Etikettarkiv: Melissa Leo

Feb 1 2019

The Equalizer 2 (2018)

Dags för uppföljare igen.
Eleganten från vidderna, (credit to filmitch-Johan) Denzel Washington, är tillbaka som ensamvargen och lätt OCD-störde Robert McCall. Snubben som ger ordet rättvisa en ny innebörd. Ofta en våldsam sådan mot de badasses som förtjänar behandlingen. Förra rullen handlade om att etablera McCalls person, hans flaws och framförallt hans färdigheter i att behandla buset. McCall som den barmhärtige samariten…med twist. Så att säga. Uppföljaren är mer en hands on, rakt på-story, om hur stilrene Denzel dras in i skumraskheter inom CIA, där han ju förut varit verksam. Något som spiller över med katastrofala följder för hans förtrogna vän i organisationen Susan (Melissa Leo). Nya hämnartankar vaknar hos McCall och han börjar nysta i soppan. En ny badguy finns i form av hårdingen York (Pedro Pascal) som inte lägger fingrarna i kors för att sopa igen spår till höger och vänster.

I registolen återigen Antoine Fuqua. Han har koll på tuffa actionscener och visuellt driv. Jag gillar merparten av hans rullar. De ser också snygga och välgjorda ut. Liksom den här. Dock faller helhetsintrycket tillbaka om jag jämför med den första rullen. Jag investerar inte alls samma intresse i storyn. Den känns mer opersonlig än den första. Även om vi här kanske än mer kommer i kontakt med McCalls förflutna. Märkligt. Denzel bär förstås rullen på sina axlar, och det känns som att jag aldrig behöver vara orolig. Eleganten har en jäkla hög lägsta-nivå på sina prestationer…även om jag anar lite rutinmässigt skådespelande då och då. Inget fel på våldsamheterna och Fuqua håller det stramt hela vägen fram till den kanske lite överarbetade finalen. Men visst, filmen känns lite ansträngt framvärkt på en höft, som att Fuqua lade sitt bästa krut på originalrullen. Den här bär mer smaken av en klyschig standardthriller i genrefacket. Å andra sidan gör den jobbet som förväntas. Underhållning för stunden, men inget speciellt att yvas över. Ännu en uppföljare efter det här känns just nu ganska långsökt…men vem vet vad suitsen i Hollywood har i sina projektportföljer….?

 

Maj 22 2017

Snowden (2016)

Oliver Stone är en berättande man (well…). Och inte sällan är det med egenhändigt plitade manus som tar i så det knakar. Vaddå subtila nyanser??

Han har en brokig karriär, den gode Stone. Kanske de senaste 30 åren mest känd för sina just svulstiga tilltag? Oftast känns det som han vill ”göra upp” med den amerikanska nutidshistorien. En betraktare av sakernas tillstånd i nationen? Eller bara en smart snubbe som slår mynt av händelser och tilltag som de flesta amerikaner (och övriga i världen) redan känner till..och ofta har en åsikt om? Jag väntar mig självklart att det är just Stone som kommer att ta hand om Hollywood-BOATSEN när det gäller Donald Trump vad det lider. Om han tillåts. Att göra dagens rulle var tex inget lätt åtagande då både vissa amerikanska myndigheter (bland annat en som börjar på N och slutar SA) och vissa delar av suitsen i Tinseltown icke gillade vad som skulle berättas. Stora delar av finansiering och budget fick således sökas utsocknes, främst i Tyskland och Frankrike.

Nå, är det värt besväret då? Här serveras alltså storyn om hur Edward Snowden blev en av USA´s allra största visselblåsare, och en av de största förrädarna enligt vissa. Frågar du mannen på gatan går åsikterna troligen rätt mycket isär i det stora landet i väster. Stone sejfar dock icke på något sätt, tar omgående ställning och drar på direkta bredsidor mot den amerikanska statsmakten. Själv vet jag nästan ingenting om Snowden som person eller hans bakgrund, men Stones 2 timmar och 14 minuter försöker sig på att ta ett ordentligt grepp med hans backstory, varvat med storyn om själva avslöjandet, katt- och råtta-leken som sen gjort honom till en av Amerikas most wanted men.

