Etikettarkiv: Jason Segel

Feb 15 2017

The Five-Year Engagement (2012)

the-five-year-engagement-movie-posterAhh, vi tar en liten avstickare till rom-com-världen igen. Kan man inte få för mycket av.

Firma Nicholas Stoller/Jason Segel är en väl beprövad duo i filmvärlden. Deras Forgetting Sarah Marshall från 2008 är en riktig pärla i genren. Hög likable-status på DEN. Regimannen Stoller har även fått ur sig knasalster som Bad Neighbours 1 & 2 och Segel i sin tur är lite av ett hosueholdname i Judd Apatows värld. Kanske ändå mest känd som Marshall i dundersuccén How I Met Your Mother på tv.

In från vänster idag plockar duon Emily Blunt, och då vet man att det vankas solida minuter. Tom (Segel) friar till Violet (Blunt) efter ett års sällskapande, och hon tackar gladeligen JA. But of course. Paret är ett sådant där riktigt gosepar…som man nästan bara ser på film(?). The future is bright. Livet i San Francisco är kalasbra, tycker i alla fall Tom som har glassigt kockjobb på trendig restaurang. Violet suktar efter lärartjänst på universitet. Plötsligt kommer chansen när hon får erbjudande om tjänst på universitet i Ann Arbor i Michigan! Hoppsan! Vad göra?? Nu när giftermål står för dörren och allt. Tom tvekar dock icke (eller..?) och pushar Violet till att ta jobbet, den gemensamma flytten går till Mellanvästern (”klart det finns plats för en trendkock där!”) och plötsligt får tex begreppet ”en kall vinter” en helt annan innebörd för framförallt Tom. Hu!

Förutsägbart, javisst. Bröllopet skjuts upp (”vi gifter oss ju om ett år istället…när vi kommit i ordning”), Violet trivs på sitt nya jobb, Tom…not so much. Lätt att se vart detta barkar. Jaja, Stollers och Segels manus bjuckar inte direkt på djupsinnigheter och nya rön i relationsproblematiken när det gäller att kombinera karriär och privatliv…men Blunt och Segel har en skön kemi ihop som gör att det känns trovärdigt trots allt. Lägg till detta den obligatoriska, lite skruvade och råa, humorn som i alla fall jag förknippar med Stoller/Segel…och vi har oss ett ganska trivsamt relationsdrama.

5_year

the future is bright baby!

Kanske är rullen lite för lång för sitt eget bästa, turerna är otaliga och förutom våra huvudrollsinnehavare hjälper en diger rollista till med underhållningen, vad sägs om tex Chris Pratt, Alison Brie, Dakota Johnson och Rhys Ifans. Bakom en stundtals tokrolig handling anas såklart också ett allvar om hur livsval påverkar och sätter känslor på prov.

Filmen kör hårt med taglinen ”a comedy about the journey between popping the question and tying the knot”…och den resan är banne mig idag rätt underhållande hela vägen in mot mål. En romcom-feelgood med lite fallgropar. Precis som det ska vara.

Trivsamt.

Sep 4 2015

I Love You, Man (2009)

Man_posterHöstens första fredag och vi skotar in en smutt komedi! Vad sägs om trivselnissarna Paul Rudd och Jason Segel i samma film?
Bra kombo där!

Vänlige och väldigt käre husmäklaren Peter (Rudd) ska till att gifta sig med Zooey (Rashida Jones). Problemet är bara att Peter inte har någon självklar best man till bröllopet. När han tänker efter har han faktiskt inga vänner överhuvudtaget! Illa! Det tycker också Zooey som mer än gärna skulle se att Peter ibland skaffade sig lite egentid med killkompisar…jag menar det får ju finnas en gräns ändå med hur mycket man kan gulla med varandra på ett dygn!

Sagt och gjort. Peter hookar så upp med den märklige och skönt tillbakalutade Sydney (Jason Segel), en lirare som är eh….ganska annorlunda mot Peter. Men det funkar! Peter blir lite småimpad av Sydneys way of life och hans inställning till vardagen, tillvaron och det mesta. När den gode Syd dessutom bjuder in Peter till sin mancave och visar ”hemligheterna”…ja då är Peter såld! Vänskapen tar ny fart och plötsligt står inte den timide soon-to-bee brudgummen att känna igen riktigt. Behöver Zooey oroa sig? Är det en helt annan Peter som kommer att dyka upp vid altaret? En som hon kanske inte…vill ha!?

grabbar som gör saker tillsammans

Hahaha. Skojigt detta.
Paul Rudd går från tönt till lite styrig och oberäknelig. Och Jason då, vilken tok! Det skojas friskt med manligt och kvinnligt och olika roller. Bakom kameran; regissören John Hamburg som ju öste på med den asroliga Och så kom Polly för ett antal år sen. Här är det inte lika galet och vansinnigt, men minst lika frejdigt och fnissigt.
Som i de flesta komedier drabbas även dagens alster av ett litet sävligare parti efter en fräsig start…men det tar sig igen lagom till finalen.

