Etikettarkiv: …inte bra

Jan 22 2019

The Nun (2018)

När det räliga nunnan visade sin nuna första gången i The Conjuring 2 var det minsann inga softa grejer. Läbbigt värre skulle jag vilja säga. Det räckte med ett par minuter av det där nyllet för att att man skulle känna obehaget i kroppen. De få minuter hon var med och förhöjde (?) stämningen i den filmen räckte för att glupska producenthjärnor snabbt insåg att det fanns pengar att casha in på henne. Så snabbt ihop med ett manus och vips har vi oss en standalone rulle, en sorts prequel-rulle om uppkomsten av ondskan i nunneoutfit.

Rumänien i början på 50-talet. Ett avlägset kloster. Två utsända från kyrkan för att kolla upp konstigheter i samband med en ung nunnas självmord. Gissa vad dom hittar?
Gääääsp! Satan i gatan vilken tradig rulle. Det smygs i mörka korridorer i 98 procent av filmen. Som om manusfolket inte haft en susning om vad de skulle kunna hitta på. Oengagerande, och framför allt oskrämmande. Känner att jag inte orkar investera instresse i det som händer. Borde inte ryslig rulle ändå försöka rafsa upp lite obehag? Regimannen Corin Hardy lyckas inte alls frammana samma vibbar som han stundtals gjorde i den underhållande The Hallow.
Nä, detta är skit och pannkaka. Hjälper inte ens att duktiga Taissa Farmiga ställer upp och spelar ung hjältenunna. Detta är bonkers hela vägen, och jag konstaterar surt att den rysliga nunnan bäst avnjuts i små små doser.

Nov 9 2018

Mandy (2018)

Och så helt plötsligt håller man sig kvar i det där räligt murriga skräckmörkret från oktober. Hade inte Halloween-vibbarna lämna oss nu??
Men det är klart, när en av höstens filmsnackisar dyker upp i BD-spelaren…då måste man ju bänka sig. Men ACK, vilken blåsning! Vilken bomskott! Vad ÄR det här?? Omslagstexten skriker ut ” en ny film av den VISIONÄRE regissören Panos Cosmatos (jepp, son till gamle George P.)…och då brukar i alla fall jag bli lite surgubbemisstänksam. Det där ordet är ofta en omskrivning för artsy fartsy, svår eller bara jävligt stentrist. Och jäklars alltså, alla tre passar in här.
Men vänta nu! Det var ju så fin förutsättning; Nicolas Cage i klädsamt helskägg som buttre skogshuggaren Red, boendes i trivsamt hus med sin käresta Mandy (Andrea Riseborough) mitt ute i skogen nånstans i Kalifornien 1983. En knasbollesekt som leds av hippiedåren Jeremiah (Linus Roache) får span på paret, eller snarare Mandy, och Jeremiah blir besatt av henne. Så pass att ett demoniskt (!) motorcykelgäng får kidnappa henne. Red blir skogs(heh)tokig och karusellen är igång. Jovisst, det blir blod och mayhem, vrål stön och skrik, motorsågar och Roache visar snorren. Färger och knasiga surrealistiska scener som staplas på varandra. Men vad hjälper det när det hele är så förbannat TRIST och SEGT!! Som att den gode Cosmatos modell yngre har rökt på ett par taggar för mycket innan han plitade ned det här sk manuset. Filmen saknar fart och tempo. Jag var faktiskt tvungen att se rullen två gånger eftersom jag hela tiden somnade under första tittningen. Och det inte på grund av trötthet kan jag tillägga. Orkar inte höra på Charlie Manson-liknande knäppskallen Jeremiah när han kör utläggningar och flummar på i dialogen. Trista gubbe! Och det där visionära då? Äh, lite färgnyanser-goes-bananas. Det är väl typ det.

Men Nic då!? Sköter han sig? Han är kanske ändå den som kommer ifrån det här med nåt sorts godkänt, han underspelar nästan istället. Å andra sidan är ju inte ribban så hög för honom numera. Men den som vill se utflippad Cage på allvar bör istället spana in underhållande Mom & Dad! Där blir det åka av! Nä, detta var överhajpat till förbannelse. Artsy fartsy utan den där edgen som man vill åt i storysar. En stjärna för filmen och en stjärna för Cages helskägg. Och då är jag jävligt snäll.
En besvikelse till film.

