Tema Rysligheter: Evil Dead (2013)

Idag stövlas det in på minerad mark i temat.
Hur göra en ny version på en rulle som i så många led genom åren försetts med ikoniska epitet? Är det ens möjligt?
Och framför allt, är det ens nödvändigt?

Någon nånstans på det otäckt svulstiga nätet lär ha påstått att dagens film är precis den version som Sam Raimi egentligen hade velat göra om han bara hade haft de ekonomiska förutsättningarna. Liksom de tekniska.
Jag tvivlar på det. Starkt. Vad Raimi försåg sitt manus med, förutom fantasifulla lågbudgetlösningar på effekterna, var en rejäl portion humor och distans till genren som sådan (kanske mest i Evil Dead II). Blod och humor var väl ändå inte en jättevanlig kombo i början på det glada 80-talet vill jag påstå. Raimi bröt en sorts barriär genom att visa att det gick att göra skrämselfilm med lika mycket skrattiga galenskaper i. Just det pigga i att skapa en sorts självdistans till genren, och inte göra den så jäkla skitnödig, kändes som en av de stora orsakerna att ta till sig originalfilmen när den kom.

Icke desto mindre är det nu ändå både Raimi och självaste Bruce Campbell som står bakom i producentleden till dagens upphottade version. Således får man väl anta att det är med Raimi´s välsignelse otäckheterna drar igång runt en liten enslig stuga igen. Välkommet nog tycks inte heller kultregissören från förr ha varit intresserad av att ge sig in och peta i en ny manusversion (sånt har ju en tendens att aldrig bli särskilt lyckat), utan har överlåtit det till dagens regissör Fede Alvarez och en viss Rodo Sayagues. De båda ambitiösa herrarna har således tagit ramstoryn om besök i enslig stuga i mörka skogen, ofrivillig isolering pga vädrets makter, otrevliga upptäckter…och runt detta vävt ihop en egen handling. Här handlar det mer om allvarsamma saker till en början. Ett sällskap på fem där en av kvinnorna, Mia (Jane Levy), utsätts för en intervention. Här måste slutas med droger och destruktivt leverne tycker de andra med Mias bror David (Shiloh Fernandez) i spetsen. Valet av (föräldrarnas) stuga är således ingen slump. Här kan nu Mia tillbringa några dagar i abstinens och få stöd av sina vänner.

Om det börjar riktigt socialpolitiskt övergår det snart i andra tongångar då sällskapet hittar husets verkligt otrevliga källare, och strax också den ödesdigra bok man inte bör öppna…och absolut inte läsa ur. Hör du det Eric (Lou Taylor Pucci)….ditt dumma spån!

Slut på friden och rehabiliteringen. Nu handlar det om att överleva då en listig och rälig demon släpps lös och enligt konstens alla regler börjar plocka sällskapet en efter en genom diverse otrevliga händelser. Frågan är vem som får chansen att ta upp kampen innan hela mänskligheten (?) är körd? Så långt ganska mycket efter originalberättelsen, vad gäller klantigheterna att släppa loss oönskade demoniska krafter i alla fall. 

Det mesta går sedan efter den redan fastställda manualen som finns för skräckisar och rysare i Hollywood anno 2000-talet. Snabba klipp, hetsiga bilder, ryckigt, en orgie i uptempohandlingar. Dagens förutsättningar är naturligtvis vida överlägsna de som Raimi hade till sitt förfogande en gång i tiden…men frågan är ändå om jag inte saknar lite…själ i storyn. Nu kan man ju inte direkt påstå att originalet var särskilt djupt. Men här känns det mesta mer kliniskt och avskalat på känslor. Effekterna och möjligheterna att leka med mediet som sådant sätts i första rummet, och tycks stanna där speltiden ut. Humorn är helt borta och ersatt av en sorts desperation hos de deltagande aktörerna som inte lämnar något utrymme till att dra på smilbanden. Kanske historien här är farligt nära den där skitnödiga gränsen? Som att Alvarez vill visa upp vad han kan göra med tillräckligt mycket effekter och dollarförutsättningar.

försöker charma sig till frihet…?

Det blir ganska ofrånkomligt att ändå sitta och jämföra de lika versionerna, även om man inte vill. Originalet hade en ljusår starkare personlighet i Bruce Campbell, vilket dagens skådisar inte ens kommer i närheten av. Möjligen är det ändå fel att jämföra med varandra. Blir lite som päron och äpplen. Originalet hade såklart sina brister. Nya tider, nya förutsättningar. Avtvingar du mig ändå ett val säger jag originalet. Men jag är ju nörd av min generation, så vad vet väl jag? Ett annat alternativ till inställningen kan ju också vara att konceptet med synnerligen avancerade ruggigheter på film tycks trollas fram i legio då drömfabrikens resurser och tekniska möjligheter verkar vara obegränsade. På historiernas bekostnad?