Inget fel på berättandet överlag. Joseph Gordon-Levitt funkar ganska perfekt i rollen som Snowden. Porträttlik också! Även om han försetts med ett sätt att prata som mest påminner om en snubbe med varm mat i munnen. Vi följer Snowden i början av hans karriär inom ”skrået”, sakta men säkert infinner sig snart tvivlen och avsaknaden av moraliskt rättesnöre.
Händelser radar upp sig som gör att vår man för dagen till slut får nog av dubbelspel, mörkande och verkan i det fördolda.

jobba hos The Man kräver viss uppoffring

Filmen är underhållande. Inte tal om annat. Ett sorts stabilt underhållningsvärde inför alla de detaljer som i slutänden leder till just de händelser vi utomstående mest känner igen. Däremot känner jag, märkligt nog kanske, ingen större eufori över det Snowden gör. Känns mer som att ”ja men det är väl självklart att skumraskaffärerna ska upp på bordet. What´s the fuzz…?” Måste man kanske vara amerikan för att känna att detta är något speciellt i ärendet? Hade en svensk Snowden orsakat ett större känslosvall hos oss som tittar här i Svedala? Eller är allt universellt? Naturligtvis en ensidig film där Stone målar med sina egna stora penslar.

Förutom Gordon-Levitt går det absolut att tjusas av riktigt bra insatser i diverse bilroller av bla; Melissa Leo, Zachary Quinto, Rhys Ifans, Nicolas Cage (!), Joley Richardson, Tom Wilkinson och Shailene Woodley. Filmens bästa scen är dock den där den riktige Snowden ( i ett rackarns snyggt visuellt klipp) tar över och får ”stänga” hela rullen med ett par väl valda ord. Som sagt, Stone målar brett och föga subtilt. Men vad fan, det köper jag. Effektivt filmberättande. Om än lite för långt. Filmen hade lätt kunnat kapas med en tjugo minuter utan att det väsentliga hade gått förlorat.

Dock en av Stones mer intressanta rullar, helt klart.

 

Sep 24 2014

Ruggigheter i luften och på landet

7500 (2014)

The Grudge-japanen Takashi Shimizu dyker upp igen.
Den här gången har regissören lockats av USA-filmdollars och ger sig i kast med en ensemble bestående av en hoper B-skådisar som alla måste samsas på Flight 7500 från Los Angeles till Tokyo.

Det dröjer inte många filmminuter innan det börjar hända rysliga saker ombord på jumbojeten (såklart). Vi bjuds på en skara folks med digra hemligheter och bakgrunder. Främst i linjen hittas tex Ryan Kwanten från True Blood och Amy Smart (var har hon hållit hus?) som problemfyllt par. Och så de stackars flygvärdinnorna Laura (Leslie Bibb) och Suzy (Jamie Chung) som måste försöka hålla ihop det när märkliga mysterier övergår i mer otrevligheter ju längre storyn och planet färdas.

Okej, inget du springer och gömmer dig för i rädsla direkt. Men historier på begränsade utrymmen är ändå alltid tacksamma. Och Shimizu försöker sin vana trogen hålla den speciella stil på berättandet som hör till den här horror/mystery/thriller-genren. Besättning och passagerare kämpar på så gott de kan med ett i grunden kanske rätt förutsägbart manus. Den obligatoriska twisten finns såklart, och den som inte räknat ut den en stund in i filmen får snällt vänta tills upplösningen då det mesta rätas ut.

Mikrospännande i vissa sekvenser. Men annars inget att jubla över på något sätt.
Godkänt med viss tvekan.

 

Red State (2011)

En rulle jag länge velat se. Nu undrar jag lite varför. Var det kanske för att det var Kevin Smith som gjort en utflykt i en genre som inte direkt är förknippad (i min värld iaf) med den lite udda regissören?

Hormonstinna tonåringar dras till möjligheten att utöva lite sex med mogen kvinna mot betalning. Lite lagom myspys en fredagskväll någonstans i hillbillyland i USA…typ. Ojoj vilken blåsning när det visar sig att ”erbjudandet” bara var en front av en knäppskalle-sekt som ville fånga in ett par ”orena” som behöver tuktas, torteras och avlivas…i Herrens namn förstås.

Ok, så här har vi ytterligare en rulle som beskriver en dårpippiförsamling som inte riktigt har koll på hur det är att leva i verkligheten. Vi har sett det förut, och kommer att få se det igen. Jag ställer mig frågan några minuter efter att eftertexten rullat i mål; varför ville Smith göra den här rullen? Egentligen? Den säger inte ett skvatt man inte redan visste. Någon direkt underhållning är det ju heller inte frågan om då de totalt världsfrånvända galningarna i sekten visar upp grymheter av sällan skådat slag.

