Live by Night (2016)

Charmören Ben Affleck fortsätter samarbetet med författaren Dennis Lehane (Gone Baby Gone remember?).
Här en rejält karaktärsdriven gangsterstory från förr. Affleck tar själv hand om huvudrollen och manus på Lehanes bok. Spelplatsen är Florida under mitten av 20-talet. Spritsmugglingens glada dagar. Irländske smågangstern Coughlin (Affleck) börjar jobba för Boston-maffian och skickas ned till värmen för att få fart på smugglingen längs östkusten, och för att dessutom pinka in revir i den lukrativa solskensstaten.

Jäkligt snygg rulle, där vår man får ta sig an korrumperade poliser, andra maffiagäng, KKK-dårar, religiösa fanatiker..och framför allt sitt eget samvete över livsstilen han valt.
En lång rulle, lite över två timmar, som sakta får koka i Floridasolen. Gott om diverse karaktärer som alla får sin stund. En film som dessvärre gått under radarn på många håll, och räknenissarna på filmbolaget torde grina illa över inkomstresultatet som inte direkt varit någon succé. Synd på en fin produkt, och Affleck som regissör vågar sig på att låta storyn ta plats och tid. Gangstervåldet är fräckt och lagom rått, och vi får bla en snygg shootout i finalen.

Kanske mer drama än gangsteraction. Affleck serverar förföriska bilder över en svunnen tidsepok, matchas i rollistan av namn som Zoe Saldana, Elle Fanning, Chris Cooper, Sienna Miller och….Brendan Gleeson i en pytteroll!

Inte det bästa i gangstergenren, men kanske en av de snyggare och stabilare rent hantverksmässigt. Med en story som trots allt engagerar.

 

Annonser

American Sniper (2014)

Krig är helvete.
Det behöver väl ändå ingen tveka över som sett denna rulle. Om det sedan är rättfärdigat och nödvändigt är ju en helt annan fråga.

Här är alltså historien om den högst verklige Chris Kyle (en vansinnigt biffad Bradley Cooper!), enligt uppgift den krypskytt som tagit livet av mest antal människor i de krig USA varit involverat i. Vare sig män, kvinnor eller barn gick säkra enligt legenden och rapporter från människor vid fronten. Kyle har ju tydligen även skrivit en bok om sina upplevelser, som i allra högsta grad ligger bakom dagens manus.

En BOATS således, förvaltad till visuell upplevelse av självaste Clint Eastwood. Det dröjde naturligtvis inte länge förrän de kritiska rösterna och texterna om försköning och omskrivning av verkligheten dök upp. Att Eastwood minsann plockat ur Kyle´s livshistoria likt man plockar åt sig från ett dignande kakfat där endast det godaste och snyggaste får åka med på tallriken. Det gamla klassiska hojtandet om smetig patriotism och enögdhet.

Lider jag av det när jag tittar på filmen?
Svar nej. Som svensk kanske jag betraktar filmen ur ett litet annorlunda perspektiv. Finns det överhuvudtaget någon sorts äcklig patriotism här? Visar inte regissören Eastwood på att krig är ett rent helvete och förstör människan från insidan? Även en sådan hårding som krypskytten Kyle? Eller vill Clint att hävda att det är varje amerikans rätt och skyldighet att ta till vapen och till varje pris försvara den amerikanska versionen av frihet?

Jag håller inte med om det senare. Jag tycker inte att republikanen Eastwood springer den amerikanska högerns ärenden här. Manuset tar fasta på en speciell person som gjorde speciella grejer, javisst. Betänk också att boken måste ha varit en guldgruva för en manusförfattare att sätta tänderna i. Ponera hur många dramaturgiska moment det går att krama ur detta! Lyft fram moralen i en soldats prekära situation då han måste bestämma sig för om han ska skjuta ett barn för att rädda 10 kamrater…? Sånt gör sig på film! Kom inte och säg annat! Det finns saker som är riktigt överdrivna här, t.ex. samtalet hem till gravida frun direkt från shootouten på en dammig gata…men vaddå.. man får se den detaljen i sitt sammanhang. Filmen är naturligtvis fylld med små dramaturgiska checkpoints som till största delen existerar bara för att få oss som tittar att känna. Därmed, i och med att jag köper upplägget, stör det inte mig.
Sedan kan jag hålla med om att det är lite oklart i vissa lägen om vad filmen egentligen vill ha för riktning, men måste man å andra sidan veta det?