Är det här dåligt då? Nej, det kan jag inte tycka. Manuset håller det ändå ganska rakt och okomplicerat. Från punkt A till punkt C via det besvärliga läget B. Den som sitter och väntar på några små blinkningar till 80-talets version(er) behöver inte bli besviken. Så pass mycket respekt har regissören uppenbarligen ändå, att han kilar in ett par små detaljer längs resan.
Gore-lovers får också vad de vill ha. Alvarez håller absolut inte igen på hinkarna med filmblod, och även om viss CGI syns bland det smaskiga strittandet, finns också utrymme för lite hederliga praktiska back-to-basic-effekter.
Speciellt finalen blir en galen uppvisning i fantasifullt skräckvåldsaction som gör sig som bäst i färgen röd…

Evil Dead modell 2013 gör nog vad den ska. Det den förlorar på gungorna (humorn) tas kanske igen på karusellerna (effekterna). Visst fungerar den för dagens skräckälskare. Här är det förvisso snabbare, snyggare och mer tempo. Absolut inte en rulle som egentligen behövdes göras, därtill är tjusningen med originalet fortfarande tilldragande. Den som letar rysningar här blir dock troligtvis inte besviken.
Och det är väl ett ok betyg i sammanhanget ändå då.

Red Riding Hood (2011)

Den kvinnliga regissören Catherine Hardwicke fick bara göra den första filmen i Twilight-sagan, trots att hon möjligen hade hoppats på mer. Även om jag absolut inte hörde till dem som tog till mig denna soppa till vampyrhistoria, kändes det dock som att det vid små (små!!) sällsynta tillfällen fanns intressanta partier i den första filmen rent visuellt. Och det blir plötsligt inte alls så svårt att förstå när jag någonstans läser att just Hardwicke i grunden tydligen har gått den långa vägen bakom kameran och jobbat som bla production designer och därför följaktligen säkerligen har ett speciellt öga till miljöer och bildkompositioner.

Som en sorts ev revansch för sidsteppningen i Twilight har hon också nu då gjort en ny film, som slår an samma sorts strängar som nyss nämnda, men utan dess mjölkiga och vattniga aura. Jo det är sant. Faktiskt. Visst, här finns de unga kära, olyckliga tu. Här finns osynliga gränser, här finns en gammal mystik som ska underhållas och näras utan att det blir alltför larvigt. Men framför allt finns här också ett snyggt bildspråk som får i alla fall mig att förlåta den möjliga svagheten i manuset.

Valerie (Amanda Seyfried) är kär i skogshuggaren Peter (Shiloh Fernandez) men bortlovad till den mer välbärgade Henry (Max Irons). Stora kärleksproblem för Valerie vars avlägsna medeltidsby dessutom plågas av en varulv vid varje fullmåne. Trots att befolkningen lydigt offrat en get eller två har varulven nu gått till angrepp mot en människa, avsikten är oklar och paniken sprider sig. Ett hederligt gammalt uppbåd anbringas mot den grotta på ett berg där odjuret sägs hålla till mellan (mån)varven och mycket riktigt infångas och avlivas (inte utan vissa offer) en medlem av släktet Canis Lupus, vilkens huvud i triumf återförs till byn.

In på banan plötsligt med överambitiöse prästen och varulvsdräparen Fader Solomon (Gary Oldman med sedvanligt överspel) som dock har sin alldeles egna teori om var den förskräcklige ulven finns när inte fullmånen är uppe, trots att den envisa bybefolkningen minsann menar att besten nu är tillintetgjord och festligheter kan utbryta . Vi som känner vår varulvsmyt vet förstås vem vi ska satsa pengarna hos i det här fallet.

Det är en säregen stil som blandas med den här fantasifulla omskrivningen av sagan om Rödluvan. Den uppenbarliga atmosfären av att det mesta är inspelat i studio är påtaglig men stör märkligt nog inte alls. Istället förstärker den närmast mystiken och retrokänslan. Logiken är naturligtvis satt på halt här och var och vi förväntas sitta och klura på vem i sällskapet som kan vara den berömda ulven i fårakläder, Hardwicke ger gott om utrymme att misstänka i stort sett alla som har någon form av speltid framför kameran. Förutom Oldman och Seyfried känns namn som Virginia Madsen, Billy Burke och Lukas Haas igen i mindre roller.

Amanda Seyfried är söt och tillräckligt storögd för att passa i den röda manteln med huva. Tacksamt nog slipper vi den värsta smeten vad gäller den tonårspassionerade romantiken mellan henne och Peter, istället känns det lite större, lite vuxnare och lite förbi Twilight, även om man i de mesta av ironiska stunder skulle kunna kalla allt detta för en sorts lightversion av den förra, fast bättre…om ni förstår. Filmen har på sina ställen naturligtvis blivit utskälld som ytligt och innehållslös, men på mig överraskar istället Hardwicke med en underhållande historia som självklart även inbegriper en farmor som bor en bit utanför den lilla byn i ett eget hus i mörka skogen. Gissa vem som får gå dit med tillhörande korg när det drar ihop sig…?

Red Riding Hood är fantasifull lek med överraskande snygg yta. Manuset täcker inte in all logik eller trovärdighet (kom igen vi tittar ju trots allt på en variant av en saga här) men tillräckligt mycket för att historien ska kännas engagerande och lite lagom förnöjsam…även om prettovarningen ligger farligt nära och skvalpar tidvis. Effekterna känns möjligen lite kackiga, men inte så att det stör helhetsintrycket i någon större utsträckning.
Kitschig och mustig variant av den gamla folksagan skulle man kanske kunna drista sig till att påstå.

Who’s afraid?