Hacksaw Ridge (2016)

hacksaw-ridge-new-posterAndra världskriget. Detta förbannade och blodiga krig. Skildrat i så många filmer, och i framför allt dokumentärer, så att det troligen skulle räcka till minst ett års oavbrutet tema på Discovery. Eller TV10. De gillar att tugga krigsdokumentärer nästan hela tiden.

Nåja, vi tar oss till ännu en Hollywoodversion av kriget. Idag genom unge Desmond Doss´ (Andrew Garfield) ögon. Doss inser allvaret. Vill göra sin plikt för landet. USA står inför hårda bataljer i Stilla Havet där de envisa japanska styrkorna bara måste slås tillbaka.
Doss tar värvning, dock med ett litet problem…han är pacifist och vägrar att ens ta i ett vapen. Istället tänker han sig en karriär på slagfältet som sjukvårdare, ”medic”. Om han blir populär på träningscampen bland de övriga soldaterna och befälen? No way josé. Milt sagt. Utskällningar, mobbning och till och med krigsrätt. Allt för att hävda sin övertygelse..och rätt…att ändå få göra en insats för fosterlandet.

Jaha ja, nämnde jag att det var en BOATS? Asch, det fattade du ju säkert redan. En omtalad gosse, denne Doss. Naturligtvis något av en hjälte i historieböckerna över kriget i Stilla Havet. Amrisarna älskar ju sina hjältar, så det kanske inte är så konstigt att det till slut dyker upp en rulle om den unge idealisten. Dels baserad på en bok han skrev om sina upplevelser, men också genom självklart lite lagom överdrivet dramatiserat lulllull för att passa Hollywood. Som två filmer i en. Första delen behandlar Doss unga år och hur livet hemma på landsbygden påverkade honom. Han träffar också den obligatoriska Flickan i Sitt Liv (Teresa Palmer) innan ö-livet på den blodiga Okinawa väntar.

För det är där, när kriget väl sätter igång i filmen, tempot snäppas upp. Det blir sådär hetsigt och intensivt. Höghastighetskamerorna får jobba för högtryck ihop med de visuella effektmakarna för att ge oss de kanske galnaste och bland de mest realistiska (?) krigsscener som skådats på bra länge! Till och med så klassiska Rädda Menige Ryan ligger lite i lä! Hoppsan! Bakom detta galna kaos huserar nu alltså Mel Gibson som gör comeback i registolen efter 10 års frånvaro. Har han funnit nåd hos producenterna? Är alla hans galna påhitt historia?

Gibson må vara en strulputte privat, men som regissör vet han sannerligen hur berätta en film. Från en sorts idyllisk fridfullhet i början, till en blodigt helvete av sällan skådat slag. Gibson öser helt enkelt på med allt han kan komma på. Och sparar icke på detaljer och gore. Där tex Braveheart klippte stridsscenerna precis i det ögonblick det blev grisigt…stannar kameran den här gången kvar ett par sekunder extra. Gulp. Jag säger inte att det är trevligt och härligt på något sätt..men det är effektivt och viss mån jäkligt snyggt utfört.

hacksaw-ridge-2016-andrew-garfield

Garfield jobbar för skådislönen

Garfield känns trovärdig som unge Doss. En bra kontrast till kaoset runt honom. I övriga roller finns bla Vince Vaughn (!), Hugo Weaving och Sam Worthington. Vaughn får till och med glänsa med lite smutta oneliners i tid och otid.

Inget nytt under krigssolen, men en jäkligt snyggt berättad rulle. Bäst i andra hälften, i krigskaoset. Trots att Gibson som regissör verkar besatt av att skildra våld och blod i sina filmer…är det engagerande till slutet. Men vissa lökigheter måste självklart accepteras för att finna behållning här.

Bra film. Utan att glänsa.
Men det är nog eländet som gör det. Hur illa DET än låter.

 

avsnitt-76I filmpoddens avsnitt 76 kallar Fiffi denna för en ”Steffo-film”, och vem är jag att säga emot?
Lyssna själv när vi lägger ut texten.

2014 x 3

exThe Expendables 3 (2014)

Precis innan jag plitar ned de här raderna sitter jag och studerar sommarens box-office-siffror från ”over there”, och konstaterar att Stallones tredje besök i macholand tydligen inte alls tilltalat den inhemska publiken något nämnvärt. Sent sommarpremiärdatum visst, men det verkar som kostymnissarna hade räknat med mer skrammel i skattkistan.