Vi får också en skönt grinig Jon Favreu, en alltid underhållande Jaime Pressly och veteranen Jane Curtin i stabila biroller.
Jag satt kanske inte och gapflabbade hela filmen igenom, men som feelgood-rulle är den helt perfekt en fredagskväll i soffan! Extra plus till den lite oborstade humorn som dyker upp mitt i all romcom!
Sånt förhöjer ALLTID värdet på sådana här rullar!

Apr 2 2015

Dumma mig (2010)

Tonårssonen bara blänger på mig när jag försöker lyfta och tjoa fram dagens rulle.
”Det är ju barnfilm” muttrar han och drar vidare in på sitt rum.

Dumma unge, han fattar ju ingenting!
Okej, återgå till att glo på serieskit som Vampire Diares, gör det.
Då missar han ju denna pärla, PÄRLA gott folk, till CGI-fest!
Själv fattar jag (som vanligt) inte varför jag dröjt så länge med att spana in den. Att det skulle krävas ett reafynd på blu ray….illa.

Nå, här kommer alltså den supersmarte och illvillige masterminden Gru. Ett ess i den kriminella världen! En legend. Som dock legat av sig lite på sista tiden. Inte ens Skurkbanken AB vill låna ut pengar till Gru längre. Han är helt enkelt ett för dåligt investeringsobjekt! Nya ungdomliga krafter i brottsvärlden, som den kaxige spinkisen Vector, knackar på dörren och snor alltmer av uppmärksamheten. För Gru återstår bara att slå till med århundradets brott; att krympa månen och helt enkelt sno den från sin plats i rymden!

Ja, ni hör ju själva. Fantasi är ledordet i dagens äventyr, och har man inte gott om den varan som filmälskare ligger man illa till här.
Animationen är förstås top notch och helt flawless på alla fronter. Gru sådär skönt elak i början mot allt och alla….ända tills han får tre barnhemstjejer på halsen…förstås!
Den ondskefulle Gru har naturligtvis ett hjärta som bultar varmt långt därinne! Men hur ska han komba sin brottsbana med att hantera tre barn som liksom bara tränger sig in i hans liv alltmer…? En story som uppenbarligen tilltalade folk och fä över jordbollen då filmen som kostade 69 millar i dollar att göra, nu spelat in strax över 543 miljoners pluringar worldwide! Bra återbäring på investeringen där! Och som sagt, det finns fog för denna ekonomiska succé!

Dumma_pic

har värsta planen!

NATURLIGTVIS ser man dagens äventyr med engelska originaltalet och får då godsaker som Steve Carell som Gru….plus Jason Segel som spinket Vector. Andra röster som klockar in är essen Kristen Wiig, Russell Brand, Julie Andrews, Will Arnett och Danny McBride! Härliga tider!

Plus en hejdundrande massa små märkliga Minioner..gula krabater som ser ut som…som..tja..ostbågar! Gru´s hjälpredor och småfixare! Mycket underhållande filurer!
Okej, lätt att tro att detta är en smetig barnrulle….MEN appappapp…icke! Gott om snygga passningar till vuxenvärlden och svart humor. Ironi och galenskaper! Jag tänker omedelbart på en kanonrulle som Superhjältarna (2004). Samma sköna tekniska mojänger, samma luriga humor.
Detta är charmigt som…som… bara den!

Fyra glänsande friska fina stärnor som rasslar in!
Feelgood!

Okt 21 2014

Sex Tape (2014)

sextape_posterUnderbare Jason Segel igen! Och charmtrollet Cameron Diaz!
Här som gift par med barn, i hus och hela paketet. Klart de var som pilska kaniner i början av förhållandet! Värre nu när vardagen mest tränger sig på hela tiden och orken/lusten tryter. Här krävs nåt nytt. Som att Annie (Diaz) en barnfri kväll, i mer eller mindre berusat tillstånd, knäcker idén att de kanske borde göra en egen sexvideo! Äkta amatörporr homestyle. Stimulerar alla sinnen och hjälper till att trolla fram kaninerna igen såklart. Givetvis med det förbehållet att man dagen efter ska radera filen gubevars. Det var ju bara en rolig grej för stunden. Ha!

Teknikhandikappade dåren Jay (Segel) lyckas dock ganska omgående med konststycket att istället för radering skicka materialet upp i det mytomspunna Molnet! Stor panik och bara en tidsfråga innan kvarterets nya porrstjärnor är berömda! Jay och Annie har dock en plan, och härifrån….tja…blir det ju mest mayhem och komik av den högljudda sorten.

