#rysligaoktober: Don’t Breathe (2016)

dont-breathe-posterUtstakade planer, låt vara av det mer skumraskiga slaget, som går helt åt skogen. Ibland blir det fånigt. Ibland blir det synnerligen underhållande. Som här. Så pass också så att rullen med lätthet kvalar in i månadens lag.

Sensommarrysligheter som faktiskt håller sig kvar på biorepertoaren as I write (oktober 2016). Och visst är det ändå lätt att förstå varför. Om man är på det humöret alltså.Trots att rullen kanske innehåller en manusmall som inte är av den mer avancerade sorten.

Unga Rocky (Jane Levy) har det inte så kul i ett alltmer slitet Detroit. En försupen morsa med trashig pojkvän och en lillasyster som är värd en bättre uppväxt än den nuvarande situationen. Rocky jobbar dock på en plan, Tillsammans med kompanjonerna Alex (Dylan Minnette) och Money (Daniel Zovatto) ägnar hon sig i lönndom åt att göra små inbrott i villor här och där. En lönande verksamhet, som förstås har sina risker.
När så Money hävdar att en ny liten homeinvasion borde ske hos en ensamboende gubbe i de mer slitna och ödsliga kvarteren av staden, där ryktet säger att att the old man har en rejäl stash med pluringar gömda i kåken…ser Rocky en chans att via denna sista stöt kunna ta sin syster och dra till Kaliforniens stränder och skapa ett nytt liv.
Ack ja..om hon bara visste vad som väntar.

Efter sedvanlig stakeout är det så dags att slå till. Den gamle gubben, en sargad krigsveteran….är enligt det där gamla ryktet är förtärd av sorg efter att hans dotter blivit överkörd och dödad. Vad kan väl vara enklare än att råna en sådan vek figur…?
Well, låt oss säga att gubben i kåken inte alls sover så djupt som de trott. Sort of.

Mer ska inte skrivas om handlingen. den mår bättre av att helt enkelt upplevas. Bara drabbas av som åskådare. En thrillerliknande inledning som snart byts till rena ruskigheter. En adrenalinkick på upplevelsekontot. Är det en ren skräckis? Nix, det kan jag inte tycka. Nånstans hade jag möjligen väntat mig nåt helt annat..vad vet jag inte riktigt. men det som bjuds är icke på nåt sätt dåligt! Kanske mer att jag inte blir lika rädd som jag hade trott (hoppats?) på att bli. Rocky och co bjuds upp till en dans av synnerligen otrevligt slag, och trots att manus kanske följer den där klassiska manusmallen..går det inte riktigt att läsa av filmen och förutse dess upplösning.

jane-levy-as-rocky-in-dont-breathe

gömma sig i källaren. klassiker.

Bakom spakarna idag regissören Fede Alvarez (Evil Dead-nyinspelningen). Även här har han Sam Raimi med sig i producentledet. Alvarez kan sina rysligheter, sitt tempo och sitt sätt att bygga en, låta vara simpel men effektiv, spänning.
Att heja på Rocky från ruta ett känns ganska naturligt. Trots hennes och hennes kumpaners omoraliska avsikter. Filmen ägs dock fullständigt den gamle senige gubben, som spelas med bravur av Stephen Lang, badasset från Avatar. Not your average victim.

En tempofylld rulle, ger rejält med bang för bucksen. Obehaglig. Ger kanske inte den skrämselkänsla man (jag) hoppats på…men istället blir det svettig spänning i mixen, och det räcker för att filmen ska kännas stabilt otrevlig och bra.
En liten joyride i adrenalinracet.

ev. Halloween-faktor:
Obefintlig. Ödsligt (?) och spöklikt hus på lika ödslig gata. Möjligen det.

 

avsnitt-60Undertecknad och kollega Fiffi lägger ut texten ytterligare lite lagom nördigt om rullen i SoF-poddens Halloween-special som du hittar här!

 

Tema Rysligheter: Evil Dead (2013)

Idag stövlas det in på minerad mark i temat.
Hur göra en ny version på en rulle som i så många led genom åren försetts med ikoniska epitet? Är det ens möjligt?
Och framför allt, är det ens nödvändigt?

Någon nånstans på det otäckt svulstiga nätet lär ha påstått att dagens film är precis den version som Sam Raimi egentligen hade velat göra om han bara hade haft de ekonomiska förutsättningarna. Liksom de tekniska.
Jag tvivlar på det. Starkt. Vad Raimi försåg sitt manus med, förutom fantasifulla lågbudgetlösningar på effekterna, var en rejäl portion humor och distans till genren som sådan (kanske mest i Evil Dead II). Blod och humor var väl ändå inte en jättevanlig kombo i början på det glada 80-talet vill jag påstå. Raimi bröt en sorts barriär genom att visa att det gick att göra skrämselfilm med lika mycket skrattiga galenskaper i. Just det pigga i att skapa en sorts självdistans till genren, och inte göra den så jäkla skitnödig, kändes som en av de stora orsakerna att ta till sig originalfilmen när den kom.

