Okja (2017)

Ibland är det ju ändå för gött att liksom få ramla in i genre man normalt sett inte besöker ”till vardags”…och väl där bli ordentligt betagen av det som utspelas. Nu kommer ju naturligtvis hardcore-diggare av genren och diverse förståsigpåare hävda att det här minsann är för löjligt Hollywoodfierat för att räknas som en riktig asiat…men se det spelar ingen roll hos mig. Alla Asien-vägar kanske är bra vägar ändå…?

För här har vi alltså den koreanske regimannen och uppenbarligen visuellt fantasifulle Bong Joon Ho (eller Joon-ho Bong om du hellre vill det) som pytsar ut ett stycke välkokad mix av drama, saga, action, slapstick modell dratta-på-ändan, snyftiga stråkar och samhällskritik. Allt i ett! Tjo!
Den knaskonstiga företagsledaren Lucy (Tilda Swinton i en..eh..Tilda Swinton-roll) har en plan. Framtiden heter genmanipulerad mat i alla dess former. Hon utlyser en tävling som består i att ett antal bönder jorden runt får en varsin framtagen griskulting att ta hand om. 10 år senare ska ”vinnargrisen” utses och skeppas till New York för att stolt visas upp som en ekologisk framgång för företaget (och sen bli mat förstås..men det vill man ju icke låtsas om). När 10 år gått hittar vi grisen Okja på en lummig bergsslätt i Syd-Korea där hon lever det götta livet hos en gammal bonde och hans barnbarn Mija. Okja ser ut som en knasig mix av en flodhäst och en förvuxen gris. CGI-effekterna firar julafton och jag tror direkt på vad jag ser där i den lummiga grönskan.
Givetvis är Okja också vinnaren i ”tävlingen”. Plötsligt väntar otrevligt öde. Om inget oförutsett händer förstås. Vilket det naturligtvis gör.

Mija med märklig vän

En diger blandning av kidnappningshistoria, en envis Mija som vägrar släppa taget om sin älskade Okja, ett par engagerade men något virriga djurrättsaktivister med den hängivne Jay (Paul Dano) i spetsen, galna biljakter, en roande överspelande Jake Gyllenhaal, en stissig  och avig Tilda S (som dessutom får spela sin egen tvillingsyster!), en rejäl känga åt den hänsynslösa köttmarknaden och handel med djur….som säkerligen är vardag här hos oss i verkliga livet, spänning som blandas med fåniga farsinslag och ett bombardemang av visuella effekter. Ja, herregud det är som om en stor kladdig fruktkaka exploderat och smetat ut sitt innehåll på allt och alla. Storyn spretar åt alla håll, och nog undrar jag ett tag hur den gode regissören ska få tag i detta igen…

Men han lyckas! På nåt jäkla avigt och konstigt sätt lyckas han inte bara hålla ihop det, utan berör också på ett eller annat sätt. Jag blir så betagen av det här att jag ler bara vid tanken på vad jag sett! Det borde inte funka fullt ut, men gör det ändå. Är det månne jag som sakta håller på att dras in i Asien-träsket? Jag gillade ju trots allt regissörens The Host…hm..
Det överspelande teatraliska stuket. Känslan av en överdimensionerad saga. Den villkorslösa hyllningen till naturen och att vi ska vara rädda om vår egen planet, och värna allas rättigheter. Javisst, regi-Bong hade kunnat skriva oss det på näsan med stora feta bokstäver som en annan miljöpartist. Istället lindar han in budskapet i ett visuellt och känsloframkallande fyrverkeri. Låt vara att Hollywood (i det här fallet mest Netflix!) varit med och stuckit åt honom stålars. Spelar roll, när resultatet blir så pass snyggt som det blir!

Att se Okja är som att ta en åktur på en karusell man från början trodde att man icke på något sätt skulle uppskatta fullt ut…och upptäcka att hela ens inre bubblar av förtjusning.
Tramsigt? Ja kanske.
Överspel? Definitivt.
Underhållande? Så in i helvete!

 

 

Swiss Army Man (2016)

swiss-army-man-posterVissa rullar har den där förmågan. Att komma in från sidan och totalt golva en.
När det dessutom är en film som inte direkt kan sorteras in i de ”normala” facken, jå då måste det ju vara ren bingo!

