Blair Witch (2016)

I dagens tidevarv är det mer än nånsin standard med både uppföljare. prequels och rebootar i parti och minut. Nästan som att filmvärlden byggt upp en helt ny tillvaro just kring detta faktum. Varför? Bra fråga. Kan svaret möjligen vara att producenter ser tillbaka på gamla framgångar och känner på sig att dagens målgrupper, kidsen födda på 2000-talet, behöver få ta del av gammal framgång…fast i ny skepnad?

Kanske är det just så man tänk här. Originalet, ett av de mest framgångsrika inom sitt koncept. Hell, det SKAPADE ju ett ny ett koncept! The mother of FF! Där och då, en helt ny upplevelse, en ministory som verkligen växte ut till något vi aldrig skådat förut. På minibudget, med okända skådisar, lyckades filmmakarna då trolla fram en speciell film. Sen har ju lavin av FF bara rullat på, till största delen med skit och pannkaka. Typ 90 procent, om du frågar mig.
Men, nu kunde dollarivriga suits alltså inte hålla sig. Sagan om häxan i Black Hills-skogen måste upp på bordet igen. Här som en ren uppföljare, ingen reboot. Man får väl tacka för det lilla. Här har vi då James (James Allen McCune) som plötsligt tror sig ha en ledtråd till systern Heathers försvinnande för 17 år sen (originalet, rembember..?). Nytt litet upptäckarposse samlas, teknik och ryggsäckar. Principen är densamma, filmande kameror som blir det vi ser. You know the drill.

samma upplägg, nyare teknik

Jag suckar inte i början. Inte alls. Tvärtom. Premissen känns lite…”tja..varför inte…?”. Upplägget känns plötsligt som det ändå skulle kunna funka. Bakom spakarna idag dessutom regissören Adam Wingard och han har ju levererat rysligheter förut med alster som VHS, VHS 2 och You´re Next. Rätt bra skit det, om man säger så.
Och till en börjar hålls stilen här också. Lite av den samma olustiga känsla som i första rullen byggs sakta upp. Men sen…när det plötsligt ska släppas på handbromsar och ösas på med ”konstiga saker” och ett herrans liv…blir det med ens aptråkigt värre. Och då hjälper det inte ens att det i dessa moderna teknikdagar leks med filmande drönare. Suck och stön.

Rullens final dyker sen rätt ned i tråk-träsket. Damn. Bara… oengagerande märkligheter som staplas på varandra. Nix, detta var ett hugg i sten…på ett gott försök. Rätt länge försöker jag hålla rullen på en godkänd-nivå (okej svag), men sista tredjedelen drar obönhörligt ned betyget. Ytterligare en insikt om (som att man inte redan visste det…) att det icke går att återskapa ett tidigare fenomen hur som helst. Fast det är klart, dagens iphone-generation håller kanske inte med.

Trist film detta.

Annonser

Operation Avalanche (2016)

operation_avalanche_posterKlassikern bland klassiska konspirationsteorier?

Året är 1967. Apolloprogrammet, det som ska sätta en gubbe på månytan innan 60-talets slut, är i full gång. Rymdkapplöpingen. Öst mot väst. Nu tycks det kalla kriget också ha hittat in även i dessa korridorer. CIA misstänker en rysk spion hos NASA. Inte bra. Ett par unga karriärhungriga agenter skickas dit, under förevändning att de är ett filmteam som ska dokumentera arbetet med att förbereda månlandningen. Den perfekta täckmanteln.

Det blir också filmens format. Vad de ser genom sina kameror är vad vi som tittar ser. Ett sorts found footage alltså. Ett ganska ansträngt och urvattnat format, javisst, men här blir det ändå rätt snabbt ett effektivt sätt att berätta. Tidstypiska detaljer, ett 60-tal med sin musik, sina färger, sitt mode. Allt snyggt fångat i kameralinserna.

