The Commuter (2018)

Liam Neeson phones it in. Vem var det som myntade det? Filip och Fredrik väl? Passar sig rätt bra i dagens rulle.
Gamle räven Liam. Numera typecastad så det svider i ögonen på många. Gubben behöver säkerligen inte jobba längre om han inte vill, men så ringer suitsen från Hollywood och behöver en fårad, sliten, garvad familjefar som ska placeras i prekär situation. Vem passar väl bätte än Old Liam!? Och kanske han tänker…”sure, lite sköna semesterpengar i plånkan”. Lockas det också med regissören Jaume Collet-Serra (deras fjärde samarbete) blir det kanske bonus för mannen med sandpappersrösten.

Idag som kontorsnissen Michael, som varje dag pendlar in till Manhattan från förorten. Ett inrutat liv som betyder ett par timmar på pendeltåget varje dag. Tills idag. Plötsligt vänds tillvaron upp och ned när Michael blir uppsagd! Ajaj! Bistert! Bara att ta pendeln hem och fundera på den osäkra framtiden. Och vad ska familjen säga? Snart blir det dock det minsta problemet. Ombord på tåget blir Michael uppvaktad av en mystisk kvinna i Vera Farmigas skepnad som erbjuder en liten utmaning…som snart visar sig vara ett erbjudande han inte kan tacka nej till. Som vanligt står oskyldigas liv på spel. Jaja, ni fattar. Nämnde jag att gamle Michael dessutom varit snut? Nej det gjorde jag inte. Dags att använda all sin snut-rutin för att lösa situationen med andra ord. På vägen hinner dessutom vår antihjälte bli anklagad för både det ena och det andra ombord på tåget.  Standardthriller med den oskyldige hjälten i centrum. List och våld behövs för att lösa knivigheterna. Bra flyt i actiondelen. Att använda den ganska isolerade tågmiljön som spelplats förhöjer stämningen. Gott om red herrings såklart, men inte mer än att det går att genomskåda. De här filmerna följer ju trots allt ett invant mönster. Neeson är rock-solid, han sviker aldrig. Hur kackig filmen än är. Vera Farmiga underutnyttjas men gör jobbet. Patrick Wilson och gamle Sam Neill får vara med på ett hörn också.

På det hela taget en stabil förutsägbar actionkick med lite halvrackig cgi på sina ställen. Perfekt i tv-soffan. Tuffar (heh) på trivsamt helt enkelt. Jag friar hellre än fäller.

 

Annonser

The Shallows (2016)

the-shallows-1-sheetFörsta hajrullen sen Jaws -75 (!) där jag verkligen suttit och hoppat av adrenalinstinn spänning. I vissa lägen alltså. För i andra lägen är dagens hittepå rena rama surfarporren för hugade vattenlekare.

Bakom kameran idag spanjacken Jaume Collet-Serra, känd för Liam Neeson-rullarna Unknown och Non-Stop. Här byter han miljö totalt och skickar ut spänstiga Blake Lively på en surfbräda. Platsen är en ”hemlig” strand nånstans vid Mexiko-kusten. Nancy (Lively) har hoppat av läkarutbildning…och större delen av livet självt. Sjukdom har ryckt bort hennes mamma, och i ett sorts desperat inre mentalt försök att hedra henne…har Nancy tagit sig till den speciella strand där hennes mamma en gång i tiden också surfade på de turkosblå vågorna.

Läget är smutt. Kustlinjen förföriskt vacker, vågorna mäktiga och vädret sanslöst fint. Bara att ge sig i kamp med havet. Vilket Nancy gör med den äran och filmens första kvart är en fläskig uppvisning i snygga surfarscener, stiligt kameraarbete och maffiga surfsvängar. Som hämtat ur en flådig dokumentär. Vilket också gör det till en rejält snygg visuell rulle. Bland alla surfartricks och vågtunnlar och hejsan hoppsan sätter dock regissören en och annan liten detalj som förvarnar om vad som komma skall. Speciellt gillar jag när kameran ligger i vattenlinjen och ena sekunden visar den härliga miljön ovanför ytan..för att i nästa sekund låta mig ta del av det mörka okända under ytan.

