Gulliver’s Travels (2010)

Den här filmen kräver egentligen bara en endaste sak av sin tittare. Att man, om inte gillar, så ändå finner visst nöje och underhållning i att se en lätt överviktig, halvspånig och högljudd Jack Black fara runt som om  han gått igång på tjugo liter adrenalin.

Vems idé det har varit att ta den gamla klassiska sagan om Gulliver och hans besök i lilleputtlandet, vränga den mer eller mindre ut och in för att sedan oerhört ansträngt trycka in den i en uppdaterad modern form vete i fan (idétorka på komedikontoret?), men spelar väl  heller egentligen ingen roll. Naturligtvis står Black i centrum här, alla scenerna är uppbyggda runt denne skådis med vilt i blicken och håret på ända.

Lemuel Gulliver (Black) sköter posten på stora tidningen, är hemligt förälskad i reseavdelningens redaktör Darcy (Amanda Peet) och drar således en rak lögn om han minsann också kan skriva snygga researtiklar…och vips har han fått ett uppdrag i Karibien. Gulliver som inte kan ett skit om någonting, hamnar på en båt som snart förliser och…tja…resten känner ni ju till ni som kan er Gulliver-saga. I den här versionen är det bara det att huvudpersonen själv sällan försitter en chans att göra det så fördelaktigt för sig själv hos de förundrade lilleputtarna.

Klassiska gags och tröttsamma klichéer blandas med en del fnissiga och rätt roliga infall. Det är förutsägbart och Black gör precis vad han ska, varken mer eller mindre. Effekterna kan då och då vara lite trevliga och skönt tillverkade, men man har ju naturligtvis sett det mesta förut. Gulliver imponerar på lilleputtarna, sviker dem och tas självklart till nåder igen mot slutet. En föga engagerande sidostory som inbegriper lilleputten Jason Segel som hemligt kär i prinsessan Emily Blunt försöker gulla till det ytterligare.

Gullivers Travels är en helt onödig ny version av sagan, ingen tvekan om det. Står du ut med Blacks diverse infall och påhitt och den något flabbiga humorn som följer till detta koncept så kan det finnas ett visst mått av underhållning här. Överlag dock en helt onödig film som naturligtvis ska mynna ut i att alla ska få alla till det lyckliga slutet (jodå, Peet hamnar där också…kom igen vad trodde du!!?)

”There’s no small jobs – just small people.”

Drive Angry (2011)

Sommaren står för dörren vilket också innebär den sedvanliga samlingen av intelligensbefriade, låt vara av varierande grad, popcornsrullar till den stora massan.

Och visst, ibland är det otroligt skönt att se en film som inte vill föra fram ett budskap eller på annat sätt vara djupsinnig. Ibland vill man bara se röj och action. Basta.

John Milton är förbannad. Så satans (!) förbannad att han till och med rymmer från helvetet (!!) där han vistats sedan länge och kanske ångrar sina synder. Nåväl, skit samma. Nu är han på krigsstigen ordentligt, hans nu vuxna dotter är mördad av ett puckat satanist-slödder-gäng under ledning av den labile sektledaren King, som dessutom kidnappat Miltons baby-barnbarn och planerar ett rejält människooffer vid nästa månförmörkelse för att framkalla helvetets makter.

Well, inte om Milton får bestämma!
Envis som en återkommande räkning förföljer han slöddret och låter ingenting stoppa honom, inte ens att bli skjuten i ögat! (han är ju liksom inte härifrån) Som trogen sidekick får han filmsnygga och långa-ben-i-tajta-jeansshorts Piper (Amber Heard), som dessutom slåss och svär som en hel pluton hemvärnsmän och äger en vrålsnygg Dodge Charger. OCH, som om inte detta var nog smyger dessutom en filur i mörk kostym omkring och övervakar denna galna jakt, ”Revisorn”. En sorts ”själainräknare” från samma ställe som Milton, fast med något oklar agenda.

Ok, storyn ryms i en tom popcornstrut, dialogen är rent av patetisk och det mesta är så over the top att man inte kan annat än skratta. Eller dissa. Själv finner jag mig sitta och flina mer än nöjt. Och nu undrar ni säkert, vad är det för skillnad på den här smällkaramellen och tex Hobo with a Shotgun då? Som jag ju sågade längs Rutger Hauers fotknölar. Tja, här känns det helt enkelt proffsigare, snyggare, stiligare, roligare, vassare, lekfullare och framför allt inte lika amatörmässigt i tillverkningen.

Och som om detta nu inte vore nog så hittas ju min trogne grabb Nicolas Cage (igen!) i huvudrollen som hämnar-Milton! I en något mer blond version av den hiskeliga frisyren från Bangkok Dangerous släpper han loss med skjutvapen, bistert munläder och gör klart för den usle King (Billy Burke med skön släpig dialekt) att han aldrig någonsin tänker ge sig förrän King och hans anhang är ett med maskarna.

Full fart och obefintlig tid att fundera på om något i manuset egentligen håller för en film. Det öses på med biljakter, action, filmvåld, vapenskrammel och de obligatoriska slow-motion-scenerna i vilka vi än en gång får bekräftelse på att explosioner ser ganska coola ut som backdrop mot hjältens bistra uppsyn. Inte utan att tankarna går till gamla grindhouse-filmer, eller varför inte Mad Max!?. Viss humor smyger sig också in, kanske mest i ”revisorns” (befriande spelat av gamle William Fichtner) agerande. I övrigt är det pang boom smällkaramell som gäller!

Drive Angry är Hollywood när det görs B-filmsaction på bästa sätt och visar upp en snygg produkt där det gäller att inte titta en enda centimeter under ytan. Cage är lika skönt underpresterande i kontrast mot vad han har talang för, men som satanistdräpare är han för jäkla skön. Årets roligaste skräpfilm hittills!
Åh, jag är för simpel ibland…

”We’re gonna live forever!”
”If, by ”forever”, you mean the next 5 seconds, you’re absolutely right”