Guardians of the Galaxy Vol. 2 (2017)

Uppföljardags i Marvel-världen igen. Fattas bara annat.
På en av de absolut mest underhållande rullarna i hela MCU! GotG Vol 1 var ju lite av en kaxig uppstickare. En sorts skojrulle som inte tog sig själv på allvar för fem öre, men ändå proppade speltiden full med toksnygga effekter, sköna karaktärer och framför allt ett manus som hela tiden höll sig med en sorts glidig distans..vilket gjorde hela upplevelsen till en av de bästa superhjälterullarna i Stan Lee´s värld. Ever.
En tokhit direkt! Ett genombrott! Dessutom proppad med den där sköna soul/discomusiken som kändes så avigt rätt i världsrymden!

Om vi nu fortsätter prata i musiktermer…..är dagens uppföljare det svåra ”andra albumet”? När stilen och formen är etablerad och det ska surfas vidare på den potential och styrka som debuten flashade. När det gäller att visa att det inte handlar om någon onehit-wonder. Återigen James Gunn som rattar skutan. Nu också som envåldshärskare i manuset. Ajdå.  Brukar sånt bli bra? Egentligen? Hrm. På plussidan ändå att Gunn fortsätter drilla sina karaktärer i den där sköna skolan med ständigt tjafsande och grälande. Pimpat med oneliners. Stilen känns igen. Snygga effekter, totalt knäckande sköna souliga tunes i soundtracket och fortfarande en tivolisnygg fasad på rullen.

Dessvärre är det ändå just på manussidan det går att bli Gubben Gnällig idag. Allt som allt en ganska trist huvudstory som kanske/kanske inte ska ta de här skojarna in på den seriösare stigen…att familjen och vänner betyder allt (håhåjaja). Fint så, men dessvärre ryker också ganska mycket av den där råheten och uppkäftigheten som var så lyckad i Vol 1. Våra luriga vänner tvingas här fly efter ett mindre bra utfört jobb på en planet. Visst stöldgods medtages, vilket får planetens invånare att se rött. Skyndsam flykt ersätts snart av en kraschlandning på en okänd ny planet…där plötsligt självaste Kurt Russell dyker upp som gubben i lådan och har information om Peter Quill´s (Chris Pratt) pappa! Jahopp! Samtidigt är rymdpiraten Yondo (Michael Rooker) med anhang också på jakt efter skojarna då en stadig belöning är utfäst.

gnagare som är med alldeles för lite

Visst, du får hela det gamla gänget, Gamora (Zoe Saldana), Drax (Dave Bautista), Rocket Racoon (Bradley Cooper) plus Star-Lord/Quill….Och den ”nye”…lille Baby Groot (japp, Vin Diesel väser igen). Men det hackar. Det gör dessvärre det. Och det beror mest på manuset. Tunnare än ett bakplåtspapper från GeKås. Alltså; kunde inte Gunn ha kommit på NÅGOT annat i manusväg…? Dessutom underutnyttjas min favorit Rocket skamligt! Arrgh. Gamora tycks bara finnas med för att vara Quills kärleksintresse, den synnerligen påklistrade ”syskonrivaliteten” med återkommande Nebula (Karen Gillan) känns bara…ansträngd.

Jaha, betyder allt det här att jag sitter här nu och gnällskriver?? Ska det bli träskbetyg?? Nja, inte riktigt ändå. Som förmildrande omständighet finns att filmen har en jäkligt hög lägstanivå. Underhållande inslag finns, och det går inte att värja sig från charmen i vissa lägen. Visuellt är det förstås mumma för ögonen. Som vanligt.
Men det ger en splittrad eftersmak. En alldeles för lång final på rullen. En Big Bad som tjatar om samma sak hela tiden, vilket gör det ganska trist ganska snart. Dessutom, jag ser rullen i ett 3D som inte alls har synk på sin teknik alla gånger, vilket ögonen får lida för i vissa sekvenser. Satans påfund detta med 3D!

Det viktigaste dock: vill jag se mer av gänget? Svaret är ändock glasklart; javisst! Charmen finns ju där ändå. Och potentialen till att värka fram en bättre story till nästa gång. Och, jag satt ju inte och led precis. Allt räddas lite av vibbarna från första rullen som ändå ligger där och ger det hela viss stabilitet.

Det ”andra albumet” blev lite svårare, men med stundtals glimrande hintar om en fortsatt bra karriär för hela gänget.

Skippa dock ”det moraliska allvaret” nästa gång Gunn.

