Etikettarkiv: Chris Pratt

Jun 15 2018

Jurassic World: Fallen Kingdom (2018)

Frekventa läsare av den här bloggen vet redan att jag har en softspot för dinosarna. Det är ju sen gammalt.
Kan man få för mycket dinosaurier? Såklart inte. Den femte filmen i sagan ställer bla frågan om dinosarna har samma rättigheter som andra levande djur? Speciellt nu, fyra år efter att parken på Isla Nublar fick stänga under kaosartade former (Jurassic World). En vulkan på ön har plötsligt blivit aktiv, och nu hotas alla dinosaurier (som strövat fritt sedan förra gången) av undergång…igen! (oh, the irony). En räddningsaktion trollas fram, och i spetsen våra poster-hjältar Chris Pratt och Bryce Dallas Howard.

Bakom årets rulle, den spanske regimannen J.A. Bayona, mest känd för rysligheter (tex Barnhemmet 2007). Nu får han chansen att sporta dinoaction för popcornspubliken…och tja…han lyckas ganska bra ändå. Att inte den här rullen direkt kunde fortsätta i samma spår som alla de andra, var nog ganska självklart från början. Istället tar storyn en lite oväntad sväng, den såg man inte riktigt komma…efter den alltigenom traditionella första halvtimmen på Isla Nublar. Mycket sägs ofta om rödhåriga Bryce Dallas Howard. Jag säger att hon känns lite tuffare här. Utan högklackat dessutom. Chris Pratt har ingen Star-Lord-aura här direkt, kanske känns han dessutom lite tröttare än i förra rullen? Håll också utkik efter gamle Jeff Goldblum som får slänga in dino-veteranen Ian Malcolm ett par minuter, kanske ett par riktigt ansträngda minuter om man ska vara ärlig.
Inte lika bra som förra rullen, inte lika bra som originalet från -93, men nog är det en underhållande popcornstund ändå. Och tänk om filmen hade kunnat få högre åldersgräns, a´la Logan…vilken hejdundrande dino-gore-fest vi hade kunnat få! Speciellt eftersom Bayona då och då lyckas få in lite lite vibbar från sin bana som ryslighetsman. Dessutom känns de visuella trollkonsterna verkligare än nånsin.

Den som vill och har bestämt sig hittar alltid grejer att gnälla på i den här typen av filmer. Vi andra njuter av ett gott sommaräventyr som känns trevligt utan att glänsa.

 

I det somriga #143 av Snacka om Film missar vi inte chansen att uttrycka vår förtjusning över dinoaction. Lyssna gärna här.

Maj 15 2018

Avengers: Infinity War (2018)

Det bästa först.
Jag gillar att MCU liksom mixar ihop de olika laguppställningarna lite. Jag gillar att Marvel alltid har en hög lägstanivå. Jag gillar att det är lätt att komma in i storyn, trots de olika hoppen fram och tillbaka mellan miljöerna. Lite som de gamla Star Wars-rullarna som lyckades att klippa fram och tillbaka på ett snitsigt sätt. Samma känsla här. Jag gillar att Thanos är sådär superskurkig så att han framstår som inget annat superhjältarna har träffat på hittills. Att han dessutom, i Erik Killmongers anda (?), faktiskt kan argumentera för sina stolletilltag. Att han någonstans dessutom också tycks hysa visa känslor av empati och sorgsenhet. Det går banne mig fram genom Josh Brolins CGI:ade ansikte. Den här Avengersinstallationen känns maffig och mörk, inte snack om annat.

Men, jag har lite svårt att gå på, och framför allt känna för, filmens twist. Köper inte en dag i veckan att det som händer är slutgiltigt. Hade det HÄR varit del 2 med det slutet…wow!
Visar det sig nu att jag har åt skogen fel kommer jag naturligtvis att göra en pudel och kräla i stoftet, men fram till dess menar jag på att det sista kortet inte är utspelat. Kanske av Dr Strange…?
Är inte Cap America och Black Widow lite för underutnyttjade här också? Som att de kastas in i handlingen och bara hinner skumma lite på ytan. Hade velat se mer av dem. Vad är grejen med Banner? Varför får jag känslan av att Sagan om Ringen-filmerna ringer mot slutet och vill ha sina digitala battle-scenes tillbaka?
Bäst i hela rullen? Samspelet mellan Thor och gänget från Guardians! Otippat underhållande. Och förstås mellan Tony och Spider Man. Men den kemin visste vi ju redan om.