Som det ska vara i rullar som den här! Segel har själv varit med och petat i manuset tillsammans med bla Nicholas Stoller, och då vet vi ju hängivna fans vad som väntar. Läge för pinsamheter och låg humor! Bäst är Rob Lowe i rollen som proper chef med konstigt och illavarslande sidoliv när tillfälle ges. Liiite extrakul med Lowe´s medverkan här blir det ju också med tanke på Robbans egen sexvideo-skandal i början av karriären! Häpp!

KUL I KUBIK tycker jag således om dagens stolleprov. Jason Segel är hjälte och Cameron Diaz charmar alla till höger och vänster. Värsta TUNNA handlingen javisst!!! Men ack så underhållande om man är lagd åt det här hållet. Hade dagens par hetat Seth Rogen och Kristen Wiig hade jag inte klagat på det heller.
Humor under bältet med skön snusknivå som ändå lyckas toucha familyfeelgood!

Jul 2 2014

Flmr vs filmåret 2008!

Listmanin fortsätter!
Bring it on!

Här 10 rullar som gick hem allra bäst i Flmrs klubbhus när man börjar studera detta nådens år under lupp.

Var 2008 dramats år? Kanske.
Här hittas förtvivlan i äktenskapet, en intellektuell boxningsmatch med ord, kärlekens problematik när livet självt kör med konstiga spelregler.
Men vänta, det fanns ju rätt roliga galenskaper också!
Liksom ett par sedvanliga actionstänkare.
Tja, året var nog som de flesta andra….rätt bra ändå! (okej,kanske inte riktigt ALLA år..men ändå.)

Studera listan nedan.
Ta dig för pannan.
Tjoa när du upptäcker samma smak.
Humma tveksamt.
Nicka i tyst samförstånd.

Men framför allt; kommentera som en dåre.
Ris och Ros och Jaha.

Såja, vad sägs om dagens cocktail från Casa Flmr:

***********************

10. Iron Man

Robban D Jr slogs framför allt med Bat-Bale om att slå sig in på listan från avdelningen superhjältar. Vår man Rob vinner på skönare humor, en tjommigare rulle som inte känns lika skitnödig, mer underhållande än dyster och otroligt snygg i sitt utförande. Riktigt njutbar karamell från Marvel detta år!

 9. Wall-E

Ibland får Disney och Pixar till dom där häpnadsväckande rullarna som tar både vuxna och små skitar med storm. Precis som här! Det går inte att värja sig mot vår lille robotvän i dagens ganska starka dystopi. Som vanligt lyckas Disneyjätten förklä allvarligheter i finfin kostym. Sagolikt snyggt gjort dessutom!

8. Burn After Reading

Har John Malkovich varit roligare!? Har Brad Pitt varit töntigare!? Har George Clooney varit mer besatt och mystisk!? Tveksamt! Och allt detta i en av bröderna Coens absolut bästa knasrullar. Den svarta humorn är obetalbar. Jag flinar bara jag tänker på storyn.
En bagatell med oerhört god eftersmak!

7. Taken

Året då granitmannen Liam Neeson åkte till Europa och gjorde processen kort med trafficking-badasses! Love it! Här vill man verkligen inte att skurksen ska få se nästa dag. Neeson gör mig inte besviken. Att han jagar sin kidnappade dotter förstärker förstås bara känslorna. I grunden en ordinär actionrulle som växer skyhögt tack vare Neeson och det bistra ämnet.

6. Dumpad

Älskar Jason Segel i HIMYM! Ge dåren en egen film och lyckan som tittare är total!
Skrattar så jag gråter ibland när jag ser den här. Och lider lite med vår grabb. Osviklig komisk tajming. Och Russell Brand! Fy fasen vad bra han är här! Snacka om felval på semestern när gråtpellen Peter (Segal) ska försöka glömma att han blivit dumpad. Feelgood…TROTS ämnet.

5. Australia

Jag hävdar ju bestämt att Nicole Kidman är asbra i vilken film hon än dyker upp i, att Hugh Jackman är oerhört lätt att få en bromance på, att Australien är ett land som fascinerar…trots sitt bistra förflutna som nation,….och att Baz Luhrmann är en av de mest spännande visuella regissörer jag känner till!
Här får man allt i lyxförpackning. Plus romantik.
Kanoners!

4. Den andra systern Boleyn

Engelsk historia skojar man inte bort! Rävspel, drama, romantik, spänning, kostymer, känslor! Den här rackarn växte för varje minut jag tittade! Verklighetsbaserad..javisst…med lite hittepå förstås. Det blir ju om än mer intressantare då. Känsloladdade intriger från engelska historieboken när den är som bäst! Natalie Portman, Scarlett Johansson och Eric Bana. Vilken trekant!