Det här är inte en film för alla. Det är jag rätt så säker på. Kanske är det till och med en sån där rulle som du antingen älskar eller hatar. Filmen har enormt stor gråzon vad gäller innehåll, symbolik och kanske till och med mening…men åsikter om det som utspelas här kommer antingen att vara flipp eller flopp för ganska många. Kräver rullen sin man eller kvinna? Tja, inte mer än att man måste hålla ett VÄÄÄLDIGT öppet sinne om charmen överhuvudtaget ska nå igenom.

För egen del föll jag som en ståtlig gran i skogen nästan direkt. Kanske var mina sinnen ovanligt liberala just denna kväll. Kanske var jag helt oförberedd och hann inte sätta upp garden. Kanske tjusades jag helt enkelt av den minst sagt udda inledningen på detta drama med knas-komiska-sorgliga förtecken.

Den skeppsbrutne Hank (Paul Dano) vill göra pinan kort med ett rep runt halsen. Isolerad och ensam. Precis i det ögonblicket flyter ett lik i land. En ung man. Hank skjuter upp sin avgång från jordelivet och får plötsligt en ny vän att prata med (??). Som strax svarar tillbaka och heter Manny (Daniel Radcliffe) ! Japp, du hör ju. Öppet sinne var det, kom ihåg. Mer än så bör icke skrivas om handlingen i denna film som bara ska upplevas. Ospoilad och förutsättningslöst. Vad det handlar om? Allt. Livet, misstag, rädsla, framgång, glädje och kanske…hoppet.

swiss-army-man

islolerad men inte ensam

Egentligen en ”sago-lik” skröna. I väldigt märklig kostym. Stora plus delas ut till duon som leder filmen genom alla känslor, Paul Dano och Daniel Radcliffe. Den senare visar än en gång att han klarar av att ta steget från jöns-Harry Potter till en vuxen filmkarriär med udda (positivt) rollvall. Vänner av Mary Elizabeth Winstead bör också hålla ögonen öppna.
Hela historien författad och regisserad av duon Dan Kwan och Daniel Scheinert. Märkliga gossar, men jag lyfter på hatten för att de utmanar mitt sinne.

En av årets bästa när vi summerar i böckerna.
Men också konstigaste.
Och vackraste.
Plus musiken. MUSIKEN!

avsnitt-65I SoF-poddens avsnitt 65 bombar vi ännu mer kärlek över dagens rulle och kan helt enkelt inte låta bli att ösa lovord över denna skapelse.

12 Years a Slave (2013)

Jag tillhör den delen av filmnördsgenerationen som satt i tv-soffan där mot slutet av 70-talet och såg slaven Kunta Kintes vedermödor i den haussade Rötter. Den ENORMA serien från USA som tycktes slå tittarrekord vart än den visades. Och det är klart, det var starkt, det var dramatiskt, det var aningens exotiskt…och framför allt…det var en vidrig period i USA´s (ja hela världens) historia som avhandlades.

Rötter har säkerligen gått i repris ett antal gånger sedan dess, och otaliga romaner och andra visuella verk om samma mörka tidsepok har sett dagens ljus. Skvallret säger att dagens regissör, Steve McQueen (Shame) länge gått runt och funderat på att göra en film om just en fri svart man som hamnar i slaveri under första hälften av 1800-talet. Enligt egen utsago hade karln aldrig hört talas om Solomon Northup´s biografi förrän hans fru näst intill kastade den på honom! Saken var klar. McQueen flabbergasted och här har vi resultatet i filmform.

Nu vet ju de flesta av er att dagens rulle ganska väntat inhöstade kanske det finaste priset på Oscarsgalan 2014: Bästa Film. I ärlighetens namn ingen direkt högoddsare. Drygt 130 minuters elände från amerikanska södern i en svunnen (eller?) epok. Solomon Northup (Chiwetel Ejiofor), en fri svart man i norra delen av 1800-talets USA, blir kidnappad från fru och barn och utan pardon såld vidare till ett liv som slav på plantagerna nere i södern. Hårda tider att vänta. Desperation och förtvivlan. Solomons recept för att undvika galenskap är att förtränga sitt tidigare liv, anpassa sig till rådande situation och bida sin tid. Typ.

McQueen spiller ingen tid, tar oss med på en klassisk odyssé in bland bindgalna plantageägare, profithungriga slavdealers, bestialiska förmän och hantlangare…samt ett sjok av olyckliga stackare i samma position som Solomon. Inget nytt där alltså egentligen. Redan ovan nämnda tv-serie berättade ju sin historia om i stort samma tragedi. Skulle detta då vara en inaktuell story på något sätt? En överflödig berättelse? Naturligtvis inte. Slaveriet i USA (och övriga världen) är en smutsig detalj i världshistorien som kommer upp med jämna mellanrum. Och en tanke längre; har det verkligen upphört?