Snart skits det också i det blå skåpet när Nancy av misstag råkar surfa rakt in i matreviret hos en stor badass-vithaj. Ojoj. Ja, ni fattar ju själva. Komma där och störa. Inte bra. Adrenalin, skräck, panik, attack…och endast ett litet rev 200 meter från stranden får bli hennes räddning. Men vad händer när tidvattnet stiger och revet hamnar under ytan? Damn, goda är dyra. Dessutom en skadad Nancy med blödande lår..ingen bra kombo i vattnet. Och varför är stranden så öde och avlägsen just nu…??

Möjligen har jag någonstans innan rullen funderat på om det verkligen finns belägg för 86 minuters vattenskräck i den här formen…men det är just den relativt korta längden som idag är filmens fördel. Inget utdraget, mer bara rakt på. Jäkla bra längd på den här typen av genre detta (och kom igen…en hajfilm är ALLTID en hajfilm!)
Du kan såklart ha åsikter på realism och logik i händelserna.
Eller också skiter du i det och bara hänger på bland vågor och panik. Spänningen är det inget fel på. Plus utsökt foto och smutt musik.

blake-lively-and-the-shark-the-shallows-39717776-1000-544

en fena man icke vill se just här

Det är bara att inse…att någon ny Jaws kommer vi aldrig att få uppleva igen. Men vad gör väl det..så tidlös som DEN är kan man ju bara se om den 34 ggr till när andan faller på.

Dagens vattenskräck är välgjord, har en stentuff hjältinna, apsnygga surfarscener och framför allt en haj som ICKE ser jönsigt CGI:ad ut! Bara en sån sak! Vilket också gör att man liksom kan identifiera sig med Nancys läge. Man är med henne där på det futtiga revet. Tufft läge!

Sevärt.

Run All Night (2015)

Liam Neeson tycks ha fastnat i facket och drar än en gång på sig en sliten skinnjacka och är sådär lagom halvalkat sliten som människa.

Som före detta torpeden Jimmy Conlon i New York är livet allt annat än kul. Hans son Mike (Joel Kinnaman) har tagit avstånd från farsgubben, alla hans gamla vänner är borta. Den enda som tycks hysa några ömma känslor för den gamle revolvermannen är gangsterbossen Maguire (Ed Harris) som är barndomskamrat med Conlon.

MEN, som det heter, things are about to change.
En ödesdiger natt, jultider och allt, blir det kaos och våldsamheter. Magurie har en son som är ett svin och sådant straffar sig alltid på ett eller annat sätt. Mike hamnar mitt i smeten…och den enda som kanske kan styra upp det hela är förstås gamle räven Conlon. Även om det innebär att han måste ta sig an sin gamla buddy Maguire, vilken lever efter devisen ”öga för öga”….

Jahapp, inget nytt under solen här såklart.
Mer en rustik och dyster thrillerhistoria som försöker sig på lite familjedrama och lättviktsmoral. Vad sönerna ställer till med…….. får farsorna städa upp liksom.

ran23

gubbarna snor ”Heat” rakt av

Neeson spelar förstås de här rollerna på ren rutin och behöver inte anstränga sig speciellt mycket. Det räcker ju liksom att han visar sig och väser några väl valda haranger så blir det bra. Det här blir gubbens tredje samarbete med regissören Jaume Collet-Serra efter Unknown och Non-Stop, och spanskregissören har rätt bra koll på drivet i storyn ändå. Även om historien som sådan kanske inte är så där jättemycket att hurra för.