3. Frost/Nixon

”Som en verbal boxningsmatch” sade någon om den här rullen som bygger på en pjäs…som bygger på händelserna runt ett av de största tv-eventen på 70-talet. Avsatte presidenten Nixon skulle försöka få upprättelse och berätta sin historia för programledaren David Frost. Som i sin tur hade ett par ess i rockärmen att spela ut. Fräsigt drama som blir mer och mer spännande för varje minut filmen rullar på. Jag älskar dessa dialogtäta dramer! Michael Sheen och Frank Langella är gigantiska! Ron Howard regisserar! Gött!

2. Revolutionary Road

Har man inte haft ont i magen av besvärligheter i förhållande, äktenskap eller andra relationer får man det garanterat här, fast det är på film. Det värsta är att man vill att det ska lyckas för det unga paret Leo DiCaprio och Kate Winslet i femtiotalets USA. Herregud, de har ju så många drömmar! Vad kan gå fel? Allt visar det sig.
Tung regi och bräckliga känslor i bild av esset Sam Mendes. Asbra film.

1. Benjamin Buttons otroliga liv

Vad är det som gör att den här rullen sitter som en smäck i mitt hjärta!?
Fan vet. Och egentligen är det kanske skit samma VARFÖR? Den bara hugger sig fast där. Känslorna, humorn, fantasin, det märkliga livet. Den fina kärleken, den tragiska kärleken. Brad Pitt på topphumör, regissören David Fincher som målar upp en udda men nästan episk berättelse. Glömde jag nån…? Visst ja….CATE BLANCHETT!!
Filmen jag älskade mest från 2008.

övrigt: 

Honorable mentions: In Bruges, The Dark Knight, Cloverfield, Appaloosa, Pineapple Express (!),The Reader, The Wrestler.

Snedkörningarna: Indy 4 (tyvärr), Quantum of Solace (ännu mer tyvärr)

2008!
Ännu ett toppår!

*********

Vad har vi nu på året i bloggosfären? Check it out! Leta gärna efter överlappar, sånt är alltid kul!

 

 

Feb 14 2014

14/2 – Down the lane of love!

Fredag och Alla hjärtans dag.
En rätt najs kombo. För alla som har möjlighet, humör och tillfälle förstås.

Flmr drar ändå sitt strå till stacken i kärlekens tecken och bjuder idag på en mindre kavalkad av rullar som alla flimrat förbi här på bloggen under åren som gått. Gemensamt för dem alla är att de handlar om just….kärlek…i olika sorters former. Vem vet, kanske fiskar du upp något tips här lagom till kvällen. Eller påminns om en rulle du gärna ser igen. Och som av en slump är det just 14 filmer som alla idag får lite ny uppmärksamhet. Vill du veta mer om dem klickar du såklart på länkarna och läser vidare.

En av Flmrs stora favvisar på bloggen är den ljuva Zooey Deschanel. Här ihoptussad med den alltid sevärde Joseph Gordon-Levitt i kanske 2009 års bästa indie-romantik (?); (500) Days of Summer. Vemodigt, roligt och romantiskt om kärlekens alla sidor. Och att det inte är så jäkla lätt ibland, fast förutsättningarna tycks finnas.
Funderat på om vägen för livet..och kärleken redan är utstakad? Av någon sorts märklig, högre kraft? Vad skulle hända om man då utmanade den här ”kraften”..eller ödet? Matt Damon gör just det i det lite lustiga och ovanliga kärleksdramat The Adjustment Bureau 2011. Följa sitt hjärta eller den planerade väg som ”något annat” har bestämt..?

Regissören och färgtokige Baz Luhrmann har alltid gillats i the house of Flmr. 2008 bjöd han på sprakande spektakel i en sorts episk galen berättelse om sitt hemland. I Australia sportar Nicole Kidman och Hugh Jackman sina bästa looks, och dramat med kärleken som förtecken blir kanske en sorts vildsint Borta med Vinden-aussiestyle!? Förföriskt bra. OCH glöm inte heller ett annat ess hos  Luhrmann; Moulin Rouge! (DEN kommer snart på bloggen i ett Luhrmann-tema!)
Kärlek av det mer svåra slaget hittar man i Blue Valentine 2010. Här gör det mest ont, men satans bra är det ändå om det här med kärlek, drömmar och en vardag som är långt ifrån det man en gång drömde om. Lysande skådespel av Ryan Gosling och Michelle Williams i ett drama där man verkligen lever med karaktärerna.
Att hitta kärleken igen, få/ta en ny chans med romantiken kan vara nog så svårt och skrämmande. Fråga bara stackars Nathalie i just den franska filmen Nathalie från 2011. Drabbat av ett taskigt livsöde stänger hon in sig i jobb, jobb och mer jobb. Det krävs en nördig svensk (!) för att få henne tillbaka till livet igen. Och inte ens då blir det lätt! Mysigt, vemodigt och lite småroligt med alltid ljuva Audrey Tautou i titelrollen.