 = Filmen
 = Cages skägg

 

I SoF-podden #164 muttrar vi lite mer om varför den här filmen icke gjorde sig. Lyssna gärna här.

Maj 28 2018

Deep Blue Sea 2 (2018)

Jägarns vad jag gillar originalet från Renny Harlin! En riktig skön popcornsblockbuster om hajar som får spunk och går loss på oss människor! Härliga tider! 1999 var ju såklart inte cgi:n lika top notch som den är nu. Vilket syntes i hajarna..DÅ. Fast med en story som var riktigt busigt underhållande. Länge har det snackats om en uppföljare. Men hur följer man upp ett sådant äventyr?
Jo, som det presenteras i dagens försök. Men ta det där med uppföljare med en nypa salt. Egentligen är det bara en nyinspelning av samma story. Minus stjärnskådisar, en tjock plånka i budgeten…och kanske framförallt ett manus som är värt att kallas manus. Låt vara att de digitala bestarna är klart snyggare än sin föregångare…men det är väl också allt.
Handlingen den här gången förlagd till undervattenslabb utanför Sydafrikas kust. En stenrik miljonär bekostar forskning på hajarnas hjärnor igen (suck). Nu för att människan ska kunna bli smartare. Den här gången är det Tjurhajar som är föremålet, tydligen den mest ilskna sorten. Allt går självklart åt helvete. Kaos och mayhem. Och B-filmsblod i massor. Plus en ”seriös” kvinnlig forskare som bara måste hoppa i en åtsmitande våtdräkt där det självklart inte går att dra upp blixtlåset i halsen. Häpp!

Blir det hajaction? Ja. Går de panikslagna forskarna åt? Ja. Blir det spännande? Nix, inte ett dugg.
Lågbudgeten lyser igenom lite för mycket för att filmens ambition ska gå att ta på allvar. Hade det varit tex Asylum som slagit till med en av sina sköna ripoffs…finns inte så mycket att gnälla på. Men här är allvaret satt som en faktor. Vilket också gör den till en sjunkbomb. Trist förstås. Samtidigt går det inte att gnälla ner en hajrulle alltför mycket. Hajar är alltid hajar.

Och bäst av allt, kanske årets scen hittills, är hajen som tjuvlyssnar!
Värt en extra stjärna i betyget.

Jan 8 2018

The Vault (2017)

Regissören/manusmannen Dan Bush borde göra en note to myself inför framtiden; försök aldrig göra en fullängdare av material som håller för högst 60 minuter. Om ens det.

Sällan har väl just denna känsla varit så uppenbar som i dagens rulle.
Lugubert sällskap med syskontrio i spetsen tar över en bank. Gisslansituation, och rånare som är ute efter de stora stålarna. Varför inte de rikedomar som göms långt nere i det gamla valvet i källarn. Det som ingen vill låtsas om.

Okej, man måste ändå gilla upplägget till en början. En till synes ”vanlig” heistrulle som lite lagom sakta ska leta sig in i en helt annan genre…den betydligt mörkare och lite rysligare. Problemet för sagde Bush är att han inte har tillräckligt intressanta karaktärer (eller ett driv i storyn) att jonglera med. Rånarna leds av två systrar plus en bror..och samtliga skådisar är så attans svaga att det är stört omöjligt att för en sekund jobba upp någon som helst sympati för dem. Clint Eastwoods dotter Francesca är av dem, och har hon tänkt sig att följa i pappas spår behövs nog både bättre omdöme av rollval och kanske lite jobbande på talangen. Å andra sidan är det inte lätt i ett manus som svajar så mycket. Utdragna scener, klyschiga scener (alltså mer är normalt) och framför allt inga som helst intressanta vinklingar. En rutinerad filmgloare har storyn klar för sig 15 minuter in i rullen. Då har man också fått James Franco inplockad för en kaffekvart. Kunde ha blivit bra..blir nu mest ett ”jaha”. Här hade manuset tjänat på liiite mer finess och finlir.

Allt blir lite för uppenbart lite för snabbt. Och när det väl skiter sig ordentligt klarar inte rullen av att fixa det ända in i kaklet.
För att inte tala om slutet som kanske är ännu sämre än sina föregående 90 minuter.
Nej, detta var icke bra alls.

