Att se sin son (eller dotter) vara medlem i värsta mördarkulten…måste vara en av de mer otrevliga saker man kan uppleva som förälder.
Ett barn som tar avstånd från sin familj, raderar ut sitt namn och betygar sin lydnad mot mörka makter. Hur hanteras sådant? Genom att hyra in en ”avprogrammerare” såklart. Typ en sådan som är expert på att kidnappa tillbaka ”offret” och köra värsta konfrontationen. Helst i närvaro av den övriga familjen; frånskilda föräldrar, en bror samt en (fd) sambo med parets gemensamma barn. Efter lyckad kidnappning samlas nu alla i släktens ”jaktstuga” mitt ute i spenaten..där ”the intervention” ska utföras.

Synd bara att ”offret” inte alls är intresserad av några sådana fasoner. Tvärtom, han gör allt för att ta avstånd från familjen på de mest verbala sätt. Snart börjar token yla också….och döm om allas förvåning när ylandet besvaras ute i mörkret runt stugan! Hu! Den galna mördarkulten har SÅKLART spårat upp the family..och tänker nu ta tillbaka SIN ”familjemedlem”. De omringar snabbt stugan, och en sorts belägring börjar. Hur ska det gå??

Rätt intressant premiss för rullens start. Ganska mycket lågbudget såklart, en del av cashen verkar ha satsats på att ge den märkliga mördarkulten en creepy outfit när de dyker upp i mörkret utanför. Masker, i form av djur, som ser synnerligen otrevliga ut. Inte säger de mycket heller. Bara pekar och har sig och viftar med yxor och knivar och annat tillhygge. Tja, sen rullar filmen på, det blir inte så mycket av den där lovande förutsättningen. Mer klyschor som staplas på varandra, och ganska snart kan man nog ändå räkna ut vad som kommer att hända. Vi får inga superkändisar i rollerna, men här märks ändå Deborah Kara Unger som mamman, och Stephen Dorff som ”avprogrammeraren” Jimmy. Goret är salongsvänligt och största behållningen i stämningen skapas med ljussättningen. En film som i slutänden inte lämnar några bestående intryck. Förutom en lovande början dårå.

Snabbkonsumerat. Som en cheeseburgare.