På tal om nörd, Steve Carell må vara fast i ett genrefack, men här får han chansen till lite bitterljuv allvarsamhet mixad med kärlek. I Seeking a Friend for the End of the World (2012) håller jorden på att gå under och Carell letar förtvivlat efter någon att hålla i handen..typ. ”Kärleksmys, det här!?”..frågar du misstänksamt nu. Tja, det är kärlek, det är drama, och lite roligt på köpet. Fast mest kärlek…och lite tragik, med en udda story som bakgrund. Lite otippat underhåller Keira Knightley som den kvinnliga motparten.
I Last Chance Harvey från 2008 behandlas det här med att hitta kärleken på äldre dar.  Dustin Hoffman reser till London och stöter på Emma Thompson. Två garvade veteraner i rätt charmig story om att våga visa känslor som värsta tonåringen…fast man är betydligt äldre i prästbetyget.
I London bör man naturligtvis inte heller glömma att stanna till vid Love Actually från 2003. Eller rättare sagt; man kan inte UNDVIKA att ta del av rejäl kärleksbombning the british style med sköningar som bla Hugh Grant, Alan Rickman, Emma T igen och Liam Neeson. Kanske gör sig bäst som julfilm, men kärlekens tema är väl å andra sidan gångbar 12 månader om året?! Charmigt och feelgood så det skriker om det.

Inte heller The Holiday bör glömmas. USA och England möts när två kvinnor byter hus och kontinent med varandra. Kärleken smyger sig på och allt är precis sådär lagom mysigt som man vill på film. Kate Winslet, Cameron Diaz, Jude Law och…Jack Black (!) hjälper till med humöret och romantiken i den här rullen från 2006.
Mer kärlek, här mixad med rejäl portion humor, hittar man i den lagom trivseljönsiga Forgetting Sarah Marshall från 2008. Min favoritsnubbe från How I met your mother, Jason Segel, blir dumpad av flickvän och drar till Hawaii. SJÄLVKLART kommer exet också dit med sin nya snubbe. Segel går bananas men upptäcker också att riktig kärlek kan vänta runt hörnet om man bara höjer blicken lite. Och inte klantar sig så mycket. Mycket roligt. Och mycket charmigt.
Kan man då skoja om psykisk ohälsa? Kan man trycka in kärlek på ett hörn och få det att bli sådär varmt trevligt i bröstet på den som tittar? Silver Linings Playbook kunde banne mig det 2012. Mest beroende på att Jennifer Lawrence är helt underbar i huvudrollen, och får dessutom bra sparring av charmknutten Bradley Cooper. Kärlek med vissa besvär. Men värt kampen hela vägen.

Gillar man Mark Ruffalo och Reese Witherspoon ska man absolut ta och kolla in Just Like Heaven från 2005. Inte den mest djupa story du sett, men tillräckligt romantiskt underhållande (låt vara med lite fåniga övernaturligheter) för att man ska le lite larvigt där i tv-soffan. Ruffalo flyttar in i charmig lägenhet, Witherspoon bodde där förut, är nu spöke (!) och..äsch…se efter själv!
Kärlek och maktspel mot historisk bakgrund. Vad sägs om det då? I Tristan & Isolde från 2006 hittar man såklart drösvis av detta. Den gamla engelska folksagan (som bla sägs ligga till grund för både Arthur-sagan och Romeo och Julia) förses med omöjlig kärlek över gränserna. Som vanligt alltså. Nedtonat underhållningsvåld och mer trånade blickar. Men helt okej. Fast man måste ju gilla James Franco förstås.

Till sist; den mest sataniska kärleksberättelsen av dem alla? I En Dag  (2011) velar huvudpersonerna fram och tillbaka genom åren. Möts och skiljs, pratar och diskuterar. Skäller och flirtar. Får liksom aldrig till det FAST vi alla vet att det måste bli dom två! Anne Hathaway byter frippor i parti och minut och Jim Sturgess liksom bara lajar sig fram i tillvaron. Bygger på en bok (lite bättre) som här alltså blivit ett rätt underhållande kärleksdrama. Men slutet! SLUTET!!! Du som inte har en susning om storyn har nåt att se fram mot…eller inte. Hu!

Jahapp, där har ni lite rullar som skulle kunna passa en dag som denna. Eller vilken annan dag som helst. Naturligtvis finns det ju MASSOR med andra filmer i kärlekens tecken att nämna. Jag nöjer mig med de här 14.
Och så går ni nu ut i världen och sprider lite kärlek till nära, kära och medmänniskor av alla slag!

Och DET kan man ju också göra vilken dag som helst på året.

Feb 5 2014

This Is 40 (2012)

Fyrtio. Anmärkningsvärt tecken i åldrandet eller?
Då man ska ha hunnit med det ”man ska”? Härifrån är det liksom bara att köra på i det nu utstakade facket? Villa, Volvo, Voffe och hela kittet? Nja.