Storyn pendlar fram och tillbaka mellan Irak och hemmafronten med hustrun Taya (Sienna Miller). Vi får den klassiska återvändaren som gradvis får problem att anpassa sig till vardagen (hur många turer gjorde han…4 va?). Inget nytt där. Men säkert dessvärre också ett naturligt faktum hos många av de återvändande soldaterna från Irak (och andra krig). Kyle känner förstås att tryggheten verkar ligga i att vara en i gänget på utsatt plats. Ett ställe där alla har något gemensamt. Intressant liten sekvens i filmen när Kyle möter sin bror i Irak och brodern inte alls har samma sätt att förhålla sig till omständigheterna. Brodern ser bara död, förintelse och olycka där Kyle verkar se rutiner, invanda mönster och en märklig samhörighet. Eastwood klipper ganska bra mellan tiden utomlands och hemma. Jag saknar dock mer av vardagslivet hemma med hustrun. Miller gör ett bra jobb som den alltmer plågade Taya, men jag önskar att hon fått lite mer att jobba med. Nedslagen i hennes värld blir så flyktiga och ytliga på nåt sätt. Men visst, filmen fokuserar ju på Kyle´s långsamma förvandling, så….

en sorts trygghet byts mot en annan

Sett till actiondelen (om man får vara så fräck att benämna ett drama med detta underepitet) finns inget att gnälla över. Eastwood vet hur man hanterar filmspänning. Jag får vibbar av Black Hawk Down, där den dock möjligen var lite mer intensiv och tyngre i sina actionscener. Annars är det samma typ av utsatthet som målas upp här. Soldater på främmande mark där ingen av dem är speciellt önskvärda. Kyle hade sina vänner nära sig, men filmen låter dem bara fladdra förbi stundtals, man får ingen direkt känsla för kamraternas djup. Och kanske ska det inte vara så här. Fokus ligger på Kyle, och Bradley Cooper gör en mycket bra insats. Han känns trovärdig, och tydligen fick han även godkänt av den verklige Kyle´s pappa..och hustrun Taya.

Finalen kommer kanske oväntat för de som inte känner till Kyle´s öde, och då kan möjligen detaljer som eftertexterna ytterliga spä på fördomarna om USA´s hantering av sina soldater och hjältar. Jag kan dock inte känna att just detta skulle vara upprörande på något sätt. Betänk återigen, vi lever i en annan kultur som inte direkt tagit till oss detta med att lyfta fram individer på samma sätt som i USA. Patriotismen är en så pass inbakad del i det amerikanska samhället. Det liksom bara är så.

American Sniper är överlag en bra film. Inte tal om annat. Clint Eastwood har gjort en rulle som engagerar och får mig att känna. Jag känner krigets galenskaper och jag känner Kyle´s frustration. Det går fram. De som tycker att Eastwood berättar avigt och lite provocerande får naturligtvis göra detta, men att det är en stabil rulle råder ingen tvekan om. Vissa mindre skönhetsfläckar finns men jag köper konceptet som solitt. Trots fejkbebisen.

 

 

Många bloggkamrater har tyckt till om dagens rulle.
Varför inte ta och kolla hur tankarna går hos tex nedanstående?
Har vi nåt mönster?