Nu är ju jag ändå rätt svag för gangstriga storys som utspelas i neonlysande storstäder, så därför är jag kanske extra förlåtande. Visst, man har såklart sett allt förut, men i brist på nya upplevelser går det alltid att glädja sig lite åt att Ed Harris alltid är sevärd, att lite våldsamma shootouter aldrig är fel, att en biljakt i Queens är jäkligt snyggt filmad. Eller att våran Frank Wagn…flåt..Joel Kinnaman inte alls gör bort sig som den hårt prövade sonen i familjen Conlon.

Neeson bjuder på en äkta Neeson-rulle. På gott och ont.
Eftersom jag är larvigt svag för den sträve nordirländaren har jag såklart inte tråkigt här och kanske är den tredje, lite svaga, betygsstjärnan avsedd för honom….?

 

Non-Stop (2014)

Bara att ta fram checklistan för Hollywoods standardactionmall här.
Givetvis.

Ensam sliten hjälte = check.
Alkoholproblem = check.
Ständigt bekymrad = check.
Gott hjärta = check.
Problem med trovärdigheten = check.
Och så det viktigaste:
Envis och stenhård när det väl gäller = CHECK!

Bra så.
Vilket också gör att man redan från början inte behöver investera så mycket backstorytid om dagens man, Bill Marks (Liam Neeson), air marshal på en av alla dessa dagliga atlantflygningar mellan USA och England. Rutin för härjade Marks och tillvaron ter sig så där lagom eländigt. Snart ändring på det då någon ombord på planet kräver en rejäl summa pengar för att inte börja döda personer ombord i en strid ström. Och denne någon tycks ha utsett just Marks till dagens budbärare via ett antal sms till den slitne polisen.

Trots att dagens manus är sådär äckligt sprängfylld med klyschor och allmänna floskler blir dagens prövningar aldrig tråkiga eller tröttsamma. Tvärtom! Lite förvånat konstaterar jag att regissören Jaume Collet-Serra lyckas variera sina staplade scener såpass mycket att man ändå sitter där och undrar VEM eller VILKA som kan vara badassen bakom den illvilliga planen in progress. Liksom Marks gör. Brist på misstänkta finns heller icke, då storyn görs sitt bästa för att sålla fram lämpliga kandidater.

Det här är andra gången regissören och Neeson samarbetar runt en actionstory. Förra, Unknown, bjöd på sin beskärda del av både action och svängningar i manuset…och paret är inte alls helt fel ute här heller. Att jag dessutom är lite sucker för det här med dramatik på begränsade ytor hjälper naturligtvis till också att sätta upplevelsehumöret på ljusa sidan.

Några ord om Neeson, har karln på äldre dar börjat profilera sig som en riktig goto-guy i svåra actionsammang!? Icke mig emot i så fall, Neeson har en sorts naturlig fallenhet för slitet, stenhårt, sätt. Den skönt skrovliga rösten hjälper såklart till att förhöja auran runt Neeson. Jag säger; kör hårt!

vifta med puffra!? på ett plan?!?

Mer berömvärt hittas i flygplanet runt hjälten Marks, då rollistan sportar upp namn som pålitliga (och i sammanhanget kanske?) Julianne Moore, Shea Whigham, Lupita Nyong´o, Scoot McNairy, House of Cards´Corey Stoll och Michelle Dockery från Downton Abbey.

Bäst (såklart) under första hälften, upploppet in mot finalen blir mer det förväntade. Collet-Serra kan sin action och sekvenserna är intensiva…och trånga! Neeson går på säker rutin och i sådana här sammanhang räcker det långt. Michelle Dockery förtjänar möjligen bättre roller än som storögd flygvärdinna med minimal dialog.
Men man kan ju inte få allt av en mallad actionrulle.

Non-Stop brassar på enligt förvald modell, och kommer undan med det mesta. Man får vad man förväntar sig liksom. No more no less. Jag gillar Liam. Jag gillar det trygga i berättarstilen. Trots avsaknaden av överraskningar.
Bra rulle.