Tillhör de som passerat denna sifferkombo i prästbetyget (okej det var ett tag sen). Kändes det nåt speciellt? Kommer jag ihåg nåt? Blev jag aspackad på min egen fest? Icke alls, då omständigheter gjorde att det där med superduperfest uteblev. Vilket gjorde att kalaset (för det var ett litet iaf) egentligen kändes som vilket som helst. Och kom igen, att fylla 40 är ändå rätt vanligt. Hos mig ingen som helst förändring i sinnet, vare sig före eller efter. Det där med 40-årskris har aldrig varit ett begrepp hos mig. Man är väl inte äldre än hjärtat och fantasin säger. Eller?

Regissören Judd Apatow har också vissa tankar om det här med 40 och den gyllene (?) medelåldern. Hans ofta rätt träffsäkra humor om vissa företeelser i livet ska inte underskattas (The 40 Year Old Virgin, På Smällen). Och så med lite lagom rå underlivshumor.
Här låter han gifta paret Pete och Debbie (som skymtade förbi i just På Smällen) båda stå i begrepp att inträda i 40-årslandet, och de rustar inför den stora (?) förändringen i livet. Eller, är det så stor förändring? Det är två döttrar som mest är i luven på varandra, ett möjligen för stort hus, pengar som saknas i hushållet…de ständigt återkommande tankarna på drömmarna (?) som aldrig förverkligades. Debbie och Pete tjafsar, älskar och verkar plötsligt allmänt osäkra på hur de ska bete sig när ålderssiffrorna ändras med två tecken istället för ett. Ett sorts fasande inför vad som komma skall kanske. Extra kul när ordet Viagra avhandlas i badrummet… (”I don’t want a turbo penis. I like your medium soft one!!”).

Ok, det är lite igenkännande. Man så att säga kan kosta på sig ett par extra leenden, och varför inte något mindre asflabb, då och då. Apatow´s manus pinpointar en och annan situation som inte helt otänkbar. Framför allt ställer han frågan; nu när man levt så länge med varandra, och nött på varandra, finns det något kvar att upptäcka hos den andre? Har det gått så långt att inte ens ett toabesök är inom den privata sfären längre? Kanske inte så fantasifullt av ett manus, jag vet. Men ändå.

Jag gillar att Apatows filmer ofta går lite utanför de normalkategoriserade rullarna. Att det blir lite mer ruffigt, lite mer råare. Går man inte över den där gränsen för ofta kan det rentav bli riktigt lyckat för det mesta. Här har vi en familj som inte är helt i balans kan man lugnt säga. Pete (Paul Rudd) dras med oro för sitt egna företag, ett litet skivbolag, som dras med katastrofalt dåliga siffror. Debbie (Leslie Mann) å sin sida får stereotypiskt nog mer noja än sin man över det här med att bli 40. Kravet på hälsosamhet och snygghet och framgång tar sig då och då ganska roliga uttryck i en och annan komisk scen.

Antar att själva kärnfrågan i dagens film handlar om hur man förhåller sig till livet när man hamnat mitt i det? Och hur man hanterar de kriser och tvivel som uppstår när man upptäcker att man kanske inte alls riktigt är där man vill vara. Där ger jag Apatow viss cred för att han på ett ganska icke-sötsliskigt-Hollywoodskt sätt ändå tar upp de här frågorna. Problemet som han möjligen har, är istället att han vill berätta så mycket…att det liksom blir lite långdraget. Som att så mycket klyschor, och för all del realistiska problem, måste tryckas in på två timmar. Mittenpartiet saggar märkbart, och slutet blir på tok för rumphugget och lite snopet.
Kanske Apatow kände att han fått fram det han ville säga?

Rudd trodde för ett ögonblick att det var HANS familj!

Om skådisarna finns inte mycket att säga. Paul Rudd är alltid sevärd och hans Pete blir precis så instabil och lite skraj som regissören antagligen avsett. Leslie Mann är till vardags gift med Apatow och kanske känns det helt naturligt för henne att spela mot Rudd´s figur, då det talas om att Apatow baserat hela filmförhållandet på sitt eget verkliga med Mann. Hoppsan.
Och som om detta inte vore nog så är det Mann´s och Apatow´s riktiga döttrar som spelar just döttrarna i familjen! Så kan det gå. I övrigt flimrar John Lithgow, Albert Brooks, Jason Segel, Megan Fox, Graham Parker (!) och Ryan Adams (!!) förbi. Missa heller inte UNDERBARA Melissa McCarthy i miniroll som försmådd mamma i skolan! Speciellt under eftertexterna går hon loss helt hysteriskt i ett av de roligaste klippen jag någonsin sett. Kanske det bästa i hela filmen?

This Is 40 träffar ganska ok i humorn med sina betraktelser. Positivt på sätt att regissören inte sockrar det så där jättemycket. Dessutom lite råare och mer provocerande än andra rullar i samma genre. Det mindre bra är att Apatow har en alldeles för lång film att hantera och verkar inte kunna komma till ett naturligt slut. Återbesök hos Pete och Debbie när det är dags för 50?
Slutet lämnar ju en glasklar öppning.