Regissör McQueen gör ett rejält jobb med sin film. Inte tal om annat. Så pass att det ibland känns som att han byggt ut speltiden bara för att lyckas klämma in så mycket som möjligt. Är filmen för lång? Nej, det kan jag ändå inte säga. Intresset för Solomons öde får ändå minuterna att ticka på utan att fokuset på något sätt börjar slira. Ejiofor är mycket bra som Solomon, hans känslor och tysta  lidande. Det känns för jävligt. Det ÄR för jävligt. Speciellt när McQueen plockar in den demoniske Michael Fassbender i rollen som Master Epps, plantageägaren som är känd för ”breaking niggers backs and will”. Fassbender går (naturligtvis) all in i sin roll och blir filmens djävul och ondska in the flesh.

ondskan, lidandet och hatet i samma bild

Hur eländigt och bistert det än är känns det ändå ibland som att jag är tillbaka i tv-soffan gloendes på Rötter. Solomon blir en tjomme som lär sig spelets regler. Trots tragedierna som inträffar runt honom mest hela tiden, och hans inneboende smärta, blir han nästan lite osårbar. Som en åskådare till allt som händer. Filmen lullar på. I vissa lägen blir den OTROLIGT intensiv och jobbig. Som när dåren Epps ska straffa slaven Patsey
(Lupita Nyong´o som ju drog hem en Oscar för bästa kvinnliga biroll) inför Solomon och de andra på gården. Mycket obehaglig scen, och kanske den första när hela filmen verkligen griper tag i mig på allvar. När det återigen står klart vad en människa är kapabel att göra mot en annan människa. Chockerande för en sekund, och ändå inte. Det räcker ju på något sätt att ta en titt på världen.
Vad har vi lärt oss? Inget.

Chiwetel Ejiofor gör förmodligen sitt livs roll som Solomon. Lite knasigt nog känner jag mig dock aldrig speciellt orolig i hans sällskap. Som att eländet aldrig riktigt kan få fäste i hans karaktär ordentligt. Övriga som förtjänar omnämnande är Sarah Paulson som Epps osympatiska fru, alltid pålitlige Paul Giamatti som kränger slavar likt en annan Handelsman Hansson med hjälp av förfriskningar och musik, stackars Paul Dano (kommer nån någonsin att tycka om honom på film?) är en obehagligt svinig förman. Benedict Cumberbatch dyker upp som en klart mildare form av slavägare. En man som uppenbarligen bryr sig, månar om sina slavar. Men som det också sägs i filmen; han är ändock en slavägare. En man som utan att till synes tveka håller människor fängslade och använder dem som arbetskraft. Är han en bättre person än galningen Epps bara för att han har en sorts…empati? Brad Pitt är inte bara producent för filmen, utan hoppar också in i en minroll mot slutet. Som Fiffi skrev på sin blogg; tänk om Pitt hade tagit Fassbenders roll!? Hur intressant hade inte det blivit? Kanske!

Visuellt är rullen riktigt snygg. Söderns miljöer och plantagernas träskliknande omgivning kommer helt till sin rätt. Ljudkulissen är utsökt och minsta lilla syrsa (eller piskrapp för den delen) blir effektfulla detaljer. Fotot är smutt satt och visar upp himlar med både milda solnedgångar och annalkande blåaktiga ovädersmoln.

12 Years a Slave är ett tungt hantverk. Ett helhjärtat projekt av Steve McQueen. Ingen skugga kan falla över honom för viljan att berätta denna kanske nödvändiga historia. En film som har sin givna plats i filmvärlden. Däremot kan man alltid fundera på varför ordet ”övertydlighet” poppar upp i mitt huvud då och då.  Trots sina stundtals tragiska scener är det ingen film som direkt stannar kvar i minnet. Därtill är Hollywood-dramaturgin FÖR uppenbar. Man liksom konstaterar vidrigheterna, lider med de utsatta, gläds åt Solomons öde i finalen..och sen är det bokslut. Typ. En BRA film är det dock. Punkt.
Eller en stark trea om du så vill.

Vad tycker andra bloggers? Läs hur Except-Fear, Fiffi, Movies-Noir och the Velvet Café upplever Solomons Northups helvete på jorden.

Prisoners (2013)

Ännu en rulle som fått en gemensam hyllningskör att unisont ställa sig upp och göra vågen.

