Snowden (2016)

Oliver Stone är en berättande man (well…). Och inte sällan är det med egenhändigt plitade manus som tar i så det knakar. Vaddå subtila nyanser??

Han har en brokig karriär, den gode Stone. Kanske de senaste 30 åren mest känd för sina just svulstiga tilltag? Oftast känns det som han vill ”göra upp” med den amerikanska nutidshistorien. En betraktare av sakernas tillstånd i nationen? Eller bara en smart snubbe som slår mynt av händelser och tilltag som de flesta amerikaner (och övriga i världen) redan känner till..och ofta har en åsikt om? Jag väntar mig självklart att det är just Stone som kommer att ta hand om Hollywood-BOATSEN när det gäller Donald Trump vad det lider. Om han tillåts. Att göra dagens rulle var tex inget lätt åtagande då både vissa amerikanska myndigheter (bland annat en som börjar på N och slutar SA) och vissa delar av suitsen i Tinseltown icke gillade vad som skulle berättas. Stora delar av finansiering och budget fick således sökas utsocknes, främst i Tyskland och Frankrike.

Nå, är det värt besväret då? Här serveras alltså storyn om hur Edward Snowden blev en av USA´s allra största visselblåsare, och en av de största förrädarna enligt vissa. Frågar du mannen på gatan går åsikterna troligen rätt mycket isär i det stora landet i väster. Stone sejfar dock icke på något sätt, tar omgående ställning och drar på direkta bredsidor mot den amerikanska statsmakten. Själv vet jag nästan ingenting om Snowden som person eller hans bakgrund, men Stones 2 timmar och 14 minuter försöker sig på att ta ett ordentligt grepp med hans backstory, varvat med storyn om själva avslöjandet, katt- och råtta-leken som sen gjort honom till en av Amerikas most wanted men.

Inget fel på berättandet överlag. Joseph Gordon-Levitt funkar ganska perfekt i rollen som Snowden. Porträttlik också! Även om han försetts med ett sätt att prata som mest påminner om en snubbe med varm mat i munnen. Vi följer Snowden i början av hans karriär inom ”skrået”, sakta men säkert infinner sig snart tvivlen och avsaknaden av moraliskt rättesnöre.
Händelser radar upp sig som gör att vår man för dagen till slut får nog av dubbelspel, mörkande och verkan i det fördolda.

jobba hos The Man kräver viss uppoffring

Filmen är underhållande. Inte tal om annat. Ett sorts stabilt underhållningsvärde inför alla de detaljer som i slutänden leder till just de händelser vi utomstående mest känner igen. Däremot känner jag, märkligt nog kanske, ingen större eufori över det Snowden gör. Känns mer som att ”ja men det är väl självklart att skumraskaffärerna ska upp på bordet. What´s the fuzz…?” Måste man kanske vara amerikan för att känna att detta är något speciellt i ärendet? Hade en svensk Snowden orsakat ett större känslosvall hos oss som tittar här i Svedala? Eller är allt universellt? Naturligtvis en ensidig film där Stone målar med sina egna stora penslar.

Förutom Gordon-Levitt går det absolut att tjusas av riktigt bra insatser i diverse bilroller av bla; Melissa Leo, Zachary Quinto, Rhys Ifans, Nicolas Cage (!), Joley Richardson, Tom Wilkinson och Shailene Woodley. Filmens bästa scen är dock den där den riktige Snowden ( i ett rackarns snyggt visuellt klipp) tar över och får ”stänga” hela rullen med ett par väl valda ord. Som sagt, Stone målar brett och föga subtilt. Men vad fan, det köper jag. Effektivt filmberättande. Om än lite för långt. Filmen hade lätt kunnat kapas med en tjugo minuter utan att det väsentliga hade gått förlorat.

Dock en av Stones mer intressanta rullar, helt klart.

 

Star Trek Beyond (2016)

Star Trek Beyond poster variantDags för sommarpopcorn igen.
Klassiskt gäng. Vi som hängt med dem ett tag känner ju igen oss direkt. Lite av grejen med typ tredje filmer i en serie…det behövs inga karaktärsintron längre. Bara att dyka rakt in i ”vardagen”.

