor, ett bra råd!

lights-out-759

konstvalet på väggen är inte heller att leka med

Och rullen gör jobbet. Inte tal om annat! Sandberg håller det enkelt och effektivt. Lurar inte in rullen i trassliga utsvävningar eller sidospår. Han går liksom rakt på problemet. Dessutom är det snyggt gjort, med lite extra pengar på fickan från Drömfabriken. Finns Sandbergs originalidé kvar i rullen? Javisst, det tycker jag absolut. Storyn som vävs runt själva skrämselgrejen är fullt duglig. Dessutom ÄR det lite skrajsigt i vissa scener. Tänk att leken med mörker och ljus…och ganska enkla effekter kan göra så mycket. Lillgrabben Bateman gör det bra som knatting med sömnsvårigheter, Palmer visar att det återigen finns gott om tuffa tjejer som vet att ta för sig när det stormar. Och Maria Bello…tycks dyka upp lite här och där och gör sällan dåligt ifrån sig. Inte här heller.

Förstås är filmen ett jobb från Hollywoods väl inarbetade ryslighetsavdelning, vilket innebär att den trots allt följer en beprövad mall, inte inte på något överraskande mall såklart. Det är liksom från punkt A, via besvärligheter vid B, till finalen vid punkt C. Ingen rakteforskning i manuset precis. Den som väntar en ny sorts ryslighet i mörkret, kommer möjligen att gnälla lite. Alla andra njuter av resan och vår nya skrämsel-svensks första steg i den stora ligan.

Stabil ryslighet i det mindre (men effektiva) formatet.

ev. Halloween-faktor:
Inget orange i sikte. Kusliga skuggor och ett mörkt hus gör sig väl dock i denna kategori? Plus en källare!

p.s…sugen på mer rysligheter? Svinga dig över till bloggvännerna Fiffi, filmitch-Johan och Scary Sofia som kör ruskigheter hela första veckan i november! Spot on!

Hours (2013)

För tidigt bortryckte Paul Walker´s sista (?) film handlar ironiskt nog om förmågan att överleva där döden gjort sig påmind på ett ytterst obarmhärtigt och otrevlig sätt. Och det är banne mig en riktigt engagerande one-man-show Walker bjuder på som en sorts final på sin karriär.

Nolan Hayes (Walker), en riktig helyllesnubbe, nu på väg in på sjukan med gravid hustru (Genesis Rodriguez). Platsen är New Orleans och året är 2005, och visst..en otrevlig storm med namnet Katrina är strax på väg att ödelägga hela staden. För Nolan är det dock inte den största katastrofen som kommer att inträffa. Inom loppet av någon timme får han uppleva himmel och helvete när han dels blir pappa till en dotter, men samtidigt förlorar sin fru på operationsbordet.

Barnet är för tidigt fött och måste hållas i en kuvös med en respirator inkopplad. Nolan lyckas ta sig samman och börjar vaka vid kuvösen, bara för att strax upptäcka att stormen slår ut både strömmen och i stort sett hela sjukhusets funktioner. Naturligtvis går det heller inte att evakuera respiratorn med barnet i, så det är upp till Nolan att hålla maskinen igång med ett inkopplat, handvevat (!) batteri. Som dessutom måste dras upp var tredje minut och lämnar vår hjälte i en minst sagt stressande situation. Samtidigt tycks civilisationen runt honom falla isär då katastrofen drabbar New Orleans fullt ut.

Den som av någon anledning har väntat sig en typisk Paul Walker-action-rulle här kommer naturligtvis att bli grymt besviken. Omslaget har märkligt nog klassat rullen som thrillerdrama…men någon thriller är det absolut inte. Här är det dramat som sitter i förarsätet, och vi följer en man som till en början har stora problem att acceptera det faktum att hans älskade hustru är borta bara på ett par minuter, och att han nu istället har ansvar för ett litet liv…som kan släckas i samma sekund han misslyckas med att hålla respiratorn vid liv.

En del har klagat på att det inte händer nåt speciellt i filmen. Att det segar sig å det drygaste. Jag håller dock inte med alls, utan ser en Paul Walker som kämpar med att överleva på alla de sätt han kan (alla undersökande utflykter i sjukhuset måste hela tiden avbrytas var 2-3 minut då han måste lubba tillbaka till dotterns rum och det räliga batteriet…stressande!). Trots en då och då tillrättalagd vinkel i manuset (ibland är just dom där 2-3 minuterna vääldigt långa) får Walker gott om tid att visa att han faktiskt kunde spela mer än en bilkörande vildhjärna. Speciellt scenerna när han för en sorts dialog med sin nyfödda dotter (och senare en hund!) påminner om den strandade Tom Hanks i Cast Away.

Filmen är ganska enkel och har en liten rollista. Vilket inte alls stör. Känslorna och den speciella situationen med katastrofen i New Orleans går fram klockrent, och om man nu satt lite avvaktande i filmens början, så dras man mer och mer in i berättelsen minut för minut. Just känslan att liksom Nolan inte veta vad som komma skall från en stund till en annan är ganska effektiv.

jaha…bakom ratten igen. dock bara tillfälligt.

Walker gör ett engagerat intryck och gör filmen till sin egen, spelar ut hela sitt register när det behövs…och på nåt sätt känns det fint att han till slut fick visa att det fanns mer än ytliga roller därute. Genesis Rodriguez avpolletteras således raskt i början av manusförfattaren och regissören Eric Heisserer, men återkommer i drömlika sekvenser under filmens gång. Kanske ett sätt för Nolan att hålla sig från att tappa det helt mitt i kaoset? Även om manus mest handlar om drama och sorg, kan naturligtvis Heisserer inte hålla sig från att slänga in lite orosmoment i form av kringstrykande plundrare som hotar Walkers situation. Så pass långt in i storyn låter man det dock passera som helt naturligt i händelseutvecklingen.

Hours är ett drama om liv och död och sekunder. Bokstavligt talat. Paul Walker ska ha cred för att han hoppade på projektet, och gör sin average-Joe till en snubbe man verkligen känner för. Långt ifrån en pangpärla till rulle, men en historia som engagerar ända till slutet.
Känns lite som att det verkligen BORDE vara Walkers sista insats framför kameran.
En värdig final…typ.