Klart detta är en storslagen rulle. En underhållande rulle. Men inte tvärblåsfantastisk rulle.
Den sätter mer upp feelingen inför nästa del. Är detta Avengers´ Empire Strikes Back….?

 

Nov 13 2017

Eftersläntrare x3; osmakligheter, shamalamadingdång och pappa möter knasig pojkvän (igen)!

Håhå! Året börjar lida mot slut!
När jag tittar på min lista över sedda rullar under året..är den galet knökad. För varje film som dyker upp här på bloggen, kommer minst två in på listan över spanade!
Den här veckan ägnas därför åt en turbocruising genom ett par av titlarna som avnjutits. Vi tar dom i block om 3!

Movie 43 (2013)

Nånstans undrar jag i mitt stilla sinne vem i helvete som godkände detta!??! Fast inte så att jag mår illa direkt! Tvärtom! Roligare stund var länge sedan jag hade med en film! Inget för den kräsmagade eller den som letar efter seriös upplevelse. Osmakligheterna står som spön i backen..och inget, INGET, tycks vara tabu! Uppdelad som en antologi med ett antal små filmer staplade på varandra. Varierande ämnen, gemensamma nämnaren är makaber smaklöshet och helt hysterisk snuskhumor! Roligast? Att det hela utförs av ”normala” och kända skådisar från Holluwoodfabriken. Liksom regissörer. Det är så hysteriskt många som paraderar förbi här att det inte går att nämna alla. Kanske är dock Hugh Jackmans insats av det mer anmärkningsvärda inslaget. Liksom Chris Pratts och Anna Farris. Detta är helt klart icke en rulle för alla. Antingen älskar du  den…eller hatar som pesten. Mina stjärnor garvar än. 

 

 

Split (2016)

Gamle finurlige M. Night Shyamalan börjar visa takter på att han är på väg tillbaka igen, efter ett par år i the doghouse! The Visit 2015 var rejält underhållande, och den här lilla rackarn fortsätter i samma stil. Till och med lite bättre! James McAvoy dominerar hela rullen och spelar den stördaste snubben sedan Buffalo Bill härjade i början på 90-talet. Med 23 olika personligheter i sin kropp är han värsta stalkern som kidnappar tre vanliga tonårstjejer och låser in dem. Tjejerna, med en som vanligt stabil Anya Taylor-Joy (The Witch) i förarsätet, måste nu hitta på ett sätt att fly innan dåren McAvoy släpper lös sin 24:e personlighet..som verkar läbbigare än någonsin. Smart och effektfull obehaglighetstrhriller av Shamalama som håller det precis perfekt creepy. En rulle där man tusan har problem med att se vartåt det lutar. Spänningen mot slutet är perfekt! McAvoy är galet bra! 

 

Why Him? (2016)

Klarar man av mer komedier om pappa som ska möta dotters nye pojkvän för första gången..och kaos och hysteri uppstår? Japp det gör man (jag). Speciellt om det blir så oväntat underhållande som här. Gamle Bryan Cranston (Breaking Bad) gläder sig inte direkt åt att behöva fira jul hos dotterns nye fästman Laird (James Franco). Speciellt inte som Laird är snuskigt rik och lever i en helt annan verklighet än den sparsamme och modeste fadern. Klyschiga kulturkonflikter förstås, men med en sorts skön glimt i ögat, kryddat med lite under-bältet-humor. Eftersom jag också är en Franco-fil njuter jag såklart lite extra av Lairds galna utspel. Cranston gör sin surmulne pappa enligt traditionell manual, men trots det uppstår en sorts märkligt udda kemi mellan honom och galningen Franco. Fast bäst är kanske Lairds assistent Gustav (Keegan-Michael Key)! Inget jättenytt under solen här, men det var å andra sidan inte att vänta. Trivsam rulle! 