 


En hel drös med filmkompisar har också sett dagens rymdröj, och avrapporterar enligt följande;

 

Star Trek Beyond (2016)

Star Trek Beyond poster variantDags för sommarpopcorn igen.
Klassiskt gäng. Vi som hängt med dem ett tag känner ju igen oss direkt. Lite av grejen med typ tredje filmer i en serie…det behövs inga karaktärsintron längre. Bara att dyka rakt in i ”vardagen”.

Men, kan man göra det om man inte sett de två tidigare rullarna i denna rebootade franchise? Eller om man inte sett en endaste av de gamla rullarna? Eller ens tv-serien?
Såklart att vissa frågetecken hopar sig för den absolute färskingen i Star Trek-världen, det känns ju ganska ofrånkomligt. Dagens äventyr är i sig en stand-alone-film, sett till action och händelser. Men visst tjänar man mer på att vara bekant med karaktärerna.
Å andra sidan har jag svårt att se att nån som inte har någon relation till kapten Kirk och hans muntra gäng skulle begå sin ”jungfrufärd” med just denna film.

Detta är alltså film nummer tre sedan Chris Pine tog över den gula kaptenströjan ombord USS Enterprise, och vilken Enterprise det är i ordningen har jag tappat räkningen på eftersom skeppet tycks manglas sönder och samman i varenda film…hur det går här? Take a guess.. (och det är ingen spoiler du känslige).
Nåväl, nu är det välbekanta rymdskeppet på okänd mark. Eller i okänd rymd ska man väl skriva. Bortom Federationens yttersta gräns måste ett räddningsuppdrag utföras. Och då går det ju som det brukar i dyra Hollywoodproduktioner. Åt skogen. Big time.

Filmseriens nye regissör Justin Lin (JJ Abrams är kvar som producent) har enligt egen utsago på the internetz hävdat att han velat göra ett mer actiondrivet äventyr, helst utan några döda punkter. Han har ju viss erfarenhet av det måste ju tillstås. Full fart i actionbränsletankarna mest hela tiden med andra ord. Effekterna är (som de alltid är numera) hisnande snygga och maffiga. Det är liksom raka rör och fullt blås utan att stanna upp och fundera på vare sig logik eller sannolikhet. Återigen väljer jag att citera min biokompanjon och brorsa; ”ett piggt sommaräventyr med snygg yta där man kan trivas för stunden”. Kanske möjligen förutsatt att man gillar sci-fi-spektakel då förstås.

star-trek

oväntat besök i kaptensstolen

För en gammal Star Trek-älskare som en annan är det förstås extra kul att se att man här lagt sig ännu mer vinn om detaljer som lagom nostalgiskt spelar på de gamla filmerna och dess originalskådisar. Simon Peggs skotske Mr Scott, Karl Urbans surmulne ”Doc” McCoy, Zoe Saldanas tuffa Uhura och Zachary Quintos till-förbannelse-analyserande Mr Spock. Chris Pine funkar som vanligt trivsamt bra som den alltid rebelliske Kirk…ständigt med ett oväntat ess i tröjärmen. Extra plus idag till den som upptäcker sköningen Idris Elba i det kaosartade äventyret som rullas upp.

Jaja, det ÄR rymdsåpopera på högljudd nivå. Inget att analysera över en kopp kaffe. Det liksom bara smäller och dundrar ett tag, och sen kan man gå vidare. Kanske känns det till och med som ett extra långt avsnitt av den gamla tv-serien. I positiv bemärkelse.
Filmen lever såklart mest på sina stinna effekter, men har också ett persongalleri som är lätt att tycka om och engagera sig i. Hur mycket plattityder de än vräker omkring sig.
Men återigen, gillar du inte rymdspektakel så….

Återigen en trevlig liten sommarkaramell att avnjuta.
Bra filmsommar detta hittills.

Recension: Guardians of the Galaxy (2014)

GOTG_posterÄr det här 2014 års största positiva överraskning!?
Kanske. Det såg man fan inte komma, att den skulle vara SÅ underhållande som den faktiskt är. Detta humörpiller till film!

Lite av en chansning kanske för Marvel, att trycka ut den här? Eller fingertoppskänsla! En film från en helt annan del av Marvel Cinematic Universe. Ett litet sidospår från det pågående superhjältespåret. Men ojdå, så kul det blev! Jag har aldrig läst något i serieform i detta ämne. Detta var mitt första möte med den brokiga samlingen!