Oerhört välspelat är det dock. Speciellt av Melissa Leo som troligen aldrig varit galnare än här. Mycket bra inlevelse också av Michael Parks som sektledaren Cooper. Snubbe med karisma. John Goodman gör ett rutinerat inhopp som FBI-agent…men så mycket mer bjuds man inte på. Ett drama, välspelat förvisso, som egentligen inte gör någon glad i sinnet.
Mer ett…jaha.

 

Dec 22 2013

Prisoners (2013)

Ännu en rulle som fått en gemensam hyllningskör att unisont ställa sig upp och göra vågen.

Och när jag nu själv tar mig an detta märkliga…drama/thriller/samvetspiller från en miljö långt borta från de soliga gatorna i samhället där lyckan alltid ler…så kan jag inte annat än hålla med. Hur skulle jag kunna göra annat inför en film som framför allt sätter sig i magen..? Och låter tankar och konspirationsteorier fara runt vilt i skallen innan historien får sin upplösning.

I ett sorts lägre medeklassområde bor Keller Dover (Hugh Jackman) med familj. Man anar direkt att vi inte rör oss i de rikaste av kvarter. Här tycks husen lite slitnare, kläderna lite enklare och livet lite…tuffare. Höst och Thanksgiving. Familjen Dover på besök hos grannarna. Lagom avspänd stämning. I en blink försvinner plötsligt både Kellers dotter och grannflickan. ”De skulle ju bara gå ut en stund”.

Nowhere to be found. Alla letar förgäves. Polis kopplas in. Plötsligt ett tips om att en mystisk husbil synts i området. En misstänkt  grips, den helt klart störde Alex (Paul Dano)..men inga flickor som dyker upp. I någon form. Keller blir galen och KRÄVER att sanningen typ bankas ur den förvirrade Alex. Det är bara polisen Loki (Jake Gyllenhaal) som med stor möda lyckas lugna Keller tillfälligt. Trots att inga direkta bevis talar mot Alex VET Keller att han är skyldig. Loki får därmed fullt upp med att hantera en arg och förtvivlad familjefar och samtidigt försöka bedriva en utredning där det gäller att hålla alla dörrar öppna.

Det är ett magnifikt skådespel som serveras. Framför allt Jackman får visa att han inte alltid behöver stålklor för att agera. Hell, han behöver inte ens slita av sig skjortan och flexa musklerna här! Hans skäggprydda förtvivlade och rasande ansikte är minst lika effektfullt. Hans Keller är som en man av den enkla skolan, ser allt i svart och vitt. Är du inte med oss..är du emot..typ. Livets skola. En tickande bomb skulle nog hans motpart i filmen, polisen Loki, uttrycka det.

Gyllenhaal får också han chansen att briljera lite. Den grabben går från kanonroll till kanonroll ska jag säga. Verkligen! Hans lite ensamvargs-aktiga polis kämpar på med sina känslor här. Ett fall som kanske plötsligt inte är så enkelt som det var från början. Trots ett par nära och ganska avskalade scener med Gyllenhaal, kommer man sällan hans figur inpå livet. Vi ser att han har tatueringar på sin kropp, vi hör att han har ett rätt ansträngt och otrevligt förhållande till sin chef och kollegor. Men vi vet aldrig riktigt varför. Hans bakgrund verkar höljd i dunkel. Ändå är det han som på nåt sätt ger filmens hopplöshet lite motstånd. Ett ljus i det otrevliga mörkret.

Regissören Denis Villeneuve skapar en mörk och illavarslande känsla. En historia som pendlar från vardagsdrama till thriller till en sorts samvetsrannsakning om moral och att kliva över gränsen. Det gamla klassiska; vad är vi beredda att göra för dom vi älskar? Har det något pris?

”ok ok…men du får banne mig INTE fälla ut några klor…!”

Jag sitter som på nålar, med hjärtat i halsgropen och känner spänningen i kroppen. Filmen lyckas mästerligt med att hela tiden ta mig på nya stigar, och jag hinner förmodligen tänka ut typ tolv olika scenarion för upplösningen. Samtidigt som obehaget växer är det ju så satans SPÄNNANDE också!

Jackman äger naturligtvis alla scener han härjar i. Gyllenhaal är den osannolike stötestenen att luta sig mot här. Även om det känns att han absolut inte vill det. Rollistan innehåller dock mer stilsäkra insatser än duon ovan; Maria Bello (alltid pålitlig) gör en fantastisk nedbruten mamma, Terrence Howard är grannpappan som inte riktigt klarar av att hålla Kellers tempo. Glöm heller inte den misstänkte Alex perfekt sliskigt spelad av Paul Dano..eller hans faster i storyn, den alltid sevärda Melissa Leo.