 

Maj 10 2017

Guardians of the Galaxy Vol. 2 (2017)

Uppföljardags i Marvel-världen igen. Fattas bara annat.
På en av de absolut mest underhållande rullarna i hela MCU! GotG Vol 1 var ju lite av en kaxig uppstickare. En sorts skojrulle som inte tog sig själv på allvar för fem öre, men ändå proppade speltiden full med toksnygga effekter, sköna karaktärer och framför allt ett manus som hela tiden höll sig med en sorts glidig distans..vilket gjorde hela upplevelsen till en av de bästa superhjälterullarna i Stan Lee´s värld. Ever.
En tokhit direkt! Ett genombrott! Dessutom proppad med den där sköna soul/discomusiken som kändes så avigt rätt i världsrymden!

Om vi nu fortsätter prata i musiktermer…..är dagens uppföljare det svåra ”andra albumet”? När stilen och formen är etablerad och det ska surfas vidare på den potential och styrka som debuten flashade. När det gäller att visa att det inte handlar om någon onehit-wonder. Återigen James Gunn som rattar skutan. Nu också som envåldshärskare i manuset. Ajdå.  Brukar sånt bli bra? Egentligen? Hrm. På plussidan ändå att Gunn fortsätter drilla sina karaktärer i den där sköna skolan med ständigt tjafsande och grälande. Pimpat med oneliners. Stilen känns igen. Snygga effekter, totalt knäckande sköna souliga tunes i soundtracket och fortfarande en tivolisnygg fasad på rullen.

Dessvärre är det ändå just på manussidan det går att bli Gubben Gnällig idag. Allt som allt en ganska trist huvudstory som kanske/kanske inte ska ta de här skojarna in på den seriösare stigen…att familjen och vänner betyder allt (håhåjaja). Fint så, men dessvärre ryker också ganska mycket av den där råheten och uppkäftigheten som var så lyckad i Vol 1. Våra luriga vänner tvingas här fly efter ett mindre bra utfört jobb på en planet. Visst stöldgods medtages, vilket får planetens invånare att se rött. Skyndsam flykt ersätts snart av en kraschlandning på en okänd ny planet…där plötsligt självaste Kurt Russell dyker upp som gubben i lådan och har information om Peter Quill´s (Chris Pratt) pappa! Jahopp! Samtidigt är rymdpiraten Yondo (Michael Rooker) med anhang också på jakt efter skojarna då en stadig belöning är utfäst.

gnagare som är med alldeles för lite

Visst, du får hela det gamla gänget, Gamora (Zoe Saldana), Drax (Dave Bautista), Rocket Racoon (Bradley Cooper) plus Star-Lord/Quill….Och den ”nye”…lille Baby Groot (japp, Vin Diesel väser igen). Men det hackar. Det gör dessvärre det. Och det beror mest på manuset. Tunnare än ett bakplåtspapper från GeKås. Alltså; kunde inte Gunn ha kommit på NÅGOT annat i manusväg…? Dessutom underutnyttjas min favorit Rocket skamligt! Arrgh. Gamora tycks bara finnas med för att vara Quills kärleksintresse, den synnerligen påklistrade ”syskonrivaliteten” med återkommande Nebula (Karen Gillan) känns bara…ansträngd.

Jaha, betyder allt det här att jag sitter här nu och gnällskriver?? Ska det bli träskbetyg?? Nja, inte riktigt ändå. Som förmildrande omständighet finns att filmen har en jäkligt hög lägstanivå. Underhållande inslag finns, och det går inte att värja sig från charmen i vissa lägen. Visuellt är det förstås mumma för ögonen. Som vanligt.
Men det ger en splittrad eftersmak. En alldeles för lång final på rullen. En Big Bad som tjatar om samma sak hela tiden, vilket gör det ganska trist ganska snart. Dessutom, jag ser rullen i ett 3D som inte alls har synk på sin teknik alla gånger, vilket ögonen får lida för i vissa sekvenser. Satans påfund detta med 3D!