Nåväl, vad händer med spionen då? Inte mycket kan man säga. Snart hamnar nämligen fokus på något helt annat då det plötsligt upptäcks att NASA själva håller på en mycket större hemlighet. Ett faktum som kommer att kasta varenda propagandaplan de kommande 5 åren åt skogen. En nation som kommer att tappa ansiktet Big Style. Ajaj. CIA svänger plötsligt i sin strategi. Eller är det kanske de inblandade agenterna med driftige Matt (Matt Johnson) i spetsen som plötsligt freewheelar lite? En ny, galen och synnerligen riskfylld, plan tänks ut och ett ljusskyggt projekt tar sin början…

Men hoppsan. En tämligen liten och smal rulle från indie-facket som blir både roande och oroande på samma gång. Regissören och manusgubben (och skådisen) Matt Johnson filurar ihop en riktigt märklig liten story, som mitt i alla galenskap känns som något som faktiskt inte skulle hållas för alltför omöjligt i ett USA årgång -67.
En rolig detalj, Johnson och flera av de andra skådisarna använder sina riktiga namn. Precis som en viss Blair Witch Project en gång i tiden var föregångare med. Här blir det alltmer suspekt i takt med att den nya ljusskygga operationen fortskrider, med myndigheter som gör allt för att hålla sanningen mörkad.

operation-avalanche-2016_pic

lugubra planer i görningen

Johnson lägger krutet på detaljrikedom och en fantasi i storyn som faktiskt inte ligger så jäkla långt från hur det skulle kunna ha gått till (inbillar jag mig). Låt vara vissa logiska loopar längs vägen. De är dock av den sorten att de inte stör helhetsupplevelsen av det som berättas.

Morrar du åt FF-stilen blir det såklart påfrestande här. Annars är det underhållande ända till eftertexterna. Är man sedan, som jag, en Apollo-nörd blir ju förstås historien lite extra underhållande.

Exists (2014)

exists_posterVad sägs om lite myspys med gamla Bigfoot-spåret så här lagom till helgen?
Dessutom i den ack så slitna FF-genren!
Ja jag vet, nu suckar du och börjar muttra.

Det gjorde jag med i början…helt i onödan visar det sig!
Jösses. Det såg man inte komma.

Och titta  vem som också kikar upp igen över horisonten…regissören Eduárdo Sanchez!
Javisst. mr Blair Witch Project alltså! Är det honom vi ska skylla på för att genren fullständigt sönderpepprats under 15 år? Va? VA!? Mycket kan sägas om det stilistiska med dessa hysteriskt rörliga kameror, men det går ganska lätt att räkna de BRA alstren på sina egna fingrar. Tyvärr.
Eller okej, nu kanske jag överdrev lite. Men känslan av mättad marknad har varit ordentlig statisk de sista åren nu.

Lite märkligt då kan tyckas att den gode Sanchez ger sig ut på dessa roads igen. Men det är klart, när man får till det…då får man ju till det!
Idag tar vi (som vanligt) 5 stycken unga kamrater i sina bästa år. På utflykt (som vanligt) till den ödsliga stugan (SOM VANLIGT!!!!) i den stora skogen. Spelplatsen för dagen är vildmarken i östra Texas…vilket spontant för en lekman känns lite lustigt då jag trodde att Storfot (nästan) bara höll till i norra delen av US of A. Men det är ju så mycket man inte vet. Å andra sidan, en god myt har väl alltid en ”representant” på plats oavsett VAR i landet det är?

En av sällarna i sällskapet är något av en tekniknörd och tycks ha släpat med sig typ 300 kameror i varierande storlek som han sätter upp här och där, på staket, på medhavda cyklar, på cykelhjälmar, på bord…you name it. Förutom att han ständigt springer omkring och filmar själv förstås. Därav kan vi då betrakta det som komma skall.
Det börjar inget bra för gänget. På väg till stugan kör de på…något…i mörkret längs vägen. En snabb undersökning ger inget påkört offer vid vägkanten, men däremot blod och hårtestar på bilen. Ajaj. Plus ganska snart märkliga klagorop ute i mörkret som definitivt inte låter som det average nattdjur man förväntar sig att hitta i skogen.

bigfoot

oväntat besök på ingång. är kaffet klart?

