The Open House (2018)

Men förihelvete.
Bara för att Netflix värderas till miljarders miljarder, betyder det väl inte att de kan prångla ut vad för skit som helst när det ska produceras ”eget”? Eller, jo tydligen är det så iaf. Någon, NÅGON, på företaget borde verkligen lusläsa alla de manus som uppenbarligen ständigt är up for grabs.

Ensam mamma med tonårsson flyttar från villaförorten till stort murrigt hus uppe i bergen. Rakt ut i spenaten. Tragedi och finansiella svårigheter ligger bakom beslutet, och tur att mammas syster har en vräkig kåk som bara…står där. Visserligen ute för försäljning, men fram tills det blir ev affär kan de husera där bäst de vill. Så länge de följer den stående ordern om att hålla sig borta på söndagar då det är öppet-hus-visning av kåken. Så långt allt väl. Plötsligt börjar dock sonen Logan och mamma Naomi upptäcka att små saker försvinner eller flyttar på sig. Ett par glasögon, en telefon, en fjärrkontroll osv. Som att någon, eller något, finns i kåken.

Bra början, schyssta förutsättningar och en sorts story som det faktiskt går att tro på lite. Jag menar, vem har inte ibland haft känslan att man är iakttagen eller någon flyttat på grejer i hemmet..? Men sen..sen går det rakt ned i diket. Herregud, som det gör. Det som hade alla chanser att bli rejält obehagligt, slarvas bort i ett dimmoln av klyschor, konstig klippning, ologiska loopar (såna där som man bara inte kan bortse från..hur mycket man än vill), och en oförmåga att ta hem det hela vägen i manuset. Ett manus som för övrigt inte alls håller för 94 minuter. Snarare 30. Eller..knappt det. Upphovsmakarna tycks ha fått soppatorsk i fantasin och avslutar rullen på det crappigaste sätt som bara går. Vilket gör mig bara förbannad istället för uppgiven. Sicket skit detta är. Och då hjälper det inte ens att unge Logan spelas av Dylan Minnette som var helt okej i den underhållande Goosebumps.

Skärpning Netflix!

#rysligaoktober: Don’t Breathe (2016)

dont-breathe-posterUtstakade planer, låt vara av det mer skumraskiga slaget, som går helt åt skogen. Ibland blir det fånigt. Ibland blir det synnerligen underhållande. Som här. Så pass också så att rullen med lätthet kvalar in i månadens lag.

Sensommarrysligheter som faktiskt håller sig kvar på biorepertoaren as I write (oktober 2016). Och visst är det ändå lätt att förstå varför. Om man är på det humöret alltså.Trots att rullen kanske innehåller en manusmall som inte är av den mer avancerade sorten.

Unga Rocky (Jane Levy) har det inte så kul i ett alltmer slitet Detroit. En försupen morsa med trashig pojkvän och en lillasyster som är värd en bättre uppväxt än den nuvarande situationen. Rocky jobbar dock på en plan, Tillsammans med kompanjonerna Alex (Dylan Minnette) och Money (Daniel Zovatto) ägnar hon sig i lönndom åt att göra små inbrott i villor här och där. En lönande verksamhet, som förstås har sina risker.
När så Money hävdar att en ny liten homeinvasion borde ske hos en ensamboende gubbe i de mer slitna och ödsliga kvarteren av staden, där ryktet säger att att the old man har en rejäl stash med pluringar gömda i kåken…ser Rocky en chans att via denna sista stöt kunna ta sin syster och dra till Kaliforniens stränder och skapa ett nytt liv.
Ack ja..om hon bara visste vad som väntar.

Efter sedvanlig stakeout är det så dags att slå till. Den gamle gubben, en sargad krigsveteran….är enligt det där gamla ryktet är förtärd av sorg efter att hans dotter blivit överkörd och dödad. Vad kan väl vara enklare än att råna en sådan vek figur…?
Well, låt oss säga att gubben i kåken inte alls sover så djupt som de trott. Sort of.

Mer ska inte skrivas om handlingen. den mår bättre av att helt enkelt upplevas. Bara drabbas av som åskådare. En thrillerliknande inledning som snart byts till rena ruskigheter. En adrenalinkick på upplevelsekontot. Är det en ren skräckis? Nix, det kan jag inte tycka. Nånstans hade jag möjligen väntat mig nåt helt annat..vad vet jag inte riktigt. men det som bjuds är icke på nåt sätt dåligt! Kanske mer att jag inte blir lika rädd som jag hade trott (hoppats?) på att bli. Rocky och co bjuds upp till en dans av synnerligen otrevligt slag, och trots att manus kanske följer den där klassiska manusmallen..går det inte riktigt att läsa av filmen och förutse dess upplösning.

jane-levy-as-rocky-in-dont-breathe

gömma sig i källaren. klassiker.