Det viktigaste dock: vill jag se mer av gänget? Svaret är ändock glasklart; javisst! Charmen finns ju där ändå. Och potentialen till att värka fram en bättre story till nästa gång. Och, jag satt ju inte och led precis. Allt räddas lite av vibbarna från första rullen som ändå ligger där och ger det hela viss stabilitet.

Det ”andra albumet” blev lite svårare, men med stundtals glimrande hintar om en fortsatt bra karriär för hela gänget.

Skippa dock ”det moraliska allvaret” nästa gång Gunn.

 

En hel drös med filmkompisar har också sett dagens rymdröj, och avrapporterar enligt följande;

 

Feb 15 2017

The Five-Year Engagement (2012)

the-five-year-engagement-movie-posterAhh, vi tar en liten avstickare till rom-com-världen igen. Kan man inte få för mycket av.

Firma Nicholas Stoller/Jason Segel är en väl beprövad duo i filmvärlden. Deras Forgetting Sarah Marshall från 2008 är en riktig pärla i genren. Hög likable-status på DEN. Regimannen Stoller har även fått ur sig knasalster som Bad Neighbours 1 & 2 och Segel i sin tur är lite av ett hosueholdname i Judd Apatows värld. Kanske ändå mest känd som Marshall i dundersuccén How I Met Your Mother på tv.

In från vänster idag plockar duon Emily Blunt, och då vet man att det vankas solida minuter. Tom (Segel) friar till Violet (Blunt) efter ett års sällskapande, och hon tackar gladeligen JA. But of course. Paret är ett sådant där riktigt gosepar…som man nästan bara ser på film(?). The future is bright. Livet i San Francisco är kalasbra, tycker i alla fall Tom som har glassigt kockjobb på trendig restaurang. Violet suktar efter lärartjänst på universitet. Plötsligt kommer chansen när hon får erbjudande om tjänst på universitet i Ann Arbor i Michigan! Hoppsan! Vad göra?? Nu när giftermål står för dörren och allt. Tom tvekar dock icke (eller..?) och pushar Violet till att ta jobbet, den gemensamma flytten går till Mellanvästern (”klart det finns plats för en trendkock där!”) och plötsligt får tex begreppet ”en kall vinter” en helt annan innebörd för framförallt Tom. Hu!

Förutsägbart, javisst. Bröllopet skjuts upp (”vi gifter oss ju om ett år istället…när vi kommit i ordning”), Violet trivs på sitt nya jobb, Tom…not so much. Lätt att se vart detta barkar. Jaja, Stollers och Segels manus bjuckar inte direkt på djupsinnigheter och nya rön i relationsproblematiken när det gäller att kombinera karriär och privatliv…men Blunt och Segel har en skön kemi ihop som gör att det känns trovärdigt trots allt. Lägg till detta den obligatoriska, lite skruvade och råa, humorn som i alla fall jag förknippar med Stoller/Segel…och vi har oss ett ganska trivsamt relationsdrama.

5_year

the future is bright baby!

Kanske är rullen lite för lång för sitt eget bästa, turerna är otaliga och förutom våra huvudrollsinnehavare hjälper en diger rollista till med underhållningen, vad sägs om tex Chris Pratt, Alison Brie, Dakota Johnson och Rhys Ifans. Bakom en stundtals tokrolig handling anas såklart också ett allvar om hur livsval påverkar och sätter känslor på prov.

Filmen kör hårt med taglinen ”a comedy about the journey between popping the question and tying the knot”…och den resan är banne mig idag rätt underhållande hela vägen in mot mål. En romcom-feelgood med lite fallgropar. Precis som det ska vara.

Trivsamt.

Feb 6 2017

The Magnificent Seven (2016)

magnifiecent_7_posterEn nyinspelning på klassisk western, som i sin tur är en nyinspelning på ett ikoniskt original. Javisst, så går det allt som oftast till i Drömfabriken numera. Och visst, blir det underhållande så blir det.