Stugan, sliten och nästan fallfärdig, inbjuder inte till några större hurrarop från gänget…men får ganska snart ändå duga som skydd när det plötsligt står klart att de är stalkade av en filur man inte direkt kan klassa som ”den vänlige märklige eremiten” i skogen. Här gäller det att klara livhanken på alla buds stående sätt! Och som vanligt slås man ju av den synnerligen roande tanken; ”hur hinner de med att tänka på att filma när det mesta skiter sig runtom….!!?!?”

MEN, jag gillar ändå rullen. Mycket mer än jag trodde jag skulle göra. Det är ganska mycket full fart från början. Få döda punkter. Sanchez verkar ha rutin på hur man utnyttjar FF-stilen till det bästa. Bra kameravinklar, bra driv OCH…framför allt, man verkar inte ha satsat på den där seriösa nästan lite prettiga stilen att allt ska vara lite hemligt och oklart. Vi får ganska snart in det grymtande Bigfoot-badasset i bild, och kamerorna duckar inte för att exponera varelsen titt som tätt. Må vara i snabba klipp, men det blir både effektivt och höjer spänningen rejält! För övrigt en bra utstyrsel på dagens stalker. Inte alls som en gubbe i sämre maskeradkostym. Snarare mer realistisk än någonsin! (beror förstås på hur man vill förhålla sig till myten om Bigfoot…)

Så, Sanchez gör ett bra jobb med sin film, sätter fart på grejerna och man är engagerad ända in i slutet. Skådisarna gör precis vad de ska, okända för mig vad jag vet. Men ibland blir det ju bra ändå! Man kanske ändå kan nämna en viss Brian Steele, som fått det tacksamma (?) uppdraget att ikläda sig makeup och päls för att göra livet surt för våra protagonister. Jump-scares visst, nightvision check, alla kommer inte över bron NATURLIGTVIS (kom igen, det är väl ingen spoiler i sammanhanget)…men vägen dit är förbaskat underhållande.
Bland det bättre i genren efter sina förutsättningar vill jag påstå.
Hoppsan.

 

Tema Rysligheter: Devil´s Pass (2013)

a.ka. The Dyatlov Pass Incident.

Och så precis när man sitter och mumlar att ”fy fasen vad jag börjar avsky de här found footage-rullarna…hoppas jag aldrig ramlar över en sådan igen….”, så är det precis det jag gör. Sitter där som en lallare och glor på ryckig kamera och verbalt kaos.
Man lär sig uppenbarligen aldrig.

Men vänta nu, bakom dagens rätt menlösa titel hittas ju…Renny Harlin.
Renny Harlin!!!
Var har du varit någonstans de sista åren!? En snabb konsultation av IMDb ger svaret att Harlin uppenbarligen har hållit igång trots allt, dock mest på de filmiska bakgårdarna vad man kan utläsa av titlar och framgångar. Eller brist på. Herregud, det är väl ändå inte eoner av tid sedan finnen nästan var lite kung i Hollywood ett tag!??! Den nordiske vikingen som lät Bruce Willis ta hand om skurks på flyplats, fick Stallone att klättra i berg, såg till att Stellan Skarsgårds arm blev uppäten av en haj…och sist men inte minst regisserade dåvarande frun Geena Davis till tuffheter i actionstänkaren Long Kiss Goodnight.
Vilka ess till filmer, om ni frågar mig.

Så, vad hände? Peaken försvann? Producenterna fick nya guldgossar? Harlins stil var inte längre hårdvaluta i filmstaden? Om detta vet man ju väldigt lite, därför får man kanske hysa en viss form av upprymdhet när plötsligt ett alster signerat Harlin dyker upp igen. Och i den här kategorin också! Ok, kanske mest med en mysterietag på sig. Men lite ruggigheter ska den väl också kunna stå för…eller va?

