The Circle (2017)

I en nära framtid (eller samtid?) drömmer Mae (Emma Watson) om att få jobb på det hippa tech-företaget The Circle (tänk Apple och Google hopslagna), där ingenting verkar omöjligt med elektronikens, datorns och smartphonens hjälp. Den sociala plattformen tas till nya höjder. Mae sväljer till en början precis allt med hull och hår. Hon går dessutom med på att medverka till ett experiment som ska visa hur fantastiskt det är om vi alla alltid kan hålla koll på varandra. Givetvis spricker det i kanterna efter en stund och Mae börjar ifrågasätta hela The Circle.

Jaha. Och?
Filmen berättar absolut ingenting av mervärde. Nada. Istället är den löjligt övertydlig i berättandet och sen blir det bara fånigt när jag ska bevittna Maes ”uppvaknande”. Jäkligt synd, för visst behövs lite kritiska röster i det hysteriskt galna informationsflöde vi lever i. Hade kunnat bli en raffinerad känga åt allt vad uppkopplat heter. Istället blir det tröttsamt mästrande, storyns stakes blir så klyschiga att jag suckar högt flera gånger. Watson gör vad hon kan med en rulle som dessutom känns genomstressad. Tom Hanks dyker upp i 7 minuter som en karikatyr på Steve Jobs. Det känns bara….tröttsamt.
Galet ointressant rulle. Man borde nog läst boken istället.
Waste of time detta.

Det enda av värde här är att salig Bill Paxton och lika salig Glenne Headly spelar Maes föräldrar. Nu är båda skådisarna borta.
Ledsamt.

2014 x 3

exThe Expendables 3 (2014)

Precis innan jag plitar ned de här raderna sitter jag och studerar sommarens box-office-siffror från ”over there”, och konstaterar att Stallones tredje besök i macholand tydligen inte alls tilltalat den inhemska publiken något nämnvärt. Sent sommarpremiärdatum visst, men det verkar som kostymnissarna hade räknat med mer skrammel i skattkistan.

Och det kan jag förstå. Första rullen sög nåt hemskt, andra var betydligt käckare. Kanske för att Sly lämnat regin till utomstående? Liksom här (till Patrick Hughes). Och banne mig om inte det här är den bästa av dem alla. Man kan liksom inte värjs sig mot alla de gamla rävarna när de snor åt sig lite speltid med väl valda repliker. Och hur snyggt är det inte att casta gamla Wesley Snipes?! Liksom en GAMMAL Harrison Ford! Att Arnie ser härjad ut visste man ju redan. Lägg till det sedan Stallones mumlande och Statham´s muttrande. Ahh, såklart det är mumma för en gammal filmsjäl som en annan. Priset för BÄSTA insats går dock naturligtvis till Melan Gibson som förrädare och totalt samvetslös vapenhandlare! Fy helvete vad svinigt skön han är här! Har han bränt sina broar som good guy med sitt knasiga privatliv? Skit samma, då kan han ju satsa på evil dudes resten av sin nedåtgående (?) karriär.

Det skjuts naturligtvis utav helvete här. Stupalös action utan hjärna. Men vaddå, skit samma. Det är ju därför vi glor på spektakel som det här! Stallone försöker sig också på att väva in lite friskt blod i gänget, och stundtals blir det nästan lite Mission Impossible över det hela. Nåja, det går strax tillbaka till den gamla hederliga mallen igen. JÄKLAR! Glömde ju helt för en sekund att Antonio Banderas kan ha gjort sin BÄSTA roll på år och dag! Haha vilken skojare! Hade han kanske roligast av dem alla på inspelningen? Sedan halkade visst Frasier-Kelsey in på ett hörn också. Hur kan jag inte tycka om det!? Ja, här hade iaf jag kul när jag glodde. Men ok då, det kanske räcker med gubbsen nu…?


The Amazing Spider-Man 2 (2014)

Det roligaste med den nya franschisen är fortfarande att regissören heter Webb i efternamn.
Annars är det förvånansvärt mycket same-same av samma sak här. Inget nytt, inget revolutionerande, inget banbrytande. OsCorp är fortfarande uppenbarligen ett av världens skummaste företag. Spidey ställs nu mot en ny dåre (Jamie Foxx) som naturligtvis från början är en nörd ut i fingerspetsarna.. Innan han blir den elektriske matadoren Electro alltså. Då blir det fart på specialeffekterna kan jag lova.

Annars inte jättemycket att rapportera om egentligen. Jag tillhör ju dom som fortfarande inte riktigt fattar grejen med att boota om filmserien så pass nära inpå Sam Raimi´s filmer.
De här nya tillför absolut inget som inte redan fanns. Den första rullen i rebooten var ändå ganska underhållande på det att den möjligen inte var lika högtravande som kanske en superhjältefilm ”ska” vara. Om ni fattar vad jag menar. Här är det dock dessvärre mer blaha och ganska….saggigt. Andrew Garfield gör förstås vad han kan, Sally Field kan man alltid lita på och Emma Stone är som vanligt asbra i vad hon är dyker upp i.
Slutet är bäst och i alla fall jag kunde inte riktigt se det komma.