Livet i lilla Rose Creek är ett rent helvete. Obehaglige och stenrike affärsmannen Bouge (en patenterad sliskig Peter Sarsgaard) vill åt marken och dess fyndigheter i området. Vad är väl bättre än terrorisera invånarna med skadegörelse och mord för att få dem att sälja sina landlotter för en usel penning.
Men hav förtröstan, en rättrådig kvinna ser en lösning i den hårde och bistre revolvermannen/prisjägaren Chisholm (Denzel Washington) som finns bara ett par dagsritter bort. Chisholm verkar dessutom ha en gås oplockad med lurken Bouge. Bra förutsättning. Snabbare än en revolver hinner laddas i full ritt har Chisholm börjat samla ihop ett gäng andra hel- och halvfigurer som kan hjälpa till med den förestående konfrontationen. Snubbar som inte verkar ha något att förlora. Extra bra ju.

Dagens regissör Antoine Fuqua (The Equalizer) spiller ingen onödig tid och sätter upp staksen ganska omedelbart och traditionellt förutsägbart. Vänta inget djup i det omarbetade manuset om revolvermännen med hjärta som tar sig an behövande i nöd. För en westernsnubbe som en annan är det förstås trevligheter som väntar i form av shootouts, oneliners och rejäla stunts, med eller utan häst. Jag flinar lite smutt åt dagens rollista, som förutom ovan nämnda gubbar innehåller namn som Ethan Hawke, Chris Pratt, Haley Bennett och björnen Vincent D´Onofrio. Alla i den här klyschiga ensemblerullen får sina beskärda minutrar i rampljuset, och det är ju lite så det ska vara. Raka puckar. Inga konstigheter. Storyn är plitad i plöjd fåra. Enkelt och smutt. Badassen är överjäkliga och the good guys är både vitsiga och hysteriskt snabba med puffror, gevär, yxor och pilbågar och andra dödliga tillhyggen. Fuqua skiter i tidsödande sidospår. Här är det traditionell westernunderhållning som gäller. Med rejält filmvåld och krutrök!

Denzel Washington;Chris Pratt;Ethan Hawke;Byung-hun Lee;Vincent D Onofrio;Manuel Garcia-Rulfo;Martin Sensmeier

som ett besök på High Chaparral i Småland!

Rullen ser såklart snygg ut. Washington, Pratt och gänget gör precis vad som krävs för rollerna. En popcornsrulle som är tillverkad för att underhålla för stunden helt enkelt. Gillar du western (som jag) faller den i god jord. För övriga blir det troligen ett dike lätt att hoppa över. Slår den sina föregångare? Nja, att jämföra den med De Sju Samurajerna (1954) blir förstås löjligt, originalet är ju alltid svårslaget. Liksom här. Att jämföra den med 7 Vågade Livet (1960) känns nog möjligen lite mer relevant..men båda har kanske sin plats när framtidens filmhistoria ska skrivas. Westerntemat binder dock ihop de två på ett ganska traditionellt sätt.

Bara att strunta i logik, trovärdighet och meningsfullt djup. Här ska rättvisan och den något tveksamma moralen än en gång segra. På sedvanligt Hollywoodmanér.
Trivsam westernunderhållning för stunden.

Dec 30 2016

Passengers (2016)

passengers_posterLivet på jorden är tråkigt. Eller för trångt. Eller för karriärdödande.
Så, ta nya tag. Ta ett språng i tillvaron. Häng med stjärnkryssaren ”Avalon” till den nya världen Homestead II. Där nya utmaningar väntar!

Eller vänta. Nu kom vi visst inte så långt ändå. Det är ju icke bara att hoppa in i rymdskeppet och gasa på under en kaffekvart. Nix, smakar det så kostar det; i runda slängar 120 år tar det nämligen att ta sig till den nya jorden….och när nu dagens rulle stannar till för ett besök på Avalon återstår 90 fullmatade år av resan. Typ en livstid alltså. Men vänta, varför verkar plötsligt en av de drygt 5000 behållare som innehåller de nya bosättarna börja blinka och blippa?? Asch, det är ju den i sci-fi-världen så populära ”hibernation sleep chamber” som får spunk och börjar tina upp Jim Preston (Chris Pratt), en helt vanlig tjomme. Varför vaknar han nu?? En fråga som både vi åskådare och han själv ställer sig. Inte ens den tryggt lugne robotbartendern (!) Arthur (Michael Sheen) tycks kunna hjälpa till.