Prisoners är ganska länge däruppe och nosar på fullpoängarn, ett manus som dock känns aaaaaningen för utdraget får det ändå att stanna på en fyra. Visst, historien får ha sin förtjänade utveckling..men kanske man hade kunnat slipa vissa hörn. Ett magnifik filmupplevelse är det dock. Blandar samvetsvardagsdrama (ordet!) med ren och skär SPÄNNING!
En mycket bra film som sitter kvar länge i sinnet efteråt.
Oscarsvarning i någon form?

Aug 26 2013

Olympus Has Fallen (2013)

Ojoj vad ska man säga?
Under vårkanten 2013 satt jag och suckade lite uppgivet att allas vår John McClane tycks ha tappat det mesta i och med sitt senaste ”äventyr” i Ryssland i Die Hard 5. Typ.
Ett sådant blekt hittepåäventyr att man undrade om de verkligen inte kunna komma på något bättre.

Så går veckorna och plötsligt en kväll exploderar dagens karamell i ett inferno av bombastiskhet, amerikanska flaggor, supderduperfilmvåld, ett sönderpepprat Vita Huset (!), klyschiga stentuffa repliker, badass som verkligen är ett par rediga assholes och…en hjälte som fan inte lägger fingrar i kors för att slå sig fram i det kaos som filmer bjuder på. Spontant, när eftertexterna rullar till den synnerligen dramatiska och proamerikanska musiken, slås jag av en enda tanke; ”det här skulle ju kunna ha varit Die Hard 5!” ”Varför är inte det här Die Hard 5?!”

Banne mig; den här rullen innehåller på 120 minuter allt, ALLT, som Bruce Willis förgäves försökte få ur sig i våras! Joråsåatt!
Men vänta nu. När jag nu konstaterat det faktum att dagens historia är just det som mr McClane och co icke på långa vägar lyckades fixa…ska jag inte förta prestationerna som den här rullens inblandade bjuder på. Bakom kameran i dagens fyrverkeri huserar Antoine Fuqua, och honom känner ni ju alla filmdårar säkert till vid det här laget. Är Fuqua rentav en tjomme som fått för lite credit längs åren? På hans CV hittas ju nämligen alster som Training Day, King Arthur, Shooter och Tears of the Sun. Snygga filmer allihop om du frågar mig, och en regissör som har sin ”shit together”. Oavsett vad vi möjligen tycker om historierna och manusen. Herr Fuqua känns som en synnerligen skärpt filmsnubbe. Och så sannerligen även här.

Naturligtvis ska ingen komma och påstå att dagens film skulle var extremt speciell eller på något sätt innehållsmässigt kvalitetssäkrad. Ha-Ha…det skulle se ut det. Här är yta, yta, yta och visuella galenskaper och här ger man sig fanimej på jänkarnas allra heligaste; Vita Huset! Hur skulle det kunna bli trovärdigt för en enda sekund!? Det är en hela havet stormar-historia i grälla färger och tusentals med specialeffekter. Och så mitt i allt Gerard Butler! Ah, sicken snubbe. Hård som flinta och ett varmt hjärta på samma gång. En gång Presidentens (Aaron Eckhart´s) wingman no1 som Secret Service-agent. Nu ute i kylan pga av orsaker som avhandlas lite snabbt i filmens inledning. När så plötsligt Vita Huset en morgon attackeras från luften (!) och skjuts i småbitar samtidigt som El Presidente med sin stab tas som gisslan i den bunker under byggnaden dit han tagit sig, ja då är det dags för John McCl..flåt Mike Banning (Butler) att lämna skrivbordstjänsten i en intilliggande byggnad för att ge sig in i leken på allvar igen.

”- nu får det fanimej vara nog!! stryk ska dom ha!!”