Icke desto mindre är det nu ändå både Raimi och självaste Bruce Campbell som står bakom i producentleden till dagens upphottade version. Således får man väl anta att det är med Raimi´s välsignelse otäckheterna drar igång runt en liten enslig stuga igen. Välkommet nog tycks inte heller kultregissören från förr ha varit intresserad av att ge sig in och peta i en ny manusversion (sånt har ju en tendens att aldrig bli särskilt lyckat), utan har överlåtit det till dagens regissör Fede Alvarez och en viss Rodo Sayagues. De båda ambitiösa herrarna har således tagit ramstoryn om besök i enslig stuga i mörka skogen, ofrivillig isolering pga vädrets makter, otrevliga upptäckter…och runt detta vävt ihop en egen handling. Här handlar det mer om allvarsamma saker till en början. Ett sällskap på fem där en av kvinnorna, Mia (Jane Levy), utsätts för en intervention. Här måste slutas med droger och destruktivt leverne tycker de andra med Mias bror David (Shiloh Fernandez) i spetsen. Valet av (föräldrarnas) stuga är således ingen slump. Här kan nu Mia tillbringa några dagar i abstinens och få stöd av sina vänner.

Om det börjar riktigt socialpolitiskt övergår det snart i andra tongångar då sällskapet hittar husets verkligt otrevliga källare, och strax också den ödesdigra bok man inte bör öppna…och absolut inte läsa ur. Hör du det Eric (Lou Taylor Pucci)….ditt dumma spån!

Slut på friden och rehabiliteringen. Nu handlar det om att överleva då en listig och rälig demon släpps lös och enligt konstens alla regler börjar plocka sällskapet en efter en genom diverse otrevliga händelser. Frågan är vem som får chansen att ta upp kampen innan hela mänskligheten (?) är körd? Så långt ganska mycket efter originalberättelsen, vad gäller klantigheterna att släppa loss oönskade demoniska krafter i alla fall. 

Det mesta går sedan efter den redan fastställda manualen som finns för skräckisar och rysare i Hollywood anno 2000-talet. Snabba klipp, hetsiga bilder, ryckigt, en orgie i uptempohandlingar. Dagens förutsättningar är naturligtvis vida överlägsna de som Raimi hade till sitt förfogande en gång i tiden…men frågan är ändå om jag inte saknar lite…själ i storyn. Nu kan man ju inte direkt påstå att originalet var särskilt djupt. Men här känns det mesta mer kliniskt och avskalat på känslor. Effekterna och möjligheterna att leka med mediet som sådant sätts i första rummet, och tycks stanna där speltiden ut. Humorn är helt borta och ersatt av en sorts desperation hos de deltagande aktörerna som inte lämnar något utrymme till att dra på smilbanden. Kanske historien här är farligt nära den där skitnödiga gränsen? Som att Alvarez vill visa upp vad han kan göra med tillräckligt mycket effekter och dollarförutsättningar.

försöker charma sig till frihet…?

Det blir ganska ofrånkomligt att ändå sitta och jämföra de lika versionerna, även om man inte vill. Originalet hade en ljusår starkare personlighet i Bruce Campbell, vilket dagens skådisar inte ens kommer i närheten av. Möjligen är det ändå fel att jämföra med varandra. Blir lite som päron och äpplen. Originalet hade såklart sina brister. Nya tider, nya förutsättningar. Avtvingar du mig ändå ett val säger jag originalet. Men jag är ju nörd av min generation, så vad vet väl jag? Ett annat alternativ till inställningen kan ju också vara att konceptet med synnerligen avancerade ruggigheter på film tycks trollas fram i legio då drömfabrikens resurser och tekniska möjligheter verkar vara obegränsade. På historiernas bekostnad?

Är det här dåligt då? Nej, det kan jag inte tycka. Manuset håller det ändå ganska rakt och okomplicerat. Från punkt A till punkt C via det besvärliga läget B. Den som sitter och väntar på några små blinkningar till 80-talets version(er) behöver inte bli besviken. Så pass mycket respekt har regissören uppenbarligen ändå, att han kilar in ett par små detaljer längs resan.
Gore-lovers får också vad de vill ha. Alvarez håller absolut inte igen på hinkarna med filmblod, och även om viss CGI syns bland det smaskiga strittandet, finns också utrymme för lite hederliga praktiska back-to-basic-effekter.
Speciellt finalen blir en galen uppvisning i fantasifullt skräckvåldsaction som gör sig som bäst i färgen röd…

Evil Dead modell 2013 gör nog vad den ska. Det den förlorar på gungorna (humorn) tas kanske igen på karusellerna (effekterna). Visst fungerar den för dagens skräckälskare. Här är det förvisso snabbare, snyggare och mer tempo. Absolut inte en rulle som egentligen behövdes göras, därtill är tjusningen med originalet fortfarande tilldragande. Den som letar rysningar här blir dock troligtvis inte besviken.
Och det är väl ett ok betyg i sammanhanget ändå då.