Bakom spakarna idag regissören Fede Alvarez (Evil Dead-nyinspelningen). Även här har han Sam Raimi med sig i producentledet. Alvarez kan sina rysligheter, sitt tempo och sitt sätt att bygga en, låta vara simpel men effektiv, spänning.
Att heja på Rocky från ruta ett känns ganska naturligt. Trots hennes och hennes kumpaners omoraliska avsikter. Filmen ägs dock fullständigt den gamle senige gubben, som spelas med bravur av Stephen Lang, badasset från Avatar. Not your average victim.

En tempofylld rulle, ger rejält med bang för bucksen. Obehaglig. Ger kanske inte den skrämselkänsla man (jag) hoppats på…men istället blir det svettig spänning i mixen, och det räcker för att filmen ska kännas stabilt otrevlig och bra.
En liten joyride i adrenalinracet.

ev. Halloween-faktor:
Obefintlig. Ödsligt (?) och spöklikt hus på lika ödslig gata. Möjligen det.

 

avsnitt-60Undertecknad och kollega Fiffi lägger ut texten ytterligare lite lagom nördigt om rullen i SoF-poddens Halloween-special som du hittar här!

 

Goosebumps (2015)

led-digital-poster-goosebumps_9f41Ibland smyger de liksom förbi.
De där rullarna som bjuder till en stunds roande avkoppling. Som inte utger sig för att vara något mästerverk, men som heller inte andas lågbudget eller träskvarning.
De där rullarna som filurar lite i mellanmjölksfåran, och som är så lätt att studsa förbi.
Du vet, rullarna som du aldrig saknar om du inte sett dem.

Kanske är dagens alster ett just sådant.
Den där lilla underhållningen för stunden. I bästa fall. Kanske har man här tänkt sig starten på en ny franchise. Vem vet, de ekonomiska siffrorna får såklart bestämma…i skrivande stund har rullen med en uppskattad budget på 58 mille dollars bringat in i runda slängar 180 millar runt jordbollen. Dollars alltså. Så utsikten för en uppföljare/fortsättning kanske är ganska god när kommande filmår ska planeras in av studiobossarna. Vi lär märka.

Storyn idag är av det busenkla slaget. Unge Zach (Dylan Minnette) flyttar in i nytt hus i Den Lilla Staden. Ganska snart börjar han hårdflirta med granndottern Hannah (Odeya Rush). Men varför har Hannah en sådan otrevlig och stissig pappa? Varför är alla gardiner fördragna i grannhuset? Varför vill inte pappan ens prata med sina grannar?

Frågor kräver sina svar, och i Hollywoodfilmens förlovade värld ges ofta svaren genom att huvudpersonen själv tar reda på dem under dramatiska former. Ganska snart får därför Zach erfara att; arga pappan i själva verket är den ganska kände  men MYSTISKE författaren R.L. Stine (Jack Black) vars böcker i den lättare monstergenren inte är att leka med…vad sägs om varelser/figurer/otrevliga typer som bokstavligen kliver rakt ur de böcker som den stissige Stine har hemma i bokhyllan! Hoppsan!

Nu hotas hela lilla Staden och Zach, Hannah och Stine (plus de obligatoriska kompisarna som alltid finns i rollistan) måste jobba järnet för att få ordning på torpet igen.

goosebumps_pic

Black håller autografjägarna på avstånd

Javisst, nu blir det fet CGI-fest utan dess like! Tjong i medaljongen liksom. Men…och det förtjänar att skrivas igen…MEN…jag har icke tråkigt. Snarare är det lite småtrevligt att kolla in den koleriske Black (han gör sig verkligen här) när han måste jaga rätt på en klumpig Snöman, en illvillig buktalardocka eller en frustande Varulv på två ben! Plus en hel massa andra lagom mysrysliga monster! Hoaaa! Dagens regiman, Rob Letterman, har rutinen och vetskapen om vad som fungerar i det här over-the-top-storyn.

Har du fantasin i full funktion, kan köpa CGI-partajande, det obligatoriska rädda-lilla-staden-upplägget samt lite kantig tonårsromantik…jamen då finns det underhållning att hämta här.

En ganska glad bagatell kanske man till och med kan drista sig till att påstå.