Men, kan man göra det om man inte sett de två tidigare rullarna i denna rebootade franchise? Eller om man inte sett en endaste av de gamla rullarna? Eller ens tv-serien?
Såklart att vissa frågetecken hopar sig för den absolute färskingen i Star Trek-världen, det känns ju ganska ofrånkomligt. Dagens äventyr är i sig en stand-alone-film, sett till action och händelser. Men visst tjänar man mer på att vara bekant med karaktärerna.
Å andra sidan har jag svårt att se att nån som inte har någon relation till kapten Kirk och hans muntra gäng skulle begå sin ”jungfrufärd” med just denna film.

Detta är alltså film nummer tre sedan Chris Pine tog över den gula kaptenströjan ombord USS Enterprise, och vilken Enterprise det är i ordningen har jag tappat räkningen på eftersom skeppet tycks manglas sönder och samman i varenda film…hur det går här? Take a guess.. (och det är ingen spoiler du känslige).
Nåväl, nu är det välbekanta rymdskeppet på okänd mark. Eller i okänd rymd ska man väl skriva. Bortom Federationens yttersta gräns måste ett räddningsuppdrag utföras. Och då går det ju som det brukar i dyra Hollywoodproduktioner. Åt skogen. Big time.

Filmseriens nye regissör Justin Lin (JJ Abrams är kvar som producent) har enligt egen utsago på the internetz hävdat att han velat göra ett mer actiondrivet äventyr, helst utan några döda punkter. Han har ju viss erfarenhet av det måste ju tillstås. Full fart i actionbränsletankarna mest hela tiden med andra ord. Effekterna är (som de alltid är numera) hisnande snygga och maffiga. Det är liksom raka rör och fullt blås utan att stanna upp och fundera på vare sig logik eller sannolikhet. Återigen väljer jag att citera min biokompanjon och brorsa; ”ett piggt sommaräventyr med snygg yta där man kan trivas för stunden”. Kanske möjligen förutsatt att man gillar sci-fi-spektakel då förstås.

star-trek

oväntat besök i kaptensstolen

För en gammal Star Trek-älskare som en annan är det förstås extra kul att se att man här lagt sig ännu mer vinn om detaljer som lagom nostalgiskt spelar på de gamla filmerna och dess originalskådisar. Simon Peggs skotske Mr Scott, Karl Urbans surmulne ”Doc” McCoy, Zoe Saldanas tuffa Uhura och Zachary Quintos till-förbannelse-analyserande Mr Spock. Chris Pine funkar som vanligt trivsamt bra som den alltid rebelliske Kirk…ständigt med ett oväntat ess i tröjärmen. Extra plus idag till den som upptäcker sköningen Idris Elba i det kaosartade äventyret som rullas upp.

Jaja, det ÄR rymdsåpopera på högljudd nivå. Inget att analysera över en kopp kaffe. Det liksom bara smäller och dundrar ett tag, och sen kan man gå vidare. Kanske känns det till och med som ett extra långt avsnitt av den gamla tv-serien. I positiv bemärkelse.
Filmen lever såklart mest på sina stinna effekter, men har också ett persongalleri som är lätt att tycka om och engagera sig i. Hur mycket plattityder de än vräker omkring sig.
Men återigen, gillar du inte rymdspektakel så….

Återigen en trevlig liten sommarkaramell att avnjuta.
Bra filmsommar detta hittills.

Hitman: Agent 47 (2015)

hitmaninternationalposter_largeJa jag vet.
Man ”borde inte” gilla en sån här rulle.
Eller vaddå, vem bestämmer det!?

En av tjusningarna med att tycka om film, att se på film, att ta del av historier från filmmediets alla galna hörn, en del mörkare än andra, en del synnerligen tramsigare än andra…är just att man får uppleva både högt och lågt. Och ibland (personlig åsikt) behöver man det där grunda, det ytliga, det larviga och det som av många klassas som…skräp?