Och när jag nu själv tar mig an detta märkliga…drama/thriller/samvetspiller från en miljö långt borta från de soliga gatorna i samhället där lyckan alltid ler…så kan jag inte annat än hålla med. Hur skulle jag kunna göra annat inför en film som framför allt sätter sig i magen..? Och låter tankar och konspirationsteorier fara runt vilt i skallen innan historien får sin upplösning.

I ett sorts lägre medeklassområde bor Keller Dover (Hugh Jackman) med familj. Man anar direkt att vi inte rör oss i de rikaste av kvarter. Här tycks husen lite slitnare, kläderna lite enklare och livet lite…tuffare. Höst och Thanksgiving. Familjen Dover på besök hos grannarna. Lagom avspänd stämning. I en blink försvinner plötsligt både Kellers dotter och grannflickan. ”De skulle ju bara gå ut en stund”.

Nowhere to be found. Alla letar förgäves. Polis kopplas in. Plötsligt ett tips om att en mystisk husbil synts i området. En misstänkt  grips, den helt klart störde Alex (Paul Dano)..men inga flickor som dyker upp. I någon form. Keller blir galen och KRÄVER att sanningen typ bankas ur den förvirrade Alex. Det är bara polisen Loki (Jake Gyllenhaal) som med stor möda lyckas lugna Keller tillfälligt. Trots att inga direkta bevis talar mot Alex VET Keller att han är skyldig. Loki får därmed fullt upp med att hantera en arg och förtvivlad familjefar och samtidigt försöka bedriva en utredning där det gäller att hålla alla dörrar öppna.

Det är ett magnifikt skådespel som serveras. Framför allt Jackman får visa att han inte alltid behöver stålklor för att agera. Hell, han behöver inte ens slita av sig skjortan och flexa musklerna här! Hans skäggprydda förtvivlade och rasande ansikte är minst lika effektfullt. Hans Keller är som en man av den enkla skolan, ser allt i svart och vitt. Är du inte med oss..är du emot..typ. Livets skola. En tickande bomb skulle nog hans motpart i filmen, polisen Loki, uttrycka det.

Gyllenhaal får också han chansen att briljera lite. Den grabben går från kanonroll till kanonroll ska jag säga. Verkligen! Hans lite ensamvargs-aktiga polis kämpar på med sina känslor här. Ett fall som kanske plötsligt inte är så enkelt som det var från början. Trots ett par nära och ganska avskalade scener med Gyllenhaal, kommer man sällan hans figur inpå livet. Vi ser att han har tatueringar på sin kropp, vi hör att han har ett rätt ansträngt och otrevligt förhållande till sin chef och kollegor. Men vi vet aldrig riktigt varför. Hans bakgrund verkar höljd i dunkel. Ändå är det han som på nåt sätt ger filmens hopplöshet lite motstånd. Ett ljus i det otrevliga mörkret.

Regissören Denis Villeneuve skapar en mörk och illavarslande känsla. En historia som pendlar från vardagsdrama till thriller till en sorts samvetsrannsakning om moral och att kliva över gränsen. Det gamla klassiska; vad är vi beredda att göra för dom vi älskar? Har det något pris?

”ok ok…men du får banne mig INTE fälla ut några klor…!”

Jag sitter som på nålar, med hjärtat i halsgropen och känner spänningen i kroppen. Filmen lyckas mästerligt med att hela tiden ta mig på nya stigar, och jag hinner förmodligen tänka ut typ tolv olika scenarion för upplösningen. Samtidigt som obehaget växer är det ju så satans SPÄNNANDE också!

Jackman äger naturligtvis alla scener han härjar i. Gyllenhaal är den osannolike stötestenen att luta sig mot här. Även om det känns att han absolut inte vill det. Rollistan innehåller dock mer stilsäkra insatser än duon ovan; Maria Bello (alltid pålitlig) gör en fantastisk nedbruten mamma, Terrence Howard är grannpappan som inte riktigt klarar av att hålla Kellers tempo. Glöm heller inte den misstänkte Alex perfekt sliskigt spelad av Paul Dano..eller hans faster i storyn, den alltid sevärda Melissa Leo.

Prisoners är ganska länge däruppe och nosar på fullpoängarn, ett manus som dock känns aaaaaningen för utdraget får det ändå att stanna på en fyra. Visst, historien får ha sin förtjänade utveckling..men kanske man hade kunnat slipa vissa hörn. Ett magnifik filmupplevelse är det dock. Blandar samvetsvardagsdrama (ordet!) med ren och skär SPÄNNING!
En mycket bra film som sitter kvar länge i sinnet efteråt.
Oscarsvarning i någon form?