Draft Day (2014)

Draftday_posterSportfilmsdrama. The American Style.
På det där, numera, vuxna sättet.

Tänk dig Moneyball. Fast här om amerikansk fotboll. Då har du en rätt bra hum om vad det här handlar om. Jag skrev nyss ”på det vuxna sättet” (knasigt ordval kanske..men du fattar..?). Kanske för att den här rullen i första hand vänder sig till alla som är mer intresserade av spelet bakom kulisserna med att sköta och forma ett lag, än att ta del av själva spelet.

Och liksom i Moneyball funkar det lysande! För den som är rätt såld på ämnet alltså bör tilläggas..

Kan filmer om siffror, statistik och andra märkliga uppgörelser och turer i den amerikanska proffsidrotten verkligen vara underhållande?
Tja, jobba fram ett manus som lyckas komba allt ovanstående, viss realism om hur det KAN gå till i de olika ”war-rooms” i klubbarna, ta in en rutinerad regissör och slutligen sätt en skådis som har brutalkoll på läget i centrum…så är du nästan hemma. I alla fall bland de som gillar dialogdrivna rullar där tonvikten läggs på vad som SÄGS, inte hur många smällar eller skottsalvor eller biljakter som får plats under två timmar.

Idag får vi Kevin Costner, här den stabile Costner, som ikläder sig rollen som Sonny Weaver Jr, General Manager för fotbollslaget Cleveland Browns. Den stora drafting-day står för dörren, ni vet den dagen när alla klubbar ska välja i olika rundor och försöka knyta till sig framtida supertalanger. Här har vi en pressad GM nu då som måste försöka komma fram till hur han vill ha det. Givetvis finns staben runt honom som försöker råda och analysera. Där