Och det kan jag förstå. Första rullen sög nåt hemskt, andra var betydligt käckare. Kanske för att Sly lämnat regin till utomstående? Liksom här (till Patrick Hughes). Och banne mig om inte det här är den bästa av dem alla. Man kan liksom inte värjs sig mot alla de gamla rävarna när de snor åt sig lite speltid med väl valda repliker. Och hur snyggt är det inte att casta gamla Wesley Snipes?! Liksom en GAMMAL Harrison Ford! Att Arnie ser härjad ut visste man ju redan. Lägg till det sedan Stallones mumlande och Statham´s muttrande. Ahh, såklart det är mumma för en gammal filmsjäl som en annan. Priset för BÄSTA insats går dock naturligtvis till Melan Gibson som förrädare och totalt samvetslös vapenhandlare! Fy helvete vad svinigt skön han är här! Har han bränt sina broar som good guy med sitt knasiga privatliv? Skit samma, då kan han ju satsa på evil dudes resten av sin nedåtgående (?) karriär.

Det skjuts naturligtvis utav helvete här. Stupalös action utan hjärna. Men vaddå, skit samma. Det är ju därför vi glor på spektakel som det här! Stallone försöker sig också på att väva in lite friskt blod i gänget, och stundtals blir det nästan lite Mission Impossible över det hela. Nåja, det går strax tillbaka till den gamla hederliga mallen igen. JÄKLAR! Glömde ju helt för en sekund att Antonio Banderas kan ha gjort sin BÄSTA roll på år och dag! Haha vilken skojare! Hade han kanske roligast av dem alla på inspelningen? Sedan halkade visst Frasier-Kelsey in på ett hörn också. Hur kan jag inte tycka om det!? Ja, här hade iaf jag kul när jag glodde. Men ok då, det kanske räcker med gubbsen nu…?


The Amazing Spider-Man 2 (2014)

Det roligaste med den nya franschisen är fortfarande att regissören heter Webb i efternamn.
Annars är det förvånansvärt mycket same-same av samma sak här. Inget nytt, inget revolutionerande, inget banbrytande. OsCorp är fortfarande uppenbarligen ett av världens skummaste företag. Spidey ställs nu mot en ny dåre (Jamie Foxx) som naturligtvis från början är en nörd ut i fingerspetsarna.. Innan han blir den elektriske matadoren Electro alltså. Då blir det fart på specialeffekterna kan jag lova.

Annars inte jättemycket att rapportera om egentligen. Jag tillhör ju dom som fortfarande inte riktigt fattar grejen med att boota om filmserien så pass nära inpå Sam Raimi´s filmer.
De här nya tillför absolut inget som inte redan fanns. Den första rullen i rebooten var ändå ganska underhållande på det att den möjligen inte var lika högtravande som kanske en superhjältefilm ”ska” vara. Om ni fattar vad jag menar. Här är det dock dessvärre mer blaha och ganska….saggigt. Andrew Garfield gör förstås vad han kan, Sally Field kan man alltid lita på och Emma Stone är som vanligt asbra i vad hon är dyker upp i.
Slutet är bäst och i alla fall jag kunde inte riktigt se det komma.

 


Noah (2014)

Första dagarna efter att ha skådat verket fick jag gång på gång fråga mig själv om det verkligen var sant.
Att detta var ett verk av Darren Aronofsky, mannen som gav oss den briljanta Black Swan för inte så herrans länge sedan? Har karln tappat det helt!? Fastnat i ny sekt av nåt slag? Jag finner knappt ord.

Och än värre, vem i hela Hollywood gav klartecken för den här filmen!? Sicken dynga säger jag bara! Och vad fan tänkte Russell Crowe på!? Knalla runt i en ödemark så jävla skitnödigt prettodyster så man knappt kan hålla sig för flabb när man ser på filmen. Och sen byggs det skitstor båt medelst hjälp av….levande stenfigurer!? Hahaha. För helvete!

Crowe blir den vresigaste gubben Noak jag någonsin stött på, envis och tjurig och vägrar lyssna på NÅGONTING annat än sin inhamrade uppenbarelse han fått. Jennifer Connelly och Emma Watson undrar förhoppningsvis hur de kunde luras in i det här projektet från första början som motspelare till den koleriske Crowe. Till och med ett badass smygs in på arken, Ray Winstone! Den tjommen måste bibeln ha missat helt! Ha! Nä det här var för jävla dåligt. Skrattretande dåligt faktiskt.
Effektsökeri eller en knepig regissörs sökande efter…vad?

