Den kvinnliga regissören Catherine Hardwicke fick bara göra den första filmen i Twilight-sagan, trots att hon möjligen hade hoppats på mer. Även om jag absolut inte hörde till dem som tog till mig denna soppa till vampyrhistoria, kändes det dock som att det vid små (små!!) sällsynta tillfällen fanns intressanta partier i den första filmen rent visuellt. Och det blir plötsligt inte alls så svårt att förstå när jag någonstans läser att just Hardwicke i grunden tydligen har gått den långa vägen bakom kameran och jobbat som bla production designer och därför följaktligen säkerligen har ett speciellt öga till miljöer och bildkompositioner.

Som en sorts ev revansch för sidsteppningen i Twilight har hon också nu då gjort en ny film, som slår an samma sorts strängar som nyss nämnda, men utan dess mjölkiga och vattniga aura. Jo det är sant. Faktiskt. Visst, här finns de unga kära, olyckliga tu. Här finns osynliga gränser, här finns en gammal mystik som ska underhållas och näras utan att det blir alltför larvigt. Men framför allt finns här också ett snyggt bildspråk som får i alla fall mig att förlåta den möjliga svagheten i manuset.

Valerie (Amanda Seyfried) är kär i skogshuggaren Peter (Shiloh Fernandez) men bortlovad till den mer välbärgade Henry (Max Irons). Stora kärleksproblem för Valerie vars avlägsna medeltidsby dessutom plågas av en varulv vid varje fullmåne. Trots att befolkningen lydigt offrat en get eller två har varulven nu gått till angrepp mot en människa, avsikten är oklar och paniken sprider sig. Ett hederligt gammalt uppbåd anbringas mot den grotta på ett berg där odjuret sägs hålla till mellan (mån)varven och mycket riktigt infångas och avlivas (inte utan vissa offer) en medlem av släktet Canis Lupus, vilkens huvud i triumf återförs till byn.

In på banan plötsligt med överambitiöse prästen och varulvsdräparen Fader Solomon (Gary Oldman med sedvanligt överspel) som dock har sin alldeles egna teori om var den förskräcklige ulven finns när inte fullmånen är uppe, trots att den envisa bybefolkningen minsann menar att besten nu är tillintetgjord och festligheter kan utbryta . Vi som känner vår varulvsmyt vet förstås vem vi ska satsa pengarna hos i det här fallet.

Det är en säregen stil som blandas med den här fantasifulla omskrivningen av sagan om Rödluvan. Den uppenbarliga atmosfären av att det mesta är inspelat i studio är påtaglig men stör märkligt nog inte alls. Istället förstärker den närmast mystiken och retrokänslan. Logiken är naturligtvis satt på halt här och var och vi förväntas sitta och klura på vem i sällskapet som kan vara den berömda ulven i fårakläder, Hardwicke ger gott om utrymme att misstänka i stort sett alla som har någon form av speltid framför kameran. Förutom Oldman och Seyfried känns namn som Virginia Madsen, Billy Burke och Lukas Haas igen i mindre roller.

Amanda Seyfried är söt och tillräckligt storögd för att passa i den röda manteln med huva. Tacksamt nog slipper vi den värsta smeten vad gäller den tonårspassionerade romantiken mellan henne och Peter, istället känns det lite större, lite vuxnare och lite förbi Twilight, även om man i de mesta av ironiska stunder skulle kunna kalla allt detta för en sorts lightversion av den förra, fast bättre…om ni förstår. Filmen har på sina ställen naturligtvis blivit utskälld som ytligt och innehållslös, men på mig överraskar istället Hardwicke med en underhållande historia som självklart även inbegriper en farmor som bor en bit utanför den lilla byn i ett eget hus i mörka skogen. Gissa vem som får gå dit med tillhörande korg när det drar ihop sig…?

Red Riding Hood är fantasifull lek med överraskande snygg yta. Manuset täcker inte in all logik eller trovärdighet (kom igen vi tittar ju trots allt på en variant av en saga här) men tillräckligt mycket för att historien ska kännas engagerande och lite lagom förnöjsam…även om prettovarningen ligger farligt nära och skvalpar tidvis. Effekterna känns möjligen lite kackiga, men inte så att det stör helhetsintrycket i någon större utsträckning.
Kitschig och mustig variant av den gamla folksagan skulle man kanske kunna drista sig till att påstå.

Who’s afraid?