Liam Neeson tycks ha fastnat i facket och drar än en gång på sig en sliten skinnjacka och är sådär lagom halvalkat sliten som människa.

Som före detta torpeden Jimmy Conlon i New York är livet allt annat än kul. Hans son Mike (Joel Kinnaman) har tagit avstånd från farsgubben, alla hans gamla vänner är borta. Den enda som tycks hysa några ömma känslor för den gamle revolvermannen är gangsterbossen Maguire (Ed Harris) som är barndomskamrat med Conlon.

MEN, som det heter, things are about to change.
En ödesdiger natt, jultider och allt, blir det kaos och våldsamheter. Magurie har en son som är ett svin och sådant straffar sig alltid på ett eller annat sätt. Mike hamnar mitt i smeten…och den enda som kanske kan styra upp det hela är förstås gamle räven Conlon. Även om det innebär att han måste ta sig an sin gamla buddy Maguire, vilken lever efter devisen ”öga för öga”….

Jahapp, inget nytt under solen här såklart.
Mer en rustik och dyster thrillerhistoria som försöker sig på lite familjedrama och lättviktsmoral. Vad sönerna ställer till med…….. får farsorna städa upp liksom.

gubbarna snor ”Heat” rakt av

Neeson spelar förstås de här rollerna på ren rutin och behöver inte anstränga sig speciellt mycket. Det räcker ju liksom att han visar sig och väser några väl valda haranger så blir det bra. Det här blir gubbens tredje samarbete med regissören Jaume Collet-Serra efter Unknown och Non-Stop, och spanskregissören har rätt bra koll på drivet i storyn ändå. Även om historien som sådan kanske inte är så där jättemycket att hurra för.

Nu är ju jag ändå rätt svag för gangstriga storys som utspelas i neonlysande storstäder, så därför är jag kanske extra förlåtande. Visst, man har såklart sett allt förut, men i brist på nya upplevelser går det alltid att glädja sig lite åt att Ed Harris alltid är sevärd, att lite våldsamma shootouter aldrig är fel, att en biljakt i Queens är jäkligt snyggt filmad. Eller att våran Frank Wagn…flåt..Joel Kinnaman inte alls gör bort sig som den hårt prövade sonen i familjen Conlon.

Neeson bjuder på en äkta Neeson-rulle. På gott och ont.
Eftersom jag är larvigt svag för den sträve nordirländaren har jag såklart inte tråkigt här och kanske är den tredje, lite svaga, betygsstjärnan avsedd för honom….?