Strax….well, på film är ju tid alltid lite speciell eller hur…har också författaren Aurora (Jennifer Lawrence) tvingats hoppa upp ur sin sömnkapsel på ostadiga ben. Illa! Två vakna pers på en resa som inte ska sluta förrän om 90 låånga år! Hu! Strandade (heh!) på ett högteknologiskt gigantiskt rymdskepp som rusar fram i det stora okända. Går det att fatta läget? Går det att ringa hem? Går det att somna om?

Norrmannen Morten Tyldum´s (The Imitation Game) nya alster är framför allt en formidabel uppvisning i sjukt snygga futuristiska miljöer. Ett rymdskepp där allt känns stilrent och med raka linjer. Vissa kanske kallar det sterilt. Jag påstår att det är smutt värre ned i minsta detalj. Enligt uppgift har rullen gått loss på ca 110 miljoner dollars och det är lätt att se vart pluringarna har plöjts ned (förutom lönecheckarna till Pratt och Lawrence förstås). Dessutom, har världsrymden sett snyggare ut?? I alla fall var det länge sen.

passengers_pic2

dresscode i världsrymden?!

Vad gör två personer som inser att de kanske är fast i rymden återstoden av sina liv? Hur tacklar man moraliska frågor om själviskhet och längtan efter kontakt? Hur kan man oberört kontemplera över tillvaron….med okända solar, galaxer och nebulosor tindrandes utanför fönstret? Och vetskapen om att det inte går att vända om. Always look forward…mot vad? Och vad döljs för hemligheter (både mänskliga och maskinella)?

Ok, jag sitter kanske inte och hoppar av hänförelse. Storyn är typisk Hollywood. Rätt simpel, men karaktärscentrerad. Eventuella svagheter i manus räddas framför allt av den lyckade (och stundtals charmiga) kemin mellan Pratt och Lawrence, vilket gör att man kan bortse från allt ologiskt. Tur för filmen, att dess två enda maincharacters funkar ihop. Så pass att jag lutar mig tillbaka och faktiskt myser lite (trots filmens synnerligen bistra handling) av sällskapet med Jim , Aurora och den fantastiska miljön runtom dem. Både ombord på Avalon och utanför i det enorma okända.

Utan att tveka utser jag detta till årets snyggaste rulle vad gäller detaljer och visuella godsaker.
Stabil underhållning utan att bjuda på något nytt under (den nya) solen.

p.s. För en gångs skull frångick yours truly principen om att bojkotta 3D. Kanske ändå rymden skulle kunna bjucka på häftig effekt? Jajamensan!! Vilken vinstlott!
Rymden + 3D = Sant!! Tjo!

Jun 17 2015

Jurassic World (2015)

JW_posterEn del karameller är ändå värda att vänta på.

Redan 2004 fanns stora planer på att driva franchisen vidare, men Steven Spielberg själv stoppade det hela då han inte tyckte att det fanns ett tillräckligt bra manus.
Bättre att vänta.

Nu, 11 år senare kom tillfället.
Och naturligtvis är det en av 2015 års mest hajpade rullar, Och naturligtvis kommer du att hitta röster som både rosar och risar. Det är ju liksom ofrånkomligt. Själv älskar jag ju originalet från 1993, så peppen var ju som ni fattar GIGANTISK! Om än med en liten försiktig tanke om återhållsamhet också. Vis av erfarenhet vet man ju sen gammalt att i vissa lägen kan det slå bakut och bli värsta backfiren.

Här behöver jag dock ICKE oroa mig, känslan ett par minuter in i rullen känns trygg…känns stabil. Jag hör John Williams till förbannelse kända theme och jag svävar tillbaka till den magiska känslan som originalet skapade! Och detta redan innan en enda Dino dykt upp i dagens äventyr!

