Dark Was the Night (2014)

Dark_posterNär ord som ”night” och ”dark” dyker upp i titlar på rullar som kanske inte direkt lirar i gräddfilen…har man ju den hårda och beprövade vägen lärt sig att kika med smala ögon och åtdragna öron.

Så, vad ska man tro här?
Titeln är larvigt intetsägande och kan betyda vad fan som helst. Hm, bara att ge sig in i mörkret alltså och ta reda på vad det är. Och kom ihåg, här tas inga fångar om det är så.

Jahopp, den lilla staden. Den bistre och problemtyngde polischefen i form av gamle veteranen Kevin Durand (enligt vissa källor världens sämste birollsskådis). Som sidekick och ung assistent har han Lukas Haas minsann! Vart har han varit!? Anywho, den här ganska icke-dynamiska duon får lite att fundera på då plötsligt märkliga fotspår hittas genom staden i vintertid. Som att någon, eller något, traskat runt…och dessutom kikat in i väl valda fönster. Att spåren dessutom inte är mänskliga behöver jag väl inte upplysa om här va? Tänkte väl det.

Andra abnormaliteter rapporteras också in från gårdar runt om staden. Kan det hela bottna i de kusliga händelser som sker i prologen till rullen, då ett gäng skogsarbetare verkar vara på fel ställe?
Seeing is believing, eller hur var det?

Polischefen Paul får för ett ögonblick lägga sina privata problem han har med sin separerade fru åt sidan och fokusera på mysteriet som plötsligt hotar hela trakten. Att sedan en badassbrutal snöstorm är på väg in i grannskapet är liksom bara logiskt i filmen manus.
Men..tja..det var ändå inte kattskit detta. Rullens regissör, en Jack Heller, verkar ha fattat grejen med less is more. I alla fall under större  delen av filmen. Det är pluspoäng på det, helt klart. På minussidan kan möjligen bokföras att Durand och gänget runt honom inte direkt gör så mycket. De liksom bara..är. Låt vara att Durand inte alls gör bort sig som lagens man. Kul att se Haas igen ändå. Han tycks ha den otacksamma uppgiften att lätta upp stämningen i staden. Inte helt lätt.

dark-was-the-night-still-1

och nej…det är inte ol´Bigfoot som hälsar på igen

Gamla myter blandas med småspännande moment och klyschiga scener. Fram till finalen finns det något ändå med rullen som gör den lite bättre än andra alster i samma genre. När finalen kommer kan den dock inte hålla sig och regissören vräker på med allt han har…som att han tänkt…”äntligen!”. Finalen drar faktiskt ned betyget ett snäpp, trots en rätt snygg tvist.

Jag säger inte att filmen är bra. Men den har något som höjer den lite ur dussinmängden.
Och som sagt, less is more. Även hela vägen ut. Tänk på det nästa gång herr regissör.

Godkänt trots allt.

Exists (2014)

exists_posterVad sägs om lite myspys med gamla Bigfoot-spåret så här lagom till helgen?
Dessutom i den ack så slitna FF-genren!
Ja jag vet, nu suckar du och börjar muttra.

Det gjorde jag med i början…helt i onödan visar det sig!
Jösses. Det såg man inte komma.

Och titta  vem som också kikar upp igen över horisonten…regissören Eduárdo Sanchez!
Javisst. mr Blair Witch Project alltså! Är det honom vi ska skylla på för att genren fullständigt sönderpepprats under 15 år? Va? VA!? Mycket kan sägas om det stilistiska med dessa hysteriskt rörliga kameror, men det går ganska lätt att räkna de BRA alstren på sina egna fingrar. Tyvärr.
Eller okej, nu kanske jag överdrev lite. Men känslan av mättad marknad har varit ordentlig statisk de sista åren nu.

Lite märkligt då kan tyckas att den gode Sanchez ger sig ut på dessa roads igen. Men det är klart, när man får till det…då får man ju till det!
Idag tar vi (som vanligt) 5 stycken unga kamrater i sina bästa år. På utflykt (som vanligt) till den ödsliga stugan (SOM VANLIGT!!!!) i den stora skogen. Spelplatsen för dagen är vildmarken i östra Texas…vilket spontant för en lekman känns lite lustigt då jag trodde att Storfot (nästan) bara höll till i norra delen av US of A. Men det är ju så mycket man inte vet. Å andra sidan, en god myt har väl alltid en ”representant” på plats oavsett VAR i landet det är?

En av sällarna i sällskapet är något av en tekniknörd och tycks ha släpat med sig typ 300 kameror i varierande storlek som han sätter upp här och där, på staket, på medhavda cyklar, på cykelhjälmar, på bord…you name it. Förutom att han ständigt springer omkring och filmar själv förstås. Därav kan vi då betrakta det som komma skall.
Det börjar inget bra för gänget. På väg till stugan kör de på…något…i mörkret längs vägen. En snabb undersökning ger inget påkört offer vid vägkanten, men däremot blod och hårtestar på bilen. Ajaj. Plus ganska snart märkliga klagorop ute i mörkret som definitivt inte låter som det average nattdjur man förväntar sig att hitta i skogen.

bigfoot

oväntat besök på ingång. är kaffet klart?

Stugan, sliten och nästan fallfärdig, inbjuder inte till några större hurrarop från gänget…men får ganska snart ändå duga som skydd när det plötsligt står klart att de är stalkade av en filur man inte direkt kan klassa som ”den vänlige märklige eremiten” i skogen. Här gäller det att klara livhanken på alla buds stående sätt! Och som vanligt slås man ju av den synnerligen roande tanken; ”hur hinner de med att tänka på att filma när det mesta skiter sig runtom….!!?!?”

MEN, jag gillar ändå rullen. Mycket mer än jag trodde jag skulle göra. Det är ganska mycket full fart från början. Få döda punkter. Sanchez verkar ha rutin på hur man utnyttjar FF-stilen till det bästa. Bra kameravinklar, bra driv OCH…framför allt, man verkar inte ha satsat på den där seriösa nästan lite prettiga stilen att allt ska vara lite hemligt och oklart. Vi får ganska snart in det grymtande Bigfoot-badasset i bild, och kamerorna duckar inte för att exponera varelsen titt som tätt. Må vara i snabba klipp, men det blir både effektivt och höjer spänningen rejält! För övrigt en bra utstyrsel på dagens stalker. Inte alls som en gubbe i sämre maskeradkostym. Snarare mer realistisk än någonsin! (beror förstås på hur man vill förhålla sig till myten om Bigfoot…)

Så, Sanchez gör ett bra jobb med sin film, sätter fart på grejerna och man är engagerad ända in i slutet. Skådisarna gör precis vad de ska, okända för mig vad jag vet. Men ibland blir det ju bra ändå! Man kanske ändå kan nämna en viss Brian Steele, som fått det tacksamma (?) uppdraget att ikläda sig makeup och päls för att göra livet surt för våra protagonister. Jump-scares visst, nightvision check, alla kommer inte över bron NATURLIGTVIS (kom igen, det är väl ingen spoiler i sammanhanget)…men vägen dit är förbaskat underhållande.
Bland det bättre i genren efter sina förutsättningar vill jag påstå.
Hoppsan.