Found footage! Ack ja käre läsare, jag vet nog vad du tänker nu. Jag gjorde likadant innan jag tog mig an denna. Lade till och med in en suck. Som i ”nu vet jag precis vad som väntar”… Och ja…lite så blev det, men ändå inte!

1997 uppträder mystiska ljusfenomen på himlen ovanför Phoenix (och detta är sant..kan läsas om överallt på the internetz), vilka filmas av en familj som samma kväll firar födelsedagskalas. Strax efter beslutar sig storebror i familjen att tillsammans med kompisar bege sig ut i öknen utanför staden och leta efter orsaken. Naturligtvis är detta det sista som hörs av dem. No surprise there.

20 år senare har lillasyster i famljen växt upp och beslutar sig för att forska i ämnet..vad som egentligen hände med hennes bror. Forskningen bedrivs medelst besök i arkiv och intervjuer. Allt upplagt som ett riktigt tv-program. Lite udda grepp, men funkis. Till slut, nästan av en slump, hittas en gammal VHS-kamera i ett bortglömt lager. Hur kom den dit? Vad innehåller den? Ska mysteriet lösas en gång för alla..? Fram till hit således en ganska ”vanlig” story om snokandet av information. Andra hälften av rullen byter så att säga skepnad, det innehållet spelas upp inför oss åskådare. Vad ska vi få se? Ödet för kidsen 1997?

Jaja, det låter lökigt, urvattnat och lite ansträngt. Märkligt nog funkar det ändå, nästan som en liten friskt fläkt i det numera ganska unkna found footage-universumet.
Kanske ändå bäst i sin första hälft när systern Sophie (Florence Hartigan) börjar gräva i ”fallet”. Sen blir det ofrånkomligen lite mer klyschigt när vi får hänga med brodern Josh (Luke Spencer Roberts) och hans kompisar på jakt i vildmarken. DOCK, snygga scener över ett Arizonalandskap av regissören, en Justin Barber. Och lite mystiskt. Och lite olycksbådande. Och lite underhållande ändå. Mer än jag absolut trodde. Faktiskt.
Tanken är god, jag friar hellre än fäller.