Rätt snabbt inser man att detta helt enkelt är en sorts nyinspelning av just originalet! Fast med en öppen park den här gången, fylld med besökare som i bästa Disney World-stil flänger runt och upplever de olika ”attraktionerna”
Dinosaurier i fångenskap är inget konstigt längre. Vardagsmat. Fullspäckade turer går ständigt till Isla Nublar. Men parkens ägare är inte nöjda, visst kosingen rullar in…men mycket vill ha mer. Mer spänning behövs! Mer fruktan åt folket. Svaret? En genmanipulerad dino som inte följer några som helst lagar. Indominus Rex (”Untamed King”!!!), ett riktigt badass som utan att tveka massakrerar för blodtörsten skull! En sådan måste ju såklart hållas bakom lås och bom! Och hur går DET!?! HAHAHA!
Ojoj..forskare leker Gud igen. Har man inte lärt sig något av John Hammonds misstag..!?

Varje filmisk konflikt behöver sina arketyper. Här får vi Bryce Dallas Howard som Claire, parkens manager och den som i början ser både besökare och dinosaurier som siffror i kolumner. Vi har de obligatoriska barnen (en Spielberg-produkt remember!?) som hamnar i trubbel. Vi har filmens manlige hjälte, en västförsedd Chris Pratt som dessutom kan bli känd som Mannen som talar med Raptorer…en ganska bra egenskap senare i rullen ska det visa sig! Och så kastar manuset självklart in en mänsklig hotbild, här Vincent D´Onofrio..stark man i företaget InGen…som ser dinosaurier som framtida vapen. Ajaj inte bra.

jw8

dancing with dinosaurs

Den som letar efter nymodigheter i dagens rulle får naturligtvis leta vidare.
Här handlar det om en äkta blockbuster. Som innehåller allt det klyschiga och förväntade. Den som vill bockar av i protokollet. Men vad gör väl det då det hela blir så satans charmigt, underhållande och dessutom respektfullt mot originalet!
Regissören Colin Trevorrov (Safety Not Guaranteed) gör inga misstag här vill jag hävda, och givetvis kan man också misstänka att exekutiva producenten herr Spielberg nog stått bakom regissörstolen och hojtat lite tips vid väl valda tillfällen! Men återigen, vad gör väl det!

Dagens dinoröj är SNYGGT så inihelvete. Här finns personer man bryr sig om, humor och traditionell spänning. Vad dagens film gör så bra är att den inte tar sig på största allvar, det blir mer som en upphottad blinkning till originalfilmen. En sorts svulstig åktur back in Dinoland. Håll koll på detaljerna, massor med små hyllningar till första filmen svischar förbi. För att inte tala om upplösningen!

Den som vill hittar förstås massor med saker att klaga på. Men att orka ondgöra sig över t.ex. den massiva produktplaceringen som förekommer är att göra sig själv en otjänst. Då missar man istället den lekfullhet och det publikfrieri som filmen proppas med.

Full med klyschor javisst.
Full med förutsägbara personer och händelser javisst.
Full med popcorn från ett Hollywood som spelar på redan inmutade marker javisst.
Logiska luckor, självklart.

Men, skit i det!
Jurassic World är en rasande grann sommarblockbuster som gör varje älskare av genren på gott humör. Pratt är stabil och buttert charmig. Howard går från stiff affärskvinna till hjältinna i djungeln i kjol och högklackat!
Och dinosaurierna? Tja, de LEVERERAR såklart! Har de nånsin sett snyggare ut!? Äventyret har ett igenkännande flow, låter oss minnas paralleller till de andra rullarna…samtidigt som den här kommer att kunna stå stadigt på egna ben under åren som kommer. För kidsen som inte har samma connection till sagan som en annan, är detta en perfekt inkörsport till filmerna från förr!

Filmen tar utan tvekan originalet från 90-talet in i 2000-talet på det mest charmiga och fartfyllda sätt man kan tänka sig. Jag sitter med ett flin och bara njuter.