G.I. Joe: The Rise of Cobra (2009)

Korrumperad affärsman/vapenleverantör stjäl sitt eget nya supervapen och planerar för världsherravälde. NATO reagerar med att sätta in sin nya superhemliga attackstyrka i kampen när hotet mot den fria världen står för dörren.
Det hela kompliceras också av att hjältens gamla flamma numera spelar för det onda laget. Besvärligt läge.
Det är alltså handlingen i korthet i denna popcornrulle i bästa matinéstil som gör skäl för uttrycket mycket yta, lite djup.

I sina bästa/sämsta (välj själv) stunder påminner filmen om en Bond-rulle på speed och på knappt två timmar dränks vi i specialeffekter, otroliga vapen, sunkiga ordvitsar och manicker som klarar av både det ena och andra.
Spektaklet är uppstyrt av Stephen Sommers som bla givit filmvärlden The Mummy och den totalt utskällda Van Helsing. Här kör han på i samma goda stil och låter effekterna vara huvudtemat med den rätt bleka storyn som lite lagom utfyllnad. I avdelningen effektorgier finns det gott om underhållande scener, som bla en vansinnigt snyggt filmad jakt genom Paris gator, där till slut Eiffeltornet till och med får sig en rejäl känga.

Skådisar uppträder i parti och minut, men ingen aspirerar på något pris för prestation direkt. Dennis Quaid hinner på sina få minuter han är med i bild köra ett härligt överspel som General Hawk, ledare för hjältarna, och Christopher Eccleston med grym skotte-brytning gör livet surt för Hawkes heroes.
Sienna Miller i åtsittande läder smyger också omkring och ställer till det för den goda sidan, och sin ex-pojkvän i synnerhet. Precis som om vi skulle tro på att kärleken är lagd på is där…

G.I. Joe är överspelad och proppfull med galna specialeffekter, men framförs i ett härligt tempo som gör filmen oförtjänt underhållande och riktigt nöjsamt och glo på och säkerligen har vi inte sett det sista av G.I Joe-hjältarna.

Betygstrean är svag men i det här fallet känns det roligare att fria än att fälla.

Betyget: 3/5

Stardust (2007)

Unge Tristan är förälskad i den ytliga överklassflickan Victoria (Sienna Miller). När de tillsammans bevittnar ett stjärnfall lovar Tristan att hämta hem den fallna stjärnan till Victoria som ett bevis på hans kärlek.
Detta blir dock lättare sagt än gjort när det visar sig att Tristan måste bege sig in i sagoriket Stormhold, och att stjärnan som föll till jorden i själva verket är en ung vacker kvinna Yvaine (Claire Danes) som minst av allt vill bli erövrad som trofé.

Här har vi en riktig saga, låt vara för en vuxen publik. I filmen ryms allt från hemliga världar, elaka häxor som jagar ungdom och skönhet , en döende kung i ett stort rike vars äregiriga söner inget hellre vill än att ta kål på varandra för att erövra kronan, luftpirater som svävar omkring i ett gigantiskt luftskepp. Det visar sig att alla på ett eller annat sätt behöver ha kraften från stjärnan som föll…förlåt… den fagra Yvaine.
Och, glömde jag skriva att Tristan (Charlie Cox) själv naturligtvis härstammar från sagoriket  fast han själv inte vet det…?

Stardust kommer från den brittiske regissören Matthew Vaughn (Layer Cake) efter en romanförlaga och innehåller sådana prominenta namn som Michelle Pfeiffer, Robert De Niro och Ricky Gervais i mindre men viktiga roller.
Tristan och Yvaine dras förstås motvilligt men oundvikligen till varandra och denna saga vore ingen riktig berättelse om inte det osar kärlek och romantik mellan dem.
Detta plus allsköns äventyr, action, specialeffekter och snygga miljöer borgar för en rejält uppfriskande upplevelse. Allt varvat med skön engelsk humor av bästa märke.

Rejäl sagostämning och finfina specialeffekter gör Stardust till en liten pärla.

Betyget: 4/5