The Snowman (2017)

Herrejävlar vilken dikeskörning! Rakt ned i snön!
Två timmars konstant splittrad och förvirrad story. Vad f-n, fick klipparn spunk!?!? Alltså, heeelt osammanhängande scener staplas på varandra. Damn it! Jag har läst boken av den norske författaren Jo Nesbø, en föredömligt spännande och oförutsägbar mörk historia om den desillusionerade norske snuten Harry Hole i Oslo vilken dras in i jakten på en seriemördare som har ihjäl kvinnor och lämnar en snögubbe likt ett hånfullt visitkort vid varje mordplats. Sträckläste boken. Lätt en av norskens bästa i bokserien om Harry.

Filmen är som ett hån mot detta. Lider helt klart av gigantiska produktionsproblem. Som att det inte funnits varken tid eller pengar…..eller tålamod att jobba fram ett stabilt alster. Även om man inte läst romanen framstår vissa partier som helt ologiska och gåtfullt ihopsatta. Och har man läst boken…ja jäklars i så fall alltså. Vilken soppa det blir då! Värst av allt; det är vår svenske Tomas Alfredsson som står bakom kameran. Detta är inget vidare att ha på sitt cv. Från börjar skvallrar ryktena om att Martin Scorsese skulle ha gjort filmen, men av detta blev intet och han står med som producent istället. Drabbades hela projektet av kalla fötter då? Drog filmbolaget öronen åt sig? Inte ens Alfredsson lyckas rädda detta haveri. Inte heller Michael Fassbender i huvudrollen. Han snubblar mest runt och ser förvirrad ut. Pålitliga Rebecca Ferguson då? Hon är ju en klippa! Men nej, hon kommer också bort i denna träskrulle. Som för övrigt är belamrad med diverse andra svenskar i rollistan; Peter Dalle, Jonas Karlsson, David Dencik och Sofia Helin. Men inte hjälper det.

Norsk seriemördarjakt på engelska, nix inte en bra idé. Tomt, ihåligt och framför allt förvirrande ihopsatt. Det är inte alls vad jag förknippar med kapten Alfredsson.
Skit och pannkaka detta.

En fiende att dö för (2012)

Det hjälps inte men i början går det bara inte att ta sig förbi uttrycket, hur mycket man än försöker: ”det var en tysk, en norrman, en engelsman och en svensk…”
Peter Dalle, denne gemytlige och dokumenterat rolige person, slänger in ännu ett bidrag på sitt cv som regissör. Nu ett sorts spiondrama i krigstid med synnerligen nordiska inslag som sannerligen inte gödslar med humorn direkt.

Någonstans läser jag mig till att Dalle nästan aldrig fått finansiella medel till sina historier i Sverige. Istället får han tydligen söka stöd hos andra investerare, vilket så skett med dagens film. En synnerligen tät och dramatisk historia med en också ganska ovanlig spelplats.

Precis vid krigsutbrottet 1939 befinner sig ett forskningsfartyg i närheten av Svalbard långt uppe i norr. Ombord en internationell blandning av forskare från England, Tyskland, Sverige och med en norsk kapten som basar över ryska besättningsmän. Ett minieuropa på begränsad yta. Alla är de där för att ytterligare fördjupa teorin om Pangaea och dess ursprung. Högst vetenskaplig och god kamratanda till en början. Krigets utbrott tycks dock plötsligt ställa till besvär då forskarkollegor blir ideologiska fiender på bara ett par minuter. Tyskarna verkar med ens ha en annan agenda, och lurar inte engelsmännen också på något? Mitt i smeten finns också svensken, geologen Gustav (Richard Ulfsäter), vilken plötsligt får problem med var hans lojalitet ska ligga. Och besvärande nog är han också attraherad av den kvinnliga tyska forskaren Leni (Jeanette Hain).

På papperet låter ju detta som en högst märklig historia och blandning av ingredienser. Dalle låter sin film börja i behagligt tempo och forskarkollegorna får i tur och ordning belysa sina åsikter om alltings varande. Den mesta politiken verkar ha lämnas utanför hyttdörren vid sammankomsterna, även om små fragment av ironi och skepsis ofta dyker upp i de täta diskussionerna. Allt ändras naturligtvis vid beskedet om att kriget är ett faktum.

lugnet före stormen

I samma veva förändras också filmen och manuset. Från att ha varit en till största delen vetenskaplig, dialogtät och kanske lite ideologi-ifrågasättande historia blir det nu mörkare och allvarligare. Hemligheterna låter inte vänta på sig och Gustav, som möjligen får fungera som filmens förlänga åskådarobservatör, vet plötsligt inte vem han kan lita på.

Dagens film är både lätt underlig, tät och oviss in i det sista. Ett smart grepp att låta huvuddelen av handlingen utspelas på det slitna fartyget. Små ytor, stora hemligheter och förekomsten av traditionsenligt smygande hit och dit. Klart att historien möjligen hemfaller åt lite slitna klyschor då och då, men det är inget som stör helheten. Det är högst fantasifullt och lite oväntat småspännande. Finfint foto och ödslig stämning över det arktiska landskapet gör också sitt till.

En fiende att dö för känns som en udda fågel i den svenska filmindustrin, i positiv mening. Peter Dalle har vågat närma sig den gammeldags berättarstilen och ger filmen en aura av både äventyr och murrigt drama. Snygg internationell touch på svenskgjort hemmasnickrat!