#rysligaoktober: Crying Wolf (2015)

crying_wolf_posterVi åker vidare i mysryset!
Idag stannar vi till i den lilla engelska byn Deddington (!), där ond bråd död väntar runt hörnen…och ute i skogen!
MEN, herregud..vad är det frågan om här?? Sorteras in som rysarkomedi med väl valda galenskaper. Och så vill den vara lite ruskig också…men vad som händer är att jag ligger raklång i soffan och tjuter av hånfullt skratt (ett kriterium uppfyllt iaf…?).

Javisst ja, det är ju VARULVAR i farten! Glömde ju skriva det. Mitt favvomonster alla kategorier! Här i flock, och alla utrustade med en sorts jönsig humor i sin mänskliga skepnad! What?? Hädelse banne mig!

Filmens ramstory, för det finns otroligt nog en sådan, går ut på att skum detektiv kollar upp ett bestialiskt mord på en ung kvinna i den lilla byn Deddington. Han får tag i lika skum bok, fråga mig inte varför, drar till puben..beställer in pints på löpande band och börjar läsa. I boken berättas nu historien om ett gäng glada campare som ska ut i skogen på tur! I sällskap med två mystiska guider. Jaha. Och plötsligt varvas dessa jönsars tillvaro med en sorts samling storys i och runt den lilla byn. Samtliga återberättade med uselt skådespel och rentav för jävligt usla effekter. Att varulvsjukan tycks härja fritt här är ingen raketforskning. Inte ens de tramsiga camparna är normala. Men det fattade man ju ganska snabbt. Vad nu kopplingen enligt manus ska vara mellan den öldrickande och läsande privatsnoken (med tillhörande högtravande voiceover) och VARFÖR de här storysarna finns i en bok…har jag fortfarande inte fattat.

Okej, det ÄR en lågbudgetrulle…med tillhörande rackiga effekter. Men det är plågsamt jobbigt att se dessa ihop med det galna överspelet på alla inblandade. Regissören, en Tony Jopia, måste vara en glad och sorglös typ..som vill stå för det här dravlet. Ujuj. I vissa, väldigt sällsynta, close-up-scener syns en ambition och känsla för att förse de håriga bestarna med snygg makeup, men det krackelerar oftast i nästa sekund då nästa scen ser så hysteriskt usel ut så man hoppar till av chock bara för det.
Vad vill rullen vara? Underhållande? FAIL! Jätterolig? FAIL! Ryslig? FAIL!
Den blir istället den galnaste soppa du kan tänka dig gjord på en obefintlig budget.

crying-wolf-1

coolt här…men vänta tills CGI:n tar över….

Inte ens det faktum att jag ändå då och då hittar små passningar till andra kända alster i filmvärlden (tex den njutbara An American Werewolf in London)…kan förlåta detta skräp.
Det ENDA som förhindrar att jag (faktiskt) sätter ett stort minustecken istället för betyg (har dock ännu inte hänt i Flmrs 7-åriga historia) är att rullen börjar med den kanske maffigaste förtext jag sett i lågbudgetsammanhang! Alla stålars gick nog dit! Kan man ana att den glade regissören älskar James Bond…? Och snabbögda hinner också se gamla Bond-bruden Caroline Munro i en pytteroll.

Jamen, det här var rejält plågsamt skrattretande.
Lågbudgetrysligheter kan ju annars vara rätt underhållande i all sin uselhet…men det här är bara för rackigt. Yaak!

ev. Halloween-faktor:
Kan man inte påstå. Om inte varulvsylande mot natthimlen ska räknas in förstås. Eller en och annan kroppsdel i gummi.

Exists (2014)

exists_posterVad sägs om lite myspys med gamla Bigfoot-spåret så här lagom till helgen?
Dessutom i den ack så slitna FF-genren!
Ja jag vet, nu suckar du och börjar muttra.

Det gjorde jag med i början…helt i onödan visar det sig!
Jösses. Det såg man inte komma.

Och titta  vem som också kikar upp igen över horisonten…regissören Eduárdo Sanchez!
Javisst. mr Blair Witch Project alltså! Är det honom vi ska skylla på för att genren fullständigt sönderpepprats under 15 år? Va? VA!? Mycket kan sägas om det stilistiska med dessa hysteriskt rörliga kameror, men det går ganska lätt att räkna de BRA alstren på sina egna fingrar. Tyvärr.
Eller okej, nu kanske jag överdrev lite. Men känslan av mättad marknad har varit ordentlig statisk de sista åren nu.

Lite märkligt då kan tyckas att den gode Sanchez ger sig ut på dessa roads igen. Men det är klart, när man får till det…då får man ju till det!
Idag tar vi (som vanligt) 5 stycken unga kamrater i sina bästa år. På utflykt (som vanligt) till den ödsliga stugan (SOM VANLIGT!!!!) i den stora skogen. Spelplatsen för dagen är vildmarken i östra Texas…vilket spontant för en lekman känns lite lustigt då jag trodde att Storfot (nästan) bara höll till i norra delen av US of A. Men det är ju så mycket man inte vet. Å andra sidan, en god myt har väl alltid en ”representant” på plats oavsett VAR i landet det är?