Konceptet är alltså återigen FF-stilen. Den så urvattnade och rätt lökiga såhär ganska många år efter att Blair Witch Project såg dagens ljus. Lite ironiskt nog dras just dagens film med vissa likheter av BWP; en grupp utsatta, en okänd terräng och mystiska obehagliga incidenter.

Det rätt märkliga och otrevliga mysteriet, The Dyatlov Pass Incident  (in och läs!), inträffade dock i verkliga livet i februari 1959 och sägs vara ett av de mer svårlösta mysterierna som finns. Forskare och vetenskapsmän har alla slängt fram olika teorier, liksom de lite mer konspiratoriskt lagda. En grupp på 9  ryska skidvandrare på äventyr i Uralbergen försvann mystiskt och återfanns senare döda, utspridda över ett område. Vissa av kropparna hade krossade skallar, revben men inga yttre spår av våld. Radioaktiv strålnig kunde också mätas på en del. Ytterligare märkliga fakta var att inget tydde på att de döda flytt i en hast eller på annat sätt varit utsatta. Lavinteorin lanserades såklart starkast, men många menar att mysteriet är djupare än så.

som vanligt…tjo och tjim innan det skits i det blå skåpet.

Precis som Oregon-studenten Holly (Holly King) i dagens rulle. Tillsammans med fyra andra ämnar hon därför bege sig till Uralbergen och vandra i den olyckliga originalexpeditionens fotspår. Allt givetvis dokumenterat via videokameror. Som vanligt i början av dessa historier är det mesta hej och hå och rå galghumor blandat med den typiska hurtigheten. På plats i kylan och snön blir det plötsligt lite längre mellan skämten. Det går ju så bra i början, visst. De nya vandrarna avlägger planenligt rutten upp mot den plats där ”olyckan” inträffade. Snart blir det givetvis annat ljud i skällan då märkliga saker nästan direkt drabbar gruppen. Och sedan, ja sedan blir det bara värre och galnare ju längre minutrarna tickar på.

Den som möjligen förväntat sig en sorts seriös take på originalmysteriet blir antingen bara resignerad, eller tokförbannad. Harlin utgår från ett manus som endast tycks använda den märkliga historien som ram för att ösa på med egna hittepågrejer. Och det är naturligtvis inga större sensationer. Mer av den gamla vanliga varan man sett förut. Är det skrämmande då? Icke för fem öre skulle jag vilja påstå. Nog för att den finske regiräven har en blick för hur man i vissa sekvenser kan göra scenerna lite mer intensiva och obehagliga än vad de egentligen är…men slutprodukten avger dessvärre en rejält cheesy doft. Skådespelandet känns stolpigt och amatörmässigt och man undrar hur en snubbe som Harlin kan släppa ifrån sig sådant slabb? Just här känns det oerhört avlägset att finnen faktiskt basat på bygget för filmer på Hollywoods A-lista.

En annan detalj som Harlin antingen skiter i eller helt enkelt inte bryr sig om, är att FF-formatet inte följs fullt ut om vi snackar kackiga bilder, grynighet och skakiga rörelser. Mot slutet ser allt helt enkelt för snyggt ut för att vara FF. Eller ge intryck av det. Under filmens första hälft finns där något som ändå håller mitt intresse kvar, och en regissör som där och då klarar av att förmedla en sorts obehaglig känsla att något snart kommer att hända. Problemet kommer istället naturligtvis som ett (oönskat) brev på posten när filmen når sin vändpunkt. Manuset går bananas och trycker in ALLT som tänkas kan…vilket får Harlin att hänga på och bombardera visuellt med spring-och-skrik-och-snö-och-lurkiga-ställen…matchat mot ryckig CGI som man nästan inte hinner se något av.