Jag gillar stämningen i rullen. Tugget mellan karaktärerna, det fantasifulla. Bifigurerna, där Michael Rooker är awesome som smurfblå rymdrövare! Vi får annars komedifyndet Chris Pratt som hjälten och jordlingen Peter Quill aka ”Star Lord” (som han tycker låter tuffare), en skattletare, rymdpirat, skojare som vill tjäna stålars på alla möjliga sätt i detta stora märkliga universum. Nu har han lyckats sno åt sig en artefakt som den onde” Ronan The Accuser”(namnet!), universums badassaste snubbe, vill ha! Och gärna utplåna ett par världar på vägen. En riktig lömsk typ alltså. Och nu jäklar ska Star Lord få smaka smärta!

Quill, utskickad lönnmördare och lejda prisjägare blir dock snart motvilliga kompisar och tar upp kampen mot Ronan (Lee Pace). Och det görs banne mig i ett fyrverkeri av apsnygga effekter, full fart, galen humor, stilig action och med förstklassig musik! Kom igen, i vilken annan sci-fi-rulle på den här sidan 2000-talet har du matats med sköna dängor från 70- och 80-talet?!? (jag säger bara Cherry Bomb med The Runaways!!) Tacka Star Lord och hans Walkman (!) för det!

Det är som den gode Henke påstår, man får en charmig vibb av Joss Whedon och Firefly/Serenity här! Faktiskt. Dagens rulle är regisserad av James Gunn som dessutom har sportat ihop manus själv ihop med en Nicole Perlman (vilken även var script doctor på första Thor…och se vad underhållande den blev ändå.) Förutom Pratt får man en grönhudad, men lika snygg, Zoe Saldana, David Baustista (snart i en Bondrulle nära dig) som muskelpaketet Drax, det digitala charmtrollet och vapengalningen Rocket i form av en tvättbjörn (!!) med Bradley Coopers röst! Och det märkliga levande trädet (!) Groot som låter som Vin Diesel. Vänta, det är ju Vin Diesel! Wohaa! Jaja, det är skoj mest hela tiden med andra ord. Och med en maffig final där man sitter och hoppar av spänning…trots att man egentligen vet hur det kommer att gå! Jojo! Och som inte det vore nog…dyker luringen ”Thanos” (!) upp ett par minuter. Vänta, syntes inte han i The Avengers senast!?!? Sambandet och cirkeln hos smarta Marvel är sluten!

-”vaddå grön av avund…vad menar du?!?!”

Som sagt, jag skrattar högt och tar en extra näve popcorn! Det är bara att koppla av och underhållas. Mindre road var dock Junior i huset. Och då hade han ändå väntat på att få se den här! Inte alls som han trodde säger han. Vad trodde han egentligen?

Nåja, inte alla är såklart roade fullt ut av sådan här lättviktig serietidningsaction. JAG köper det och KRÄVER omedelbums en uppföljare! Filmen gör mig framför allt glad! Kan det bero på att det känns som att den inte tar sig på så stort allvar?

Välinvesterade miljondollars. Ett härligt alternativ till de andra Marvel-hjältarna!
Hooked on a feeling!

Star Trek Into Darkness (2013)

Ut mot stjärnorna igen.
Den första filmen satte lite de nya spelreglerna, bootade om historien med lagom modernt snitt. Grundade karaktärernas personligheter. Kanske det då gick ut lite över DEN filmens story, som stundtals kändes luddig och inte helt klockren att ta till sig. Fast ändå var det bra.

Här förväntas vi redan vara kompisar med Enterprise och dess besättning fullt ut, och därför kanske J.J. Abrams startar dagens äventyr i rena James Bond/Indiana Jones-stilen. Lite pang på bara. För att strax låta CGI-effekterna vråla igång sina turbomotorer på högsta nivå….och stanna där.

Lika flashigt snygg som föregångaren. Läckert snygga detaljer och skylines över det framtida jorden. Samma riviga gäng i rollistan, plus ett par nya ansikten…varav beslutet att hyra in Benedict Cumberbatch som badass måste vara ett av de bästa producenterna någonsin tagit.  Karln äger naturligtvis varje scen han är med i, och tycks spela skjortan av våra hjältar lite bara sådär.
Som vanligt käbblas det annars mellan Kirk och Spock, högt och lågt om regler, företeelser och moraliska dilemman. Vad som sedan verkligen gäller när det osar hett om öronen behöver man dock aldrig tveka över.

Kanske är det också det som är rullens lilla, men noterbara, aber.
Att det aldrig bjuds på några som helst överraskningar. Konceptet är stämplat i sten typ, och det är bara för Abrams att ösa på enligt den beprövade principen. Vilket naturligtvis inte alls behöver vara så hemskt i alla lägen såklart. Uppvisningen i hisnande specialeffekter kan knappast kallas tråkig..men gör inte heller att man sitter och känner spänningens vassa klor gripa tag i en. Därtill är Trek-sagan, gammal som ny, alltför förutsägbar.
Man konstaterar mer en stabil och hög lägstanivå.