Enhanced by Zemanta
Nov 19 2013

This Is the End (2013)

Man undrar ju ibland hur vissa filmer kommer till.
Vilken infallsvinkel det finns på ett manus. Hur nån liksom plötsligt tänker ut en händelse som skulle göra sig i det rörliga mediet? Hur Evan Goldberg och barndomskompisen Seth Rogen kom fram till dagens hittepå-historia kan man bara spekulera i.
Men jag är förbannat glad att de gjorde det!

Fan vad jag skrattat! Fnissat. Flabbat käken ur led. Vridit mig i trevliga konvulsioner av skämsighet och ren och skär uppsluppenhet. En banal film som blir genial i sitt hysteriska utförande. Ja banne mig!

Kravet är kanske dock att man gillar Rogen och sådana lirare som Jonah Hill, Craig Robinson, Danny McBride, Jay Baruchel och James Franco. Själv gör jag ju det, så därför har jag inga som helst problem med att kasta mig in i den här sjukt galna historien som blir till en riktig jubelföreställning! Och erkänn; visst har du saknat Backstreet Boys (!) sköna moves!? Här kommer dom liksom på köpet!
I say no more!

I denna bängbula till film spelar alla alltså sig själva!
Baruchel (På Smällen) kommer inflygandes till Los Angeles för att hänga ett par dagar med polaren Seth Rogen. Lite tv-spel, lite marijuana, lite fylla, lite tjejer. The average life of a young Hollywoodstar typ. Snart vill dock Rogen gå på inflyttningsfest hos James Franco i dennes nya vräkvilla. Baruchel följer motvilligt med och hos Franco är det öppet partajhus som gäller. Michel Cera svinar och är packad. Jason Segel drar några patyrepliker, Rihanna blir smiskad i baken och blir vansinnig. Så det håller det på, som om stjärnorna stått i kö hos Rogen för att få vara med ett par minuter framför kameran och göra bort sig. Eller bjuda på sig själva. Välj själv.

Plötsligt brakar bokstavligt talat helvetet löst när den bibliska apokalypsen (!) börjar. Jordbävningar och kaos. Katastrof och död. Kändisarna dör som flugor (hur kul som helst och att få se Rihanna försvinna i en helvetisk avgrund är lite extra payoff bara det! ) och bara ett litet sällskap med Rogen, Baruchel, Franco, Robinson och Jonah Hill överlever och tar skydd i Francos kåk. Dårarna tror naturligtvis att det rör sig om en jordbävning modell megastor och menar på att eftersom de är så kända handlar det bara om timmar innan de kommer att bli räddade. Ha-ha! Vilka puckon!

”woo! vänta lite…seriösa!?…vi!? lägg av!!”

Upplagt för knaskomik och rå humor i överflöd. Det hånas, det taskas mot varandra och det är snuskigt värre. Goldberg och Rogen regisserar sitt eget manus och det är verkligen roliga timmen för det här gänget. När Danny McBride dyker upp som objuden gäst i kaoset blir det än värre. Och sjukt mycket roligare!

Gänget tror stenhårt på överlevnad, sätts på prov och det mesta är bara sådär over the top mest hela tiden. Humorn är både larvig och genial.
Och märkligt nog blir jag glad av att se den här rullen.
Sådär genomglad och upprymd!

Är detta årets mest oväntade komedipeak? Kanske!

This Is the End fullkomligt svämmar över av metahumor om filmbranschen, knäppa effekter, dårfinkskomik och ett gäng skådisar som mitt i alltihopa bjuder på sig själva i sån omfattning att man liksom bara storknar. När man inte är fullt upptagen med att (hån?)skratta sig halvt fördärvad.
Herregud vad roligt!

Jun 18 2011

Gulliver’s Travels (2010)

Den här filmen kräver egentligen bara en endaste sak av sin tittare. Att man, om inte gillar, så ändå finner visst nöje och underhållning i att se en lätt överviktig, halvspånig och högljudd Jack Black fara runt som om  han gått igång på tjugo liter adrenalin.

Vems idé det har varit att ta den gamla klassiska sagan om Gulliver och hans besök i lilleputtlandet, vränga den mer eller mindre ut och in för att sedan oerhört ansträngt trycka in den i en uppdaterad modern form vete i fan (idétorka på komedikontoret?), men spelar väl  heller egentligen ingen roll. Naturligtvis står Black i centrum här, alla scenerna är uppbyggda runt denne skådis med vilt i blicken och håret på ända.