Devil´s Pass börjar lite lovande, med tanke på att hela historien ska till att utspelas mot bakgrund av detta högst verkliga mysterium från förr. Tyvärr sliskar den rätt snabbt ned sig i ett klyschigt fack och smetar ut sig till en riktigt vattnig produkt. Inte ens Harlin kan rädda det hela med sin rutin. Eller också har han tappat touchen. Någonstans där mot slutet finns en liten twist inslängd, men tyvärr har man så dags tappat fokus och det mesta intresset…vilket gör att man inte bryr sig nämnvärt.
Ingen stinkare. Bara…trist.

Tape 407 (2012)

Och hur kan det ens vara möjligt?
Hur kan ännu en rulle i den snart-maxat-hatade genren found footage ha hittat in i min spelare? Igen?! Har vi inte pratat om det här? Lär man sig aldrig?

Och precis. Det är ju det man inte gör. Och inte vill. För precis som den glade Forrest menade på; man vet aldrig vad som döljer sig i den berömda chokladasken. Det kan ju faktiskt bli en oväntat trevlig överraskning, trots sina yttre förutsättningar.
Vis av enkel filmtittarerfarenhet vet ju man dessvärre att detta dock är rätt sällsynt när vi kommer till dagens kategori. Men ändå. Tjusningen som filmtittare och allt det där…du vet.

För att inte tala om den där ”skadan” som gör att man ständigt dras till träsket där stolpskotten och de verkligt sunkiga alstren dväljs i allt sitt mörker. En sorts kärlek till filmtittande det också väl…?

Här blir det verkligen katastrofläge direkt. En flygresa från NY till LA. Två systrar, där den ena envisas med att videofilma precis varenda sekund. Och kommentera med sin otroligt enerverande röst. Kanske är det rösten jag plötsligt avskyr mest med den här filmen. Så till den grad att det är mänskan man först av alla önskar livet ur när det börjar barka åt h-e. Ja kanske. För åt skogen går det ju generellt såklart.
Flygkrasch och fullt hysteriska och irrande överlevande. Några lite mer handlingskraftiga än andra. Katastrofplatsen tycks vara någonstans i den amerikanska vildmarken runt Nevada. Och allt, precis allt, dokumenterat genom denna förbannade kameralins. Vilket betyder skakiga bilder, irrande bilder, mörka bilder, suddiga bilder. Och; detta förbannade skrikande på alla inblandade. Nog känner ni till begreppet ”polsk riksdag”. Här är det fanimig en galen version av detta jag förtvivlat försöker titta på. Det går sådär.
Eller, inte alls.

Det som möjligen kunde ha blivit en intressant historia suddas effektivt bort med alla irriterande moment. Och alla logiska dumheter som detta sällskap pysslar med. Nu fattar ju jag med att det inte hade blivit någon film om man inte använt kameran till höger och vänster. Men herregud, det finns väl gränser även för det? ”Idioter med kamera” borde undertiteln på denna stinker vara. Trots fantasi och trots att det ”bara” ska vara en film som vill underhålla. Eller vaddå underhålla? Vem försöker jag lura? Det osar cheapness om den här filmen. Jag besparar er skådisdetaljer och låter dem istället skämmas i ett hörn.

sånt här mest hela tiden

Det finns således banne mig ingen hejd på dumheterna i detta alster, och detta faktum gör faktiskt att detta kan vara en av de sämsta filmerna jag skådat i genren. Irriterande skådespelare och en flackande kamera i konstant mörker samsas med en krystad story om att någonting mystiskt pågår i just det område där planet kraschlandat. Och exakt vad det är får man veta under filmens sista tre (!) sekunder (om man stått ut så länge), då man också kan se vart filmens kaffepengar till budget antagligen skyfflats in.

Tape 407 är dum, dum, dum och sannerligen irriterande som film. Dessutom ett påtagligt bevis på att viss kvalitetskontroll borde kunna avkrävas även i denna genre, även om stilen inbjuder till lågbudgetproduktioner där bara den ökända fantasin sätter gränser. Nä, här blev det som att få tag i den där synnerligen äckliga pralinen med marsinpangojs (hate it!) när man fingrar i chokladasken.
Det ”återfunna” videobandet borde naturligtvis begravts i Nevadaöknen för alltid.