#sommarklubben: A Few Good Men (1992)

Mysgubbe-regissören Rob Reiner fick till en knökago succé med det här dialogdramat i militärmiljö. Mannen bakom storyn är också min favvo Aaron Sorkin, mästaren på walk-and-talk-dialog. Detta är faktiskt Sorkins debut som manusförfattare i film/tv-världen och han gjorde helt enkelt filmmanus på sin egenförfattade teaterpjäs! Greeejt!

En annan är ju sucker på rättegångsrullar, och här fås finfint av den varan. Nu med jönsiga och skitnödigt patriotiska militärer som får stå till svars för ev oegentligheter på Guantanamo Bay-basen på Kuba. Ytterst solid rollista med Tom Cruise i spetsen som på förhand loser-advokat inom militärjuridiken. Nog för att han ser ut som en ung spoling här, men likväl sportar han pondus och utstrålning när han går i verbal clinch med dryge Jack Nicholson som spelar militärbasens boss. Vi får också Demi Moore, Kevin Bacon och en osympatisk Kiefer Sutherland. Alla i betydligt yngre upplagor! Hahaha. Ack den ungdomen.

Trots sina 25 år på nacken är rullen fortfarande förbannat bra, tät och framför allt spännande! Även efter omtitt nr xxx. Det borgar för bra rewatch-omdöme det!
Inget för den som letar efter fysisk action, här stänker istället de verbala smockorna in från höger och vänster och bla innehåller rullen den replik som utsetts till den 29:e bästa i hela filmhistorien av The American Film Institute. Smutt!

Ikonisk rulle som banne mig nästan tål att ses hur många gånger som helst.

Underdog i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Life (2017)

life_posterLiv i rymden? Denna eviga fråga som ställs i film efter film. Och visst, tanken kittlar ju mest hela tiden. För vad skulle hända…om det verkligen var så!?

Tur att Hollywoods manusförfattare kan ge oss en försmak av vad som väntar. Idag är det besättningen på internationella rymdstationen ISS som håller andan lite mer än vanligt. En ovanligt svårinfångad rymdsond har återvänt från Mars med ett par skopor jordprover, och nu ska här testas och letas efter förhoppningsvis levande mikroorganismer. Och banne mig! Succé! Kan det vara en levande cell!?? Men vänta…växer inte cellen lite väl snabbt?? Kanske till och med lite hotfullt??

Dagens rulle har (såklart) fått sin beskärda del av kritikerskopan. Det hojtas om ripoff på Alien, men vaddå…har Ridley Scott ensamrätt på rysligheter i rymden kanske?? Icke såklart, och här matas vi med en rejäl mustig story som går ut på att hålla stationen och dess invånare vid liv helt enkelt! Bra rollista: Jake Gyllenhaal, Rebecca Ferguson, Ryan Reynolds, Hiroyuki Sanada, för att nämna några. Ingen av dem är dock beredd på vad som håller på att hända. Hotet är icke av den trevliga sorten.

life_pic

svenska färger försvaras både bakom och framför kameran

Han som håller ihop`et idag är ju självaste Daniel Espinosa. Ännu ett steg på svenskens Hollywood-bana? Javisst, varför inte. Rullen är effektiv, stannar aldrig upp och segar till sig. Det är en klassisk ”who goes next” som utspelas i rymdstationens sterila korridorer. Den som letar logiska hack i loopen kommer säkert att hitta ett antal. Visuellt är filmen snygg som satan, men annat var väl inte att vänta med dagens teknik till hjälp.

Vi som uppskattar en god portion ryslig rymdaction ler såklart brett med mungiporna. Detta är sannerligen ingen djup rulle. Hotet är uppenbart, och lite motbjudande, och våra huvudrollsinnehavare får fullt upp med att säkra både sin och hela jordens fortsatta existens.

Stabilt spännande och ändå lite oförutsägbar i sitt mallade manus.
En bra biostund helt enkelt.

#rysligaoktober: Don’t Breathe (2016)

dont-breathe-posterUtstakade planer, låt vara av det mer skumraskiga slaget, som går helt åt skogen. Ibland blir det fånigt. Ibland blir det synnerligen underhållande. Som här. Så pass också så att rullen med lätthet kvalar in i månadens lag.

Sensommarrysligheter som faktiskt håller sig kvar på biorepertoaren as I write (oktober 2016). Och visst är det ändå lätt att förstå varför. Om man är på det humöret alltså.Trots att rullen kanske innehåller en manusmall som inte är av den mer avancerade sorten.

Unga Rocky (Jane Levy) har det inte så kul i ett alltmer slitet Detroit. En försupen morsa med trashig pojkvän och en lillasyster som är värd en bättre uppväxt än den nuvarande situationen. Rocky jobbar dock på en plan, Tillsammans med kompanjonerna Alex (Dylan Minnette) och Money (Daniel Zovatto) ägnar hon sig i lönndom åt att göra små inbrott i villor här och där. En lönande verksamhet, som förstås har sina risker.
När så Money hävdar att en ny liten homeinvasion borde ske hos en ensamboende gubbe i de mer slitna och ödsliga kvarteren av staden, där ryktet säger att att the old man har en rejäl stash med pluringar gömda i kåken…ser Rocky en chans att via denna sista stöt kunna ta sin syster och dra till Kaliforniens stränder och skapa ett nytt liv.
Ack ja..om hon bara visste vad som väntar.

Efter sedvanlig stakeout är det så dags att slå till. Den gamle gubben, en sargad krigsveteran….är enligt det där gamla ryktet är förtärd av sorg efter att hans dotter blivit överkörd och dödad. Vad kan väl vara enklare än att råna en sådan vek figur…?
Well, låt oss säga att gubben i kåken inte alls sover så djupt som de trott. Sort of.

