The Snowman (2017)

Herrejävlar vilken dikeskörning! Rakt ned i snön!
Två timmars konstant splittrad och förvirrad story. Vad f-n, fick klipparn spunk!?!? Alltså, heeelt osammanhängande scener staplas på varandra. Damn it! Jag har läst boken av den norske författaren Jo Nesbø, en föredömligt spännande och oförutsägbar mörk historia om den desillusionerade norske snuten Harry Hole i Oslo vilken dras in i jakten på en seriemördare som har ihjäl kvinnor och lämnar en snögubbe likt ett hånfullt visitkort vid varje mordplats. Sträckläste boken. Lätt en av norskens bästa i bokserien om Harry.

Filmen är som ett hån mot detta. Lider helt klart av gigantiska produktionsproblem. Som att det inte funnits varken tid eller pengar…..eller tålamod att jobba fram ett stabilt alster. Även om man inte läst romanen framstår vissa partier som helt ologiska och gåtfullt ihopsatta. Och har man läst boken…ja jäklars i så fall alltså. Vilken soppa det blir då! Värst av allt; det är vår svenske Tomas Alfredsson som står bakom kameran. Detta är inget vidare att ha på sitt cv. Från börjar skvallrar ryktena om att Martin Scorsese skulle ha gjort filmen, men av detta blev intet och han står med som producent istället. Drabbades hela projektet av kalla fötter då? Drog filmbolaget öronen åt sig? Inte ens Alfredsson lyckas rädda detta haveri. Inte heller Michael Fassbender i huvudrollen. Han snubblar mest runt och ser förvirrad ut. Pålitliga Rebecca Ferguson då? Hon är ju en klippa! Men nej, hon kommer också bort i denna träskrulle. Som för övrigt är belamrad med diverse andra svenskar i rollistan; Peter Dalle, Jonas Karlsson, David Dencik och Sofia Helin. Men inte hjälper det.

Norsk seriemördarjakt på engelska, nix inte en bra idé. Tomt, ihåligt och framför allt förvirrande ihopsatt. Det är inte alls vad jag förknippar med kapten Alfredsson.
Skit och pannkaka detta.

Ond tro (2010)

En utmaning.
Flmr vs svensk film. Kan gå hur som helst, det vet ni ju. Även om en gammal hund som yours truly har öppnat upp alldeles väldigt mycket på den fronten.

Men allt är värd en chans, pröva och bli överraskad. Fast här är det farligt nära att falla tillbaka i gamla hjulspår.

Mona (danska Sonja Richter) har flyttat till en ny svensk, namnlös och dyster, stad. En kväll blir hon vittne till ett uppenbart mord, som snart följs av flera. Mona, som för övrigt verkar ha en särdeles besvärlig personlighet, blir besatt av fallet och börjar till och med privatspana. Ganska snart är hon säker på vem mördaren kan vara, men polisen vill inte alls lyssna på den besvärliga danskan. Det är dock inte bara medborgarmoral som driver vår huvudperson, morden tycks sätta igång ett antal olika känslor hos henne som sakta tycks dra ut i fantasiföreställningar av diverse slag.

Hon möter en man, Frank, visst tycke uppstår men han verkar lika inne i sina egna tankelås som hon i sina. Och från sidan verkar en mördare tyst betrakta allt som sker.

Bara så här i text så framstår det ju som en sorts udda mix av Lars Norén, Polanskis Repulsion och Bergmanskt svårmod. Miljöerna är grå, trista, figurlösa. En svensk stad har väl aldrig sett mer dyster ut. Regissören Kristian Petri verkar gå igång på murriga sidleds-kameraåkningar i tid och otid, varför dessa upprepas näst intill irritationens gräns. Det sävliga tempot tär verkligen på mig som tittare, kanske har det också att göra med att jag inte lägger manken till för att förstå historien? Omslagstexten hojtar om skrämmande, mardrömslik och ruggigt effektiv. Jaså, säger jag och undrar om inte den konstnärliga svenska skitnödigheten får råda lite här.

Hur som helst går det inte att avfärda filmen som skräp, Sonja Richter gör ett snyggt jobb som känslomässigt blockerad kvinna. Hon är faktiskt behållningen med hela filmen. Jonas Karlsson som Frank gör en dag på film-jobbet och känns lite för mycket Jonas istället för Frank. Desto roligare att se duktige Magnus Krepper i en polis-biroll, och fan vete om inte han skulle ha haft Karlssons roll…

Ond tro verkar sukta efter att vara så glåmig och dyster som möjligt och ändå visa upp en sorts kriminalhistoria i den känslomässiga betongromantiken. Grejen är bara att det blir lite för övertydligt och gränsen till dysterklyschorna passeras både en och två gånger. Petri ska dock ha lyft på hatten för ett par snygga scenlösningar. Lättglömt, som dock lär dyka upp i televisionsmediet,