Här är det som att ta en stunds avkoppling från vardagsbestyren och läsa en serietidning. En serie som upphäver logiken och förnuftet och enbart satsar på fräsiga scenlösningar och coola effekter. För visst, nån vidare story hittas icke i dagens äventyr som ju baseras på populärt spel. Vi får en ung driftig kvinna (såklart), Katia (Hannah Ware) som söker sitt ursprung..och längs resan får sällskap av den mystiske Agent 47 (Rupert Friend) en mästare på lönnmord och allt som har med tjuv- och rackarspel att göra. Kanske har också Katia mer med detta att göra än hon tror. Hennes väg korsas också av den mystiske John Smith (Zachary Quinto utan Spock-öron) som verkar ha en gås oplockad med just Agent 47. Vem är vän och vem går inte att lita på? Vad tror du?

Snygga miljöer, en film som till dryga hälften är konstruerad på CGI-ritbordet. Ett av världens tunnaste manus. Ändå kan jag inte tycka illa om rullen. Kanske beror det mest på att jag redan från början vet ungefär vad jag kommer att få? Jag lägger ingen tid på att reta mig på det ihåliga skådespelandet, manuset som knappt finns, eller att logiken slutade redan innan förtexten. Just därför blir den här ”resan” lite lättare, lite mer underhållande.

hitman-agent-47-trailer-poster1

kostymnisse med färdigheter

Rupert Friend gillar jag som tusan i tv-serien Homeland. Här får han rakat huvud och betydligt mindre repliker. Men han kör på med samma sorgsna uttryck i ögonen som i serien, och vad tusan…det funkar gott för stunden. Hannah Ware vet jag inget om men det spelar ingen roll, hon gör vad hon ska som ung och tuff hjältinna. Zach Quinto tar en paus från att flyga med Enterprise och cashar in lönechecken som märklig typ. Han har liksom utseendet med sig i det fallet får man väl säga. Bakom dagens actionröj hittas regissör-polsk/tysken Aleksander Bach, det här verkar vara hans rookiejobb..och ska man gå på antalet visuella och röjiga effekter han producerar här…har snubben troligen en väntande karriär i branschen.

Absolut inget nytt under solen här, vad trodde du, men jag finner rullen rätt underhållande och tjusas framför allt av det visuella serietidningsstuket. Det finns naturligtvis miljoner bättre filmer än denna…MEN..det finns miljarders sämre rullar också! Vet man vad man kommer att få se, och ställer in sig på det….är det här en underhållande stund! Visst serru! Och, gillar man John Wick..kan man lika gärna tycka om den här.

Trean må dallra lite, men den håller sig kvar.
Johorå.

Star Trek Into Darkness (2013)

Ut mot stjärnorna igen.
Den första filmen satte lite de nya spelreglerna, bootade om historien med lagom modernt snitt. Grundade karaktärernas personligheter. Kanske det då gick ut lite över DEN filmens story, som stundtals kändes luddig och inte helt klockren att ta till sig. Fast ändå var det bra.

Här förväntas vi redan vara kompisar med Enterprise och dess besättning fullt ut, och därför kanske J.J. Abrams startar dagens äventyr i rena James Bond/Indiana Jones-stilen. Lite pang på bara. För att strax låta CGI-effekterna vråla igång sina turbomotorer på högsta nivå….och stanna där.

Lika flashigt snygg som föregångaren. Läckert snygga detaljer och skylines över det framtida jorden. Samma riviga gäng i rollistan, plus ett par nya ansikten…varav beslutet att hyra in Benedict Cumberbatch som badass måste vara ett av de bästa producenterna någonsin tagit.  Karln äger naturligtvis varje scen han är med i, och tycks spela skjortan av våra hjältar lite bara sådär.
Som vanligt käbblas det annars mellan Kirk och Spock, högt och lågt om regler, företeelser och moraliska dilemman. Vad som sedan verkligen gäller när det osar hett om öronen behöver man dock aldrig tveka över.