Mer ska inte skrivas om handlingen. den mår bättre av att helt enkelt upplevas. Bara drabbas av som åskådare. En thrillerliknande inledning som snart byts till rena ruskigheter. En adrenalinkick på upplevelsekontot. Är det en ren skräckis? Nix, det kan jag inte tycka. Nånstans hade jag möjligen väntat mig nåt helt annat..vad vet jag inte riktigt. men det som bjuds är icke på nåt sätt dåligt! Kanske mer att jag inte blir lika rädd som jag hade trott (hoppats?) på att bli. Rocky och co bjuds upp till en dans av synnerligen otrevligt slag, och trots att manus kanske följer den där klassiska manusmallen..går det inte riktigt att läsa av filmen och förutse dess upplösning.

jane-levy-as-rocky-in-dont-breathe

gömma sig i källaren. klassiker.

Bakom spakarna idag regissören Fede Alvarez (Evil Dead-nyinspelningen). Även här har han Sam Raimi med sig i producentledet. Alvarez kan sina rysligheter, sitt tempo och sitt sätt att bygga en, låta vara simpel men effektiv, spänning.
Att heja på Rocky från ruta ett känns ganska naturligt. Trots hennes och hennes kumpaners omoraliska avsikter. Filmen ägs dock fullständigt den gamle senige gubben, som spelas med bravur av Stephen Lang, badasset från Avatar. Not your average victim.

En tempofylld rulle, ger rejält med bang för bucksen. Obehaglig. Ger kanske inte den skrämselkänsla man (jag) hoppats på…men istället blir det svettig spänning i mixen, och det räcker för att filmen ska kännas stabilt otrevlig och bra.
En liten joyride i adrenalinracet.

ev. Halloween-faktor:
Obefintlig. Ödsligt (?) och spöklikt hus på lika ödslig gata. Möjligen det.

 

avsnitt-60Undertecknad och kollega Fiffi lägger ut texten ytterligare lite lagom nördigt om rullen i SoF-poddens Halloween-special som du hittar här!

 

The Shallows (2016)

the-shallows-1-sheetFörsta hajrullen sen Jaws -75 (!) där jag verkligen suttit och hoppat av adrenalinstinn spänning. I vissa lägen alltså. För i andra lägen är dagens hittepå rena rama surfarporren för hugade vattenlekare.

Bakom kameran idag spanjacken Jaume Collet-Serra, känd för Liam Neeson-rullarna Unknown och Non-Stop. Här byter han miljö totalt och skickar ut spänstiga Blake Lively på en surfbräda. Platsen är en ”hemlig” strand nånstans vid Mexiko-kusten. Nancy (Lively) har hoppat av läkarutbildning…och större delen av livet självt. Sjukdom har ryckt bort hennes mamma, och i ett sorts desperat inre mentalt försök att hedra henne…har Nancy tagit sig till den speciella strand där hennes mamma en gång i tiden också surfade på de turkosblå vågorna.

Läget är smutt. Kustlinjen förföriskt vacker, vågorna mäktiga och vädret sanslöst fint. Bara att ge sig i kamp med havet. Vilket Nancy gör med den äran och filmens första kvart är en fläskig uppvisning i snygga surfarscener, stiligt kameraarbete och maffiga surfsvängar. Som hämtat ur en flådig dokumentär. Vilket också gör det till en rejält snygg visuell rulle. Bland alla surfartricks och vågtunnlar och hejsan hoppsan sätter dock regissören en och annan liten detalj som förvarnar om vad som komma skall. Speciellt gillar jag när kameran ligger i vattenlinjen och ena sekunden visar den härliga miljön ovanför ytan..för att i nästa sekund låta mig ta del av det mörka okända under ytan.

Snart skits det också i det blå skåpet när Nancy av misstag råkar surfa rakt in i matreviret hos en stor badass-vithaj. Ojoj. Ja, ni fattar ju själva. Komma där och störa. Inte bra. Adrenalin, skräck, panik, attack…och endast ett litet rev 200 meter från stranden får bli hennes räddning. Men vad händer när tidvattnet stiger och revet hamnar under ytan? Damn, goda är dyra. Dessutom en skadad Nancy med blödande lår..ingen bra kombo i vattnet. Och varför är stranden så öde och avlägsen just nu…??

Möjligen har jag någonstans innan rullen funderat på om det verkligen finns belägg för 86 minuters vattenskräck i den här formen…men det är just den relativt korta längden som idag är filmens fördel. Inget utdraget, mer bara rakt på. Jäkla bra längd på den här typen av genre detta (och kom igen…en hajfilm är ALLTID en hajfilm!)
Du kan såklart ha åsikter på realism och logik i händelserna.
Eller också skiter du i det och bara hänger på bland vågor och panik. Spänningen är det inget fel på. Plus utsökt foto och smutt musik.

blake-lively-and-the-shark-the-shallows-39717776-1000-544

en fena man icke vill se just här

Det är bara att inse…att någon ny Jaws kommer vi aldrig att få uppleva igen. Men vad gör väl det..så tidlös som DEN är kan man ju bara se om den 34 ggr till när andan faller på.

Dagens vattenskräck är välgjord, har en stentuff hjältinna, apsnygga surfarscener och framför allt en haj som ICKE ser jönsigt CGI:ad ut! Bara en sån sak! Vilket också gör att man liksom kan identifiera sig med Nancys läge. Man är med henne där på det futtiga revet. Tufft läge!

Sevärt.