 


Noah (2014)

Första dagarna efter att ha skådat verket fick jag gång på gång fråga mig själv om det verkligen var sant.
Att detta var ett verk av Darren Aronofsky, mannen som gav oss den briljanta Black Swan för inte så herrans länge sedan? Har karln tappat det helt!? Fastnat i ny sekt av nåt slag? Jag finner knappt ord.

Och än värre, vem i hela Hollywood gav klartecken för den här filmen!? Sicken dynga säger jag bara! Och vad fan tänkte Russell Crowe på!? Knalla runt i en ödemark så jävla skitnödigt prettodyster så man knappt kan hålla sig för flabb när man ser på filmen. Och sen byggs det skitstor båt medelst hjälp av….levande stenfigurer!? Hahaha. För helvete!

Crowe blir den vresigaste gubben Noak jag någonsin stött på, envis och tjurig och vägrar lyssna på NÅGONTING annat än sin inhamrade uppenbarelse han fått. Jennifer Connelly och Emma Watson undrar förhoppningsvis hur de kunde luras in i det här projektet från första början som motspelare till den koleriske Crowe. Till och med ett badass smygs in på arken, Ray Winstone! Den tjommen måste bibeln ha missat helt! Ha! Nä det här var för jävla dåligt. Skrattretande dåligt faktiskt.
Effektsökeri eller en knepig regissörs sökande efter…vad?

Crazy, Stupid, Love (2011)

Skilsmässofilmer finns det ganska gott om. Skilsmässofilmer som vill skapa en sorts feelgoodkänsla är det kanske lite sällsyntare med.
Och, bara yttrycket ovan blir ju en nästan ohelig kontrast. Ska inte skilmässohistorier uteslutande ägna sig åt tungsintheter, självömkan- och rannskakan och hjärtesorg?

Naturligtvis inte, och tur är väl det…att det finns även andra historier om skilsmässor och äktenskap/förhållanden som inte behöver bada i de värsta dyiga/blytunga uttrycksformerna.

Dagens betraktelse följer Cal (Steve Carell) och hur denne hanterar vardagen när hustrun Emily (en alltid sevärd Julianne Moore) plötsligt meddelar att hon vill skiljas. Cal flyttar ut ur huset, in i en lägenhet och börjar hänga på en lokal bar titt som tätt samtidigt som han mest ägnar sig åt självömkan av varierande grad. Så pass att playern Jacob (Ryan Gosling), självsäker och charmig som få med ständigt nytt damsällskap vid armen varje kväll när han lämnar samma bar, uppmärksammar Cal och bestämmer sig för att få fason på den medelålders nyblivne singeln.

Här har vi alltså huvudstoryn. Varvat med dessa ibland komiska, ibland skämmiga och ibland eftertänksamma scener, följer vi också Cal´s övriga familj, hustruns flirt med jobbkollegan Kevin Bacon, hans son som är olyckligt kär i barnvakten. Gemensamt för alla händelser, och kanske filmens kärna, är naturligtvis att det handlar om våra känslor och behov som människor. Och att våga lite.

”och vi behöver jobba på smajlet också…”

Direkt roligt blir det i ett par scener när Cal ska ragga upp Marisa Tomei för ett engångsligg och de senare kommer att träffa på varandra i helt annat sammanhang som är betydligt mindre smickrande för Cal. Trots trivsamma drag hos alla inblandade skådisar och manusförfattarnas gedigna försök till en snurrig personintrig, så känner jag mig dock rätt likgiltig inför utgången av filmen. Kanske beror det på att trots sina många lösa trådar och små överraskningar som väntar runt manushörnet, är det liksom aldrig någon tvekan hur utgången kommer att bli. Frågan man kan ställa sig är istället vilken grad på positiviteten det kommer att landa i.

Kanske filmen vill vara som en amerikansk Love Actually med charmiga sidohistorier, men till slut känns det också lite för tillfixat i det här fallet. Inget att klaga på när det gäller skådisprestationerna dock. Steve Carell klarar sin bit snyggt och visar att han inte behöver vara hysteriskt kul hela tiden. Julianne Moore är nämnd. Kevin Bacon , Marisa Tomei och Emma Stone har alla mindre roller men gör sina jobb utan några malörer. Dagens underutnyttjade är Ryan Gosling som har fått någon slags mindre huvudroll och mest blir lite klyschig i sitt agerande, men får ändå glimtvis visa sin talang.

Crazy, Stupid, Love är ändå helt ok som en stunds ytligare trevlig underhållning. Ett sorts drama med komiska förtecken, ibland rätt kul, ibland rätt klyschigt. Känslan är dock i slutet att den inte riktigt vet vilket ben den mest vill stå på, drama,  komedi eller..dramakomedi. En sorts mitt-i-fåran-film som ändå vet vilka standardramar som gäller.
Och tja …det är väl inget fel i det då och då…dårå.