Kanske är det också det som är rullens lilla, men noterbara, aber.
Att det aldrig bjuds på några som helst överraskningar. Konceptet är stämplat i sten typ, och det är bara för Abrams att ösa på enligt den beprövade principen. Vilket naturligtvis inte alls behöver vara så hemskt i alla lägen såklart. Uppvisningen i hisnande specialeffekter kan knappast kallas tråkig..men gör inte heller att man sitter och känner spänningens vassa klor gripa tag i en. Därtill är Trek-sagan, gammal som ny, alltför förutsägbar.
Man konstaterar mer en stabil och hög lägstanivå.

Manuset i dagens utflykt känns dock betydligt vassare än förra gången.
Till en början iaf. En ”rakare” skurk, ett till synes enklare ”uppdrag” och lite mer oklara fiender. Sen blir det mest effektcirkus för hela slanten, och det känns som manusnissarna hellre lagt krutet på att snickra ihop snygga actionsekvenser i rymden, och i rymdskepp (och…på jorden!), än att lägga ut intrigen i några djupare eller snåriga vindlingar. När det mesta står klart, tja då står verkligen det mesta klart..och då är det bara att brassa av fyrverkerierna in mot den obligatoriskt överdramatiska finalen.

sterilt och kalt. classy sci-fi.

Viss kudos till Abrams ändå för att han inte får för sig att välja den svåra vägen till att casha in framgången. Han håller det enkelt. Men snyggt och bombastiskt. Jag gillade Chris Pine som kapten Kirk redan första gången, och har ingen anledning att ändra mig nu heller. Hans övriga besättning, Quinto, Zaldana, Urban, får också gärna fortsätta i framtiden.
Och mer Simon Pegg. Jag gillar verkligen den snubben.

Star Trek Into Darkness är såklart ett hantverk av hög klass.
Möjligen har man sejfat så mycket det bara går och håller sig på den väl upptrampade stigen. Tråkigt har jag dock inte när jag ser filmen, och för en sci-fi-nörd som en annan kan det ju naturligtvis aldrig bli för mycket rymd eller warpmotorer eller gravitationsproblem.
Underhållande…men knappast utmanande… uppföljare.

full starfull starfull star

Star Trek (2009)

Kommer ihåg vad som måste ha varit i mitten på 70-talet. Statstelevisionen hade börjat sända den amerikanska sci-fi-serien Star Trek på fredagskvällarna. Stort för en fantasitörstande 10-åring. Detta trots styltade repliker, mossig studiodekor och effekter från närmaste garage.
När man 35 år senare återser Kapten Kirk, Spock och de andra figuerna, är det nya tider som gäller. Ny teknik och ett nytt sätt att berätta film. Det är tempo och specialeffekter i snabb ström, och detta skulle rätt snart kunnat ha blivit ytterligare en film i rymdsagan som bara visat upp bländade teknik och snygg yta.

Lost-skaparen J.J. Abrams nöjer sig dock inte med det. Införstådd med vetskapen om att han tagit på sig ett ganska stort ansvar, att visualisera Kirk, Spock, Scotty, Uhura och de andra i yngre år kräver sin man och fantasi, kör han på med en linje som han lyckas hålla genom hela filmen.
Mitt i all teknik och rymdporr berättar han faktiskt en historia också, vilket får i alla fall mig att känna än mer bekanskap med Kirk och hur det hela en gång började.
Rapp dialog, varvad med lysande effekter håller filmen igång.
Likaså gör huvudrollsinnehavarna Chris Pine som den unge Kirk och Zachary Quinto som fångar Spocks välbekanta logik och oförmåga att visa känslor. De två känns verkligen som en yngre upplaga av Kirk och Spock i sina tajta pyjamaströjor.

Stabilt och välspelat i övriga roller.
Filmens enda rejäla minus torde väl kanske vara Eric Bana´s skurkfigur Nero som inte lämnar några bestående intryck, och det faktum att historien känns aningen tillknycklad och inte helt lätt att ta till sig mitt bland alla fräsiga effekter.

Vass underhållning dock, och Star Trek kommer undan med sina anmärkningar utan att det spelar någon större roll för helhetsintrycket.

Plötsligt känns steget till den nördiga tv-serien där i mitten på 70-talet väldigt stort.

Betyget: 3/5