Lemuel Gulliver (Black) sköter posten på stora tidningen, är hemligt förälskad i reseavdelningens redaktör Darcy (Amanda Peet) och drar således en rak lögn om han minsann också kan skriva snygga researtiklar…och vips har han fått ett uppdrag i Karibien. Gulliver som inte kan ett skit om någonting, hamnar på en båt som snart förliser och…tja…resten känner ni ju till ni som kan er Gulliver-saga. I den här versionen är det bara det att huvudpersonen själv sällan försitter en chans att göra det så fördelaktigt för sig själv hos de förundrade lilleputtarna.

Klassiska gags och tröttsamma klichéer blandas med en del fnissiga och rätt roliga infall. Det är förutsägbart och Black gör precis vad han ska, varken mer eller mindre. Effekterna kan då och då vara lite trevliga och skönt tillverkade, men man har ju naturligtvis sett det mesta förut. Gulliver imponerar på lilleputtarna, sviker dem och tas självklart till nåder igen mot slutet. En föga engagerande sidostory som inbegriper lilleputten Jason Segel som hemligt kär i prinsessan Emily Blunt försöker gulla till det ytterligare.

Gullivers Travels är en helt onödig ny version av sagan, ingen tvekan om det. Står du ut med Blacks diverse infall och påhitt och den något flabbiga humorn som följer till detta koncept så kan det finnas ett visst mått av underhållning här. Överlag dock en helt onödig film som naturligtvis ska mynna ut i att alla ska få alla till det lyckliga slutet (jodå, Peet hamnar där också…kom igen vad trodde du!!?)

”There’s no small jobs – just small people.”

Maj 13 2011

Forgetting Sarah Marshall (2008)

Komedier är alltid en svår nöt att knäcka. Inte många av de som produceras på löpande band håller egentligen för en hel film.

Oftast börjar de lovande för att sedan sagga ordentligt mot slutet. Eller också finns där små guldkorn i en övrigt rätt svag berättelse. Det finns chickflicks och det finns plumpkomedierna. Det finns de som vill kalla sig drama OCH komedi men som ofta slutar i en grötig mischmasch.

Finns då tex en komedi som mixar dessa subgenrer lite inom komedifacket? Som kanske lyckas få till en lagom skruvad historia som i alla fall lutar åt det hållet….? Jag har sett svaret på den gåtan. Och det med positiv eftersmak!

Byt ut chicks mot grabbs och blanda in lagom mycket naket och fräckt så får man just det som kan lyfta en hel kväll. Jomen, allvarligt. Peter (Jason Segel i en mycket rolig roll!) är tillsammans med tv-stjärnan Sarah (Kristen Bell). Eller var. Nu är Peter dumpad till förmån för den stollige engelske rockern Aldous Snow (Russell Brand). Vår hjälte fattar ingenting och bryter fullständigt ihop och enligt traditionens alla regler försöker han döva smärtorna med att ragga upp okända kvinnor för sex. Det går ju så där kan man lugnt säga, men mycket underhållande för oss som tittare.

Rådet att åka till Hawaii och komma bort från allt låter ju som en god idé. Synd bara att exet och hennes nye lover hade tänkt samma sak. Upplagt för pinsamheter och diverse skämmiga konflikter. Mitt i alltihopa möter den olycklige Peter också den både söta och smarta Rachel (Mila Kunis) som jobbar på hotellet. Man behöver ju inte vara helt oromantisk lagd till sinnet för att fatta vad som väntar runt hörnet på den fronten.

Så här i skrift kan jag hålla med om att storyn låter i simplaste laget, men utfört framför kameran av dessa roliga skådespelare tar det en helt annan fart. Sköna bilder av Hawaii, roliga kommentarer och träffsäker ironi, en litet uns allvar om relationers alla problem och vikten av att se varandra. En stor fördel är annars tror jag att filmen inte helt tar sig på allvar heller, som om manuset känner att det inte måste avhandla de obligatoriska punkterna om det inte vill.

skämmigt värre när man är tredje hjulet!

Segel själv står för manuset och tvekar inte att uppträda helt näck i bild när storyn så kräver. I övrigt lagom snuskig humor och ett färgstarkt birollsgalleri som kompletterar de fyra större rollerna där speciellt Russell Brand tar hem åtskilliga poänger som den kufiske och rätt sköne rockstjärnan som inte har koll på nästan någonting, utom sin egen förträfflighet. Segel och Kunis är ett bra par ihop och utstrålar kemi mellan varandra. Kristen Bell gör inte sin Sarah Marshall helt till en bitch, utan får tillfälle att visa upp lite mänskliga sidor hon också.

Ett tag kändes det som om Ben Stiller hade patent på precis den här sortens roller, men Jason Segel visar att det finns gott om konkurrens på den fronten. Det går inte annat än att bli på gott humör när eftertexterna rullar igång.

Forgetting Sarah Marshall underhåller ända in i kaklet och det är man banne mig inte bortskämd med! Snygg, skojig, lite skämmig, sköna detaljer och träffsäkert utfört av alla inblandade. Här tvekas inte om det mer än väl godkända omdömet. Mer sådant här!