En av sällarna i sällskapet är något av en tekniknörd och tycks ha släpat med sig typ 300 kameror i varierande storlek som han sätter upp här och där, på staket, på medhavda cyklar, på cykelhjälmar, på bord…you name it. Förutom att han ständigt springer omkring och filmar själv förstås. Därav kan vi då betrakta det som komma skall.
Det börjar inget bra för gänget. På väg till stugan kör de på…något…i mörkret längs vägen. En snabb undersökning ger inget påkört offer vid vägkanten, men däremot blod och hårtestar på bilen. Ajaj. Plus ganska snart märkliga klagorop ute i mörkret som definitivt inte låter som det average nattdjur man förväntar sig att hitta i skogen.

bigfoot

oväntat besök på ingång. är kaffet klart?

Stugan, sliten och nästan fallfärdig, inbjuder inte till några större hurrarop från gänget…men får ganska snart ändå duga som skydd när det plötsligt står klart att de är stalkade av en filur man inte direkt kan klassa som ”den vänlige märklige eremiten” i skogen. Här gäller det att klara livhanken på alla buds stående sätt! Och som vanligt slås man ju av den synnerligen roande tanken; ”hur hinner de med att tänka på att filma när det mesta skiter sig runtom….!!?!?”

MEN, jag gillar ändå rullen. Mycket mer än jag trodde jag skulle göra. Det är ganska mycket full fart från början. Få döda punkter. Sanchez verkar ha rutin på hur man utnyttjar FF-stilen till det bästa. Bra kameravinklar, bra driv OCH…framför allt, man verkar inte ha satsat på den där seriösa nästan lite prettiga stilen att allt ska vara lite hemligt och oklart. Vi får ganska snart in det grymtande Bigfoot-badasset i bild, och kamerorna duckar inte för att exponera varelsen titt som tätt. Må vara i snabba klipp, men det blir både effektivt och höjer spänningen rejält! För övrigt en bra utstyrsel på dagens stalker. Inte alls som en gubbe i sämre maskeradkostym. Snarare mer realistisk än någonsin! (beror förstås på hur man vill förhålla sig till myten om Bigfoot…)

Så, Sanchez gör ett bra jobb med sin film, sätter fart på grejerna och man är engagerad ända in i slutet. Skådisarna gör precis vad de ska, okända för mig vad jag vet. Men ibland blir det ju bra ändå! Man kanske ändå kan nämna en viss Brian Steele, som fått det tacksamma (?) uppdraget att ikläda sig makeup och päls för att göra livet surt för våra protagonister. Jump-scares visst, nightvision check, alla kommer inte över bron NATURLIGTVIS (kom igen, det är väl ingen spoiler i sammanhanget)…men vägen dit är förbaskat underhållande.
Bland det bättre i genren efter sina förutsättningar vill jag påstå.
Hoppsan.

 

Rovdyr (2008)

Ännu en film där antalet personer decimeras allteftersom speltiden rullar på. Ännu en film med de obligatoriska tonåringarna på utflykt.

Ännu en film där den starkaste naturligtvis måste vara tjejen som i början framställs som den svagaste. Ännu en film med skogen som lekplats. 

En norsk sådan.
Hoppsan.

Det är mitten på sjuttiotalet och fyra stinna tonåringar i folkabuss på väg på någon sorts utflykt. Det obligatoriska stoppet på hillbilly-fiket (modell norskt) görs och den ännu mer obligatoriska liftaren dyker upp en kort stund innan allt brakar lös i en högst normal man-har-sett-det-förut-soppa som inbegriper vild flykt i skogen, grymma fällor som slår igen utan förvarning, skrik och förvirring och effekter av variande goregrad samt ett irriterande (och rätt olycksbådande) jakthorn som tjuter i tid och otid när ett par jägare uppenbarligen hittat nya sätt att skaffa sig kickar på. 

Dialogen är till största delen fåordig i skogen, mest degraderad till stön och flämtningar, och när den väl existerar i början av filmen är den rätt svag och allmänt intetsägande klyschig. Norska skådisar som inte direkt agerar världsvant, och vad är det egentligen med det norska språket som gör att det är så förbannat svårt att ta det på allvar!?? Minsta dramatiska lilla scen blir oerhört svårt att titta på utan att börja dra på smilbanden när man hör tonfallet..

En annan grej som känns rätt misslyckad är att de olustiga typerna som härjar skogen känns alldeles för anonyma. Ett par norska skäggiga pellejönsar i keps som inte direkt sätter några avtryck i filmen. Turligt nog är filmen föredömligt kort för att höra hemma i den här genren och på det obefintliga pluskontot kan noteras att regissören Patrik Syversen ändå har en sorts blick för hur vissa scener kan komponeras på ett möjligen gångbart sätt, men storyn känns dessvärre hopplöst ointressant och upprepande. Inte heller den (återigen) obligatoriska lilla twisten på slutet kan rädda omdömet. Även det har man sett hundratals gånger förut.

Rovdyr bjuckar på vildmarksskräck a´la Norge, men inte ens detta möjliga exotiska faktum kan dölja att det är rätt saggigt och fantasilöst. Effekterna får dock svagt godkänt och tillför ett pyttemått av klass till produktionen. I övrigt absolut inget att skriva hem om.
Dessutom, ett dvd-omslag som skriker ut ”Skandinaviens mest hårda skräckfilm” borde vara åtalbart.