The Amazing Spiderman (2012)

Jag var en av de som mest kände mig förvånad och frågande över att man så snabbt inpå förra omgången bestämde sig för att göra en reboot här.
Jag menar, Sam Raimi´s alster är ju inte på något sätt dåliga (även om trean var rätt mycket sömnpiller) och nog tog de ett rejält superhjälteomtag på Peter Parkers fasadklättare. Vad ska då en ny rulle kunna tillföra?

Kanske lite därför då jag med viss skepsis och förutfattad mening vräkte på denna version och tog plats i soffan. Här skulle nu studeras och jämföras. Eller kanske inte, ofta mår ju inte filmer sådär jättebra av att jämföras med varandra, men visst fasen är det svårt att låta bli. Det är det ju faktiskt…så det så!

Ganska snart då ytterligare viss förvåning då jag märkte att dagens historia rätt snabbt engagerar och fastnar! Regissören Marc Webb (!) satsar på att dra storyn om unge Parker från början, men här blir han en grubblande och lite udda tonåring, med de möjliga känslosamma problem som hör tonårstiden till. Webb´s version av Peters verklighet och vardag känns plötsligt lite…råare och skitigare. Mer nära och inte lika…pretto…kanske.

Andrew Garfield i rollen som Peter känns faktiskt helt rätt, och lyckas med kombon osäker tonåring och snubbe med nya konstiga krafter. Kanske är dagens filmskurk Dr. Curt Connors (Rhys Ifans) inte riktigt den bästa i galleriet, men vad fanken, det går väl det också. Trots lite skämsvarning på vissa av skurkens förvandlingslägen.

experiment i pojkrummet känns helt rimligt

Annars är det your average spindelstory. Skumraskheter, hemligheter, rapp action, lite ansträngd humor och ett mustigt svingande mellan skyskraporna. Toppklass på effekterna och drivet. Storyn håller sig på grunda vatten, men vågar sig ändå på en liten backstory om Peters pappa och dennes förehavanden. Som vanligt numera i hjältefilmer av den här sorten krattas det finfint för en uppföljare. Och varför inte? Kan bli lika trevligt som det här resultatet.

Förutom Garfields stabila insats i huvudrollen hjälper Martin Sheen, Emma Stone, Denis Leary till i birollslistan, tillsammans med gamla fina Sally Field! En skönt gäng helt enkelt!

The Amazing Spiderman överraskar iaf mig med att vara en högst trevligt upplevelse. Lite oväntat faktiskt. Man ska på intet sätt förringa föregångarfranschisen, men nog känns det lite tuffare och mer oborstat här. Jomen det här var ju lite småkul! Bättre än jag kunde tro.

Red Riding 1974 (2009)

Yorkshire i 1970-talets England. En ung flicka försvinner, kanske är hon offer för en seriemördare och rookiejournalisten Eddie Dunford ser sin chans att stiga i graderna som kriminalreporter på den lokala tidningen. Ju mer Eddie nystar i det svårlösta fallet, ju mer upptäcker han att allt inte står rätt till i denna dystra del av England.
Den här första delen av en trilogi där till synes korruption och mutor får konsekvenser och vanliga hederliga medborgare är de som hamnar i kläm. Filmen visar upp en naken, grå bild av ett land i förfall utan något större hopp. Som vanligt i engelska dramer och thrillers är realismen synnerligen påtaglig och Eddie rör sig i miljöer så långt borta från idylliska engelska lantmiljöer man kan komma. Grådaskigt, effektivt, foto och en sorts suggestivitet som suger in känslan av fruktan och ovisshet i allt som händer.

Mer drama än thriller och med en underliggande mörk ton som sätter sig ju längre filmen håller på. Kan kanske upplevas lite ryckig och hoppig för vissa, men kommer man väl förbi den känslan bjuds det på ett synnerligen svart drama. En film där dialogen är framträdande och får ta mest plats.
Regissören Julian Jarrold verkar ha bra öga för detaljer och hela filmen andas verkligen 70-talet från allt vad gäller kläder till stilen på de slitna bostäderna.

Red Riding 1974 kanske inte är kärlek vid första ögonkastet, men letar sig in i medvetandet ju längre den håller på. Som vanligt yppersta klass på skådespeleriet när det gäller engelska produktioner, där Andrew Garfield (Boy A) ger Eddie mer känslor och en sårbarhet ju längre in i härvan han hamnar.
En stabil första del av denna trilogi som än en gång bevisar att brittiska dramer är top of the line.

Betyget: 3/5