Life (2017)

life_posterLiv i rymden? Denna eviga fråga som ställs i film efter film. Och visst, tanken kittlar ju mest hela tiden. För vad skulle hända…om det verkligen var så!?

Tur att Hollywoods manusförfattare kan ge oss en försmak av vad som väntar. Idag är det besättningen på internationella rymdstationen ISS som håller andan lite mer än vanligt. En ovanligt svårinfångad rymdsond har återvänt från Mars med ett par skopor jordprover, och nu ska här testas och letas efter förhoppningsvis levande mikroorganismer. Och banne mig! Succé! Kan det vara en levande cell!?? Men vänta…växer inte cellen lite väl snabbt?? Kanske till och med lite hotfullt??

Dagens rulle har (såklart) fått sin beskärda del av kritikerskopan. Det hojtas om ripoff på Alien, men vaddå…har Ridley Scott ensamrätt på rysligheter i rymden kanske?? Icke såklart, och här matas vi med en rejäl mustig story som går ut på att hålla stationen och dess invånare vid liv helt enkelt! Bra rollista: Jake Gyllenhaal, Rebecca Ferguson, Ryan Reynolds, Hiroyuki Sanada, för att nämna några. Ingen av dem är dock beredd på vad som håller på att hända. Hotet är icke av den trevliga sorten.

life_pic

svenska färger försvaras både bakom och framför kameran

Han som håller ihop`et idag är ju självaste Daniel Espinosa. Ännu ett steg på svenskens Hollywood-bana? Javisst, varför inte. Rullen är effektiv, stannar aldrig upp och segar till sig. Det är en klassisk ”who goes next” som utspelas i rymdstationens sterila korridorer. Den som letar logiska hack i loopen kommer säkert att hitta ett antal. Visuellt är filmen snygg som satan, men annat var väl inte att vänta med dagens teknik till hjälp.

Vi som uppskattar en god portion ryslig rymdaction ler såklart brett med mungiporna. Detta är sannerligen ingen djup rulle. Hotet är uppenbart, och lite motbjudande, och våra huvudrollsinnehavare får fullt upp med att säkra både sin och hela jordens fortsatta existens.

Stabilt spännande och ändå lite oförutsägbar i sitt mallade manus.
En bra biostund helt enkelt.

The Girl on the Train (2016)

Girlontrain_posterRachel (Emily Blunt) tycks inte ha det så kul.
Varje dag tar hon tågpendeln till och från jobbet. Livet verkar handla om att bearbeta en skilsmässa. Kanske med lite för många drinkar som sällskap. Den enda vän hon tycks ha är fantasin som varje dag hjälper henne när tåget passerar ett visst villaområde och hon upptäcker en kvinna i ett av husen. Vem är kvinnan? Vilket sorts liv lever hon? Rachels tankar svävar iväg. Och vad är det som är så speciellt med området?

Denna märkliga ”lek” blir Rachels livlina från dag till dag. Ända tills hon ser något oroande. Eller…vad såg hon egentligen? Kanske inget alls? Är det ”mineralvattnet” som spelar ett spratt? Tillvaron tycks rämna och Rachel får ingen ro förrän hon likt en amatördeckare börjar snoka på egen hand. Men ack den som sig i konstiga lekar ger. Speciellt om man är halvalkad och har en en tendens att vakna upp dagen efter och icke minnas vad som hänt förgående dygn i spritens dimmor.

Jaha ja. Men det här var väl trivsamt minsann! En rulle som antar formen av ett Hitchcock-alster och slingrar sig likt den värsta av alpvägar. En handling som gör sitt bästa för att leda in mig i dessa tvära kurvor. Och lyckas rätt bra också. Börjar märkligt, blir konstigare och antar sen formen av lite mer traditionell thriller. Kan man se händelserna komma? Kanske i vissa lägen, men det är jäkligt finurligt och snyggt gjort. Emily Blunt är (förstås) ett ess i huvudrollen. Ingen kan se så olycklig ut som hon gör. Livet är verkligen icke på topp när vi först träffar henne. Hon är helt enkelt finemangs i rollen. Lägg till detta en rackarns bra övrig lista som innehåller bla Rebecca Ferguson, Justin Theroux, Luke Evans, Haley Bennett och Allison Janney. Till och med Lisa Kudrow får vara med på ett hörn!

girlonthetrain

”vänta nu…vad är det DÄR…???!”

Rullen satsar på traditionell twistad berättarstil, och har man läst boken som ligger till grund för filmens manus blir det förstås föga spännande här. Men för en annan, som satt där och kliade sig i skallen inför hur man egentligen skulle förhålla sig till den bräckliga Rachels verklighetsuppfattning och det eventuella överslaget av fantasi, blir det en rätt spännande filmresa. Regissören Tate Taylor (Niceville) har koll på läget och använder Blunt som filmens katalysator på bästa sätt. Drama och traditionell thriller i samma förpackning!

Snyggt jobbat av alla inblandade.
Stabil. Underhållande.
En bra rulle helt enkelt.