80/90-talsactionen är plötsligt tillbaka med uppgraderade effekter och jäsiken vad skoj jag tycker det här är. Det är full fart framåt utan spärrar och Butler är värsta killen. Buset tas av daga likt man smashar myggor en fuktig sommarkväll och man göre sig icke besvär över att tänka på logik, orsak och verkan. Det är action, action, action finfint förpackad i bästa gåbort-kostymen. Butler satsar inte på att göra sin agent Banning till den djupaste killen i stan, istället tycks han föra John McClanes ande vidare när det handlar om vässat uppspöande och hårda kommentarer. Fuqua och filmcrewet nöjer sig inte heller med Butler och Eckhart i rollistan, utan vräker på med insatser av bla Dylan McDermott, Morgan Freeman (såklart!), Angela Bassett, Melissa Leo, Radha Mitchell och Cole Hauser (se där..kopplingen till Die Hard minsann).
Kan möjligen dagens manusplitare satt sig ned och helt enkelt snott DH:s koncept från förr rakt av? Och jackat upp det hela med mer bombastisk helyllepatriotism? Japp, omöjligt är det inte. Summa summarum: det smäller och dånar och löjlar till sig och tas ”over the top” så det spricker i sömmarna. Men har jag tråkigt?
Icke! Filmen lyckas nämligen med något som DH5 misslyckades med; den engagerar på ett trivsamt sätt.

Olympus Has Fallen är inget för den som letar efter måtta och sans i Hollywoodaction-burken. Här samsas inga less is more med välbalanserade dramatiska utvecklingar. Det är raka puckar från sekund ett och stylat med speedad CGI till det yttersta. Patriotism, fräsigt filmvåld, insnöade militärer, stabila rådgivare, stoiska medarbetare, en heroisk President, en förrädare och så en asförbannad men rättrådig hjälte..ja här finns som sagt allt man önskade att Die Hard 5 hade varit.
Underhållande så ända in i kaklet.

full starfull starfull star

Feb 19 2011

The Fighter (2010)

Hollywood och boxning verkar ha en långvarig relation. En neverending story där vi matats med pugilisthistorier av varierande format.

Kanske var boxningsfilmerna mer seriösa på 50- och 60-talet? Ofta en metafor för något annat och inte sällan som en sidoinramning till dramatiska historier om makt, korruption och andra sällsamheter. Först med Rocky-eran känns det som boxningsfilmerna tog steget in i vardagsrummet och blev en blandning av skamaction och ljumma sportberättelser om underdogen som får sin revansch.

Knappt en timme in den här upphaussade historien signerad David O. Russell (Three Kings) är jag beredd att idiotförklara manusförfattarna och de producenter som vill få mig att tycka att det här ska vara så jäkla fantastiskt. Jag menar, behöver vi verkligen ännu en film om sorgliga figurer i white trash-stinkande miljöer? Behöver vi ännu en utmärglad Christian Bale som rullar med ögonen och än en gång visar att han kan VARA sin roll? Behöver vi ännu en ganska trögstartad huvudperson som ska gå den obligatoriska golgatavandringen innan den stora finalen då allt är förlåtet…?

Sådana mindre smickrande tankar upptar mitt fokus istället för det jag ser i rutan; den sanna (nåja) historien om Micky Ward (Mark Whalberg), som med hjälp av en drogberoende bror (Bale) och ett kontrollfreak till morsa (Melissa Leo) tog sig ända fram till den prestigefyllda WBU-titeln i lätt weltervikt i början av 2000-talet. Någonstans har ett manus grävts fram, putsats till ordentligt och ansetts vara moget för att filmas. Inte en av de mer engagerande historierna om du frågar mig runt 50 minuter in i filmen.

Men plötsligt händer något.

Historien liksom äter sig sakta men säkert in i medvetandet och känslokammaren, och jag börjar känna med personerna. När Bales figur Dicky sakta börjar förstå vilken dy han är i (förlåt Håkan H.), när Mickey börjar stå upp för sig själv och sina behov istället för att stanna i skuggan av sin bror, när den kontrollkåta mamman Alice plötsligt inser att hon faktiskt en son till som kan tänka och känna, när den tilltufsade flickvännen Charlene (Amy Adams) får Micky att vakna upp och visar att de alla står över den sunkiga miljö omkring dem.

Jag känner mig snopet förvånad.

Från att ha slipat knivarna sitter jag istället och håller varenda muskel för Micky, hans bror och hela den sorgliga familj som rör sig runt huvudpersonerna. Klyschorna må fortsätta hagla, men blir plötsligt mindre irriterande och utmärkande för helheten.

The Fighter tar sig ordentligt efter en rent löjlig start. Det är sunkiga miljöer och fördomar om människor i den lägre inkomstnivån. Men så till slut hittar regissör Russell den rätta nivån, och slänger på köpet in snyggt filmade boxningsfighter och ja jag erkänner att jag är en sucker på sådana. Ofta utskällde Marky-Mark får ordning på jabbarna, håller sig från att hänga på repen och till slut har även jag kapitulerat.