Sep 15 2017

The Circle (2017)

I en nära framtid (eller samtid?) drömmer Mae (Emma Watson) om att få jobb på det hippa tech-företaget The Circle (tänk Apple och Google hopslagna), där ingenting verkar omöjligt med elektronikens, datorns och smartphonens hjälp. Den sociala plattformen tas till nya höjder. Mae sväljer till en början precis allt med hull och hår. Hon går dessutom med på att medverka till ett experiment som ska visa hur fantastiskt det är om vi alla alltid kan hålla koll på varandra. Givetvis spricker det i kanterna efter en stund och Mae börjar ifrågasätta hela The Circle.

Jaha. Och?
Filmen berättar absolut ingenting av mervärde. Nada. Istället är den löjligt övertydlig i berättandet och sen blir det bara fånigt när jag ska bevittna Maes ”uppvaknande”. Jäkligt synd, för visst behövs lite kritiska röster i det hysteriskt galna informationsflöde vi lever i. Hade kunnat bli en raffinerad känga åt allt vad uppkopplat heter. Istället blir det tröttsamt mästrande, storyns stakes blir så klyschiga att jag suckar högt flera gånger. Watson gör vad hon kan med en rulle som dessutom känns genomstressad. Tom Hanks dyker upp i 7 minuter som en karikatyr på Steve Jobs. Det känns bara….tröttsamt.
Galet ointressant rulle. Man borde nog läst boken istället.
Waste of time detta.

Det enda av värde här är att salig Bill Paxton och lika salig Glenne Headly spelar Maes föräldrar. Nu är båda skådisarna borta.
Ledsamt.

Maj 8 2017

Blair Witch (2016)

I dagens tidevarv är det mer än nånsin standard med både uppföljare. prequels och rebootar i parti och minut. Nästan som att filmvärlden byggt upp en helt ny tillvaro just kring detta faktum. Varför? Bra fråga. Kan svaret möjligen vara att producenter ser tillbaka på gamla framgångar och känner på sig att dagens målgrupper, kidsen födda på 2000-talet, behöver få ta del av gammal framgång…fast i ny skepnad?

Kanske är det just så man tänk här. Originalet, ett av de mest framgångsrika inom sitt koncept. Hell, det SKAPADE ju ett ny ett koncept! The mother of FF! Där och då, en helt ny upplevelse, en ministory som verkligen växte ut till något vi aldrig skådat förut. På minibudget, med okända skådisar, lyckades filmmakarna då trolla fram en speciell film. Sen har ju lavin av FF bara rullat på, till största delen med skit och pannkaka. Typ 90 procent, om du frågar mig.
Men, nu kunde dollarivriga suits alltså inte hålla sig. Sagan om häxan i Black Hills-skogen måste upp på bordet igen. Här som en ren uppföljare, ingen reboot. Man får väl tacka för det lilla. Här har vi då James (James Allen McCune) som plötsligt tror sig ha en ledtråd till systern Heathers försvinnande för 17 år sen (originalet, rembember..?). Nytt litet upptäckarposse samlas, teknik och ryggsäckar. Principen är densamma, filmande kameror som blir det vi ser. You know the drill.

samma upplägg, nyare teknik

Jag suckar inte i början. Inte alls. Tvärtom. Premissen känns lite…”tja..varför inte…?”. Upplägget känns plötsligt som det ändå skulle kunna funka. Bakom spakarna idag dessutom regissören Adam Wingard och han har ju levererat rysligheter förut med alster som VHS, VHS 2 och You´re Next. Rätt bra skit det, om man säger så.
Och till en börjar hålls stilen här också. Lite av den samma olustiga känsla som i första rullen byggs sakta upp. Men sen…när det plötsligt ska släppas på handbromsar och ösas på med ”konstiga saker” och ett herrans liv…blir det med ens aptråkigt värre. Och då hjälper det inte ens att det i dessa moderna teknikdagar leks med filmande drönare. Suck och stön.

Rullens final dyker sen rätt ned i tråk-träsket. Damn. Bara… oengagerande märkligheter som staplas på varandra. Nix, detta var ett hugg i sten…på ett gott försök. Rätt länge försöker jag hålla rullen på en godkänd-nivå (okej svag), men sista tredjedelen drar obönhörligt ned betyget. Ytterligare en insikt om (som att man inte redan visste det…) att det icke går att återskapa ett tidigare fenomen hur som helst. Fast det är klart, dagens iphone-generation håller kanske inte med.

Trist film detta.