Så här SKA en riktig popcornsrulle berättas!

 

Idag skriver såklart flera bloggkamrater om upplevelsen i den comebackande parken.
Tyckte de att det var värt entrébiljetten och den långa väntan?

Dec 18 2014

Recension: Guardians of the Galaxy (2014)

GOTG_posterÄr det här 2014 års största positiva överraskning!?
Kanske. Det såg man fan inte komma, att den skulle vara SÅ underhållande som den faktiskt är. Detta humörpiller till film!

Lite av en chansning kanske för Marvel, att trycka ut den här? Eller fingertoppskänsla! En film från en helt annan del av Marvel Cinematic Universe. Ett litet sidospår från det pågående superhjältespåret. Men ojdå, så kul det blev! Jag har aldrig läst något i serieform i detta ämne. Detta var mitt första möte med den brokiga samlingen!

Jag gillar stämningen i rullen. Tugget mellan karaktärerna, det fantasifulla. Bifigurerna, där Michael Rooker är awesome som smurfblå rymdrövare! Vi får annars komedifyndet Chris Pratt som hjälten och jordlingen Peter Quill aka ”Star Lord” (som han tycker låter tuffare), en skattletare, rymdpirat, skojare som vill tjäna stålars på alla möjliga sätt i detta stora märkliga universum. Nu har han lyckats sno åt sig en artefakt som den onde” Ronan The Accuser”(namnet!), universums badassaste snubbe, vill ha! Och gärna utplåna ett par världar på vägen. En riktig lömsk typ alltså. Och nu jäklar ska Star Lord få smaka smärta!

Quill, utskickad lönnmördare och lejda prisjägare blir dock snart motvilliga kompisar och tar upp kampen mot Ronan (Lee Pace). Och det görs banne mig i ett fyrverkeri av apsnygga effekter, full fart, galen humor, stilig action och med förstklassig musik! Kom igen, i vilken annan sci-fi-rulle på den här sidan 2000-talet har du matats med sköna dängor från 70- och 80-talet?!? (jag säger bara Cherry Bomb med The Runaways!!) Tacka Star Lord och hans Walkman (!) för det!

Det är som den gode Henke påstår, man får en charmig vibb av Joss Whedon och Firefly/Serenity här! Faktiskt. Dagens rulle är regisserad av James Gunn som dessutom har sportat ihop manus själv ihop med en Nicole Perlman (vilken även var script doctor på första Thor…och se vad underhållande den blev ändå.) Förutom Pratt får man en grönhudad, men lika snygg, Zoe Saldana, David Baustista (snart i en Bondrulle nära dig) som muskelpaketet Drax, det digitala charmtrollet och vapengalningen Rocket i form av en tvättbjörn (!!) med Bradley Coopers röst! Och det märkliga levande trädet (!) Groot som låter som Vin Diesel. Vänta, det är ju Vin Diesel! Wohaa! Jaja, det är skoj mest hela tiden med andra ord. Och med en maffig final där man sitter och hoppar av spänning…trots att man egentligen vet hur det kommer att gå! Jojo! Och som inte det vore nog…dyker luringen ”Thanos” (!) upp ett par minuter. Vänta, syntes inte han i The Avengers senast!?!? Sambandet och cirkeln hos smarta Marvel är sluten!

-”vaddå grön av avund…vad menar du?!?!”

Som sagt, jag skrattar högt och tar en extra näve popcorn! Det är bara att koppla av och underhållas. Mindre road var dock Junior i huset. Och då hade han ändå väntat på att få se den här! Inte alls som han trodde säger han. Vad trodde han egentligen?

Nåja, inte alla är såklart roade fullt ut av sådan här lättviktig serietidningsaction. JAG köper det och KRÄVER omedelbums en uppföljare! Filmen gör mig framför allt glad! Kan det bero på att det känns som att den inte tar sig på så stort allvar?

Välinvesterade miljondollars. Ett härligt alternativ till de andra Marvel-hjältarna!
Hooked on a feeling!