Enhanced by Zemanta

Unknown (2011)

Liam Neeson återvänder till Europa. Efter actionstänkaren och rafflet i Taken, där Neeson verkligen visade var skåpet ska stå och framför allt att han har potential som ensam hämnare, antar han här rollen som Martin Harris, make och läkare med fru på besök i Berlin för en  kongress på lyxigt hotell.

En kvarglömd väska på flygplatsen får honom att hoppa in i en taxi för återfärd medan hustrun checkar in dem på hotellet, men en plötslig bilolycka senare där Harris taxi är inblandad är inget som förr. När Harris vaknar upp på sjukhus kan han knappt redogöra för vem han är, än mindre vad som hänt fram till nu, men minns sin fru och hotellet. Mot läkarens inrådan skriver han ut sig själv, beger sig till hotellet bara för att mötas av beskedet att ingen vet vem han är. Inte ens hans fru säger sig känna igen mannen som står framför henne, och mystiken antar rätt overkliga proportioner när hans hustru plötsligt presenterar en helt främmande person som sin man Dr Martin Harris!

Varje normal människa skulle väl minst sagt börja ifrågasätta sin egen sundhet vid en situation som denna, och det är precis vad Harris gör. Och jag som åskådare står där bakom honom och följer varenda liten detalj och vet ju vad jag sett när filmen börjat. Därför kan jag också känna den frustration och vanmakt som Harris upplever i detta främmande land där ingen utom en förstående läkare verkar vilja honom väl.

Naturligtvis vore detta ingen thriller med actioninslag om det inte fanns en lurig historia runt hörnet. Harris vägrar bli ett offer och ger sig fan på att han ska lösa problemet, även om det innebär att han måste spåra upp och näst intill tvångsrekrytera den kvinnliga taxichauffören Gina (Diane Kruger) som körde honom när olyckan inträffade och sedan försvann efter att de båda klarat sig. Saker kompliceras också rätt rejält av att mindre vänliga människor uppenbarligen av någon anledning vill se Harris stendöd och gör allt i sin makt för att uppnå detta, vilket både en och annan gång föranleder ett antal välregisserade actioninslag i den tyska huvudstaden.

Det här är en story jag gillar. Sättet den framförs på, där vi som tittare hålls på halster ihop med den olycksalige huvudpersonen. Jag VET ju att det är något lurt med hela historien och att inget är som det ser ut även om Harris hustru Elizabeth (January Jones) och hennes ”nye” man (Aidan Quinn) envist försöker påstå något annat.

Neeson har väl möjligen ett rätt enahanda ansiktsuttryck som han använder sig av mest hela tiden, men som person gillar jag denne skådis som ibland hittar den där ”average-Joe”-stilen som gör att det blir så lätt att tycka om honom. Diane Kruger har gjort bättre ifrån sig i andra filmer, finns mest med här som andrafiol, stöttning och romantiskt bollplank till Neeson. Hon gör vad som förväntas helt enkelt. Som bonus i sällskapet noteras å andra sidan Bruno Ganz i en liten men övertygande roll som gammal kvarleva från tiden innan murens fall.

Spanjoren Jaume Collet-Serra, som tidigare frammanat sådana ”storverk” som House of Wax och Orphan, får här faktiskt till en rejält spännande historia som skörtar upp mig rätt ordentligt innan pusslet läggs inför den stora finalen. När man tänker tillbaka på det så förbannar man sig själv för att man inte kopplade ihop ett och annat under filmens speltid. Å andra sidan kan väl det möjligen ses som ett gott tecken för historien…?

Unknown är rafflande och har sin beskärda del av standardaction. Berlin som backdrop funkar alldeles utmärkt och det är inte utan att vibbar från Bourne-filmerna hittar in stundtals. Liam Neeson borgar för pålitlig problemlösning, om än med vissa problem, men inte värre än att han till slut kan lösa mysteriet samtidigt som de listiga manusförfattarna  antagligen förnöjt flinar åt mig som den förvirrade betraktare jag framstått som.
Spännande med mersmak.

”They had me convinced that I was crazy. But when they came to take me I knew.”