Manuset i dagens utflykt känns dock betydligt vassare än förra gången.
Till en början iaf. En ”rakare” skurk, ett till synes enklare ”uppdrag” och lite mer oklara fiender. Sen blir det mest effektcirkus för hela slanten, och det känns som manusnissarna hellre lagt krutet på att snickra ihop snygga actionsekvenser i rymden, och i rymdskepp (och…på jorden!), än att lägga ut intrigen i några djupare eller snåriga vindlingar. När det mesta står klart, tja då står verkligen det mesta klart..och då är det bara att brassa av fyrverkerierna in mot den obligatoriskt överdramatiska finalen.

sterilt och kalt. classy sci-fi.

Viss kudos till Abrams ändå för att han inte får för sig att välja den svåra vägen till att casha in framgången. Han håller det enkelt. Men snyggt och bombastiskt. Jag gillade Chris Pine som kapten Kirk redan första gången, och har ingen anledning att ändra mig nu heller. Hans övriga besättning, Quinto, Zaldana, Urban, får också gärna fortsätta i framtiden.
Och mer Simon Pegg. Jag gillar verkligen den snubben.

Star Trek Into Darkness är såklart ett hantverk av hög klass.
Möjligen har man sejfat så mycket det bara går och håller sig på den väl upptrampade stigen. Tråkigt har jag dock inte när jag ser filmen, och för en sci-fi-nörd som en annan kan det ju naturligtvis aldrig bli för mycket rymd eller warpmotorer eller gravitationsproblem.
Underhållande…men knappast utmanande… uppföljare.

full starfull starfull star

Colombiana (2011)

Luc Besson och Robert Mark Kamen brukar uppenbarligen ofta jobba ihop om olika manus. Synar man deras gemensamma produkter återfinns sådana ytliga saker som Transporter-serien, Taken och Kiss of the Dragon för att nu nämna några titlar.

Gemensamt för alla alster verkar ofta vara hämndtemat, den ensamme mot det stora skurkgänget. Denna formel tycks dessa båda herrar vara något av experter på att gjuta in i nya former, och dagens titt är inget annat än ett tydligt exempel på hur man stuvar om lite i redan existerande manusstolpar och vips har man en ny historia som denna gång överlåts till regi av Olivier Megaton (Transporter 3).

Dags för kvinnlig, hårdsparkande, hjälte och därför in med Zoe Saldana som i unga år sett sina föräldrar tagas av daga av den lokala skurkbaronen i Bogota. Rask flykt till Chicago där släkting med beskyddarinstinkt väntar och vill att lilla Cataleya ska gå i skolan och skaffa sig ordentligt med kunskap. Vår hjältinna är dock mer intresserad av hämnd i fullskala och växer snabbt via snyggt hopp i manuset upp till iskall och supereffektiv yrkesmördarinna. Hon har dock aldrig glömt vad som hänt i unga år, och har, förutom ett blomstrande ”yrkesliv”, en snillrik plan för att en gång för alla göra upp med skurksen som ligger bakom hennes taskiga uppväxt.

Som alltid i historier som dessa gäller det att inte syna manus för mycket. Besson och Kamen lägger ytterst lite vikt vid karaktärerna, även om nödtorftiga försök görs att visa upp Cateleya som känslomässigt störd och behov av en stor och trygg famn. Det försök till djuphet i storyn känns verkligen bara påklistrat och nästan pliktskyldigt ditplockat för att inte hela filmen ska urarta till en veritabel skjutfest.

För skjuts görs det naturligtvis i massor här, och viss credit kan möjligen delas ut till våra vänner manusförfattarna för att de stagear för rätt snygga scenlösningar och placerar en vilt kämpande Zaldana mitt i dessa. Vill man vara lite gnällig just här kan man iof störa sig på att filmvåldet inte direkt bjuckar på några nya innovativa grepp utan mest öser på enligt patenterad modell som oftast är gångbar året om.

Saldana gör vad hon kan för att visa att ensam arg kvinna är stark. Michael Vartan ställer upp som pojkvänsmaterial som har svårt att få grepp om kvinnan han fallit för. The bad guys blir dessvärre bara ett gäng karaktärer stöpta i samma form och jag har på det stora hela rätt svårt att uppbringa några större känslor för den här filmen.

Colombiana är en dussinprodukt försedd med lite fager yta. Skrapa lite på den och du har en vanlig standardstory om den ensamma hämnaren som naturligtvis inte tar skit från någon. Det smäller och skjuts och exploderar. Men mycket mer är det inte. Inte dåligt, men rätt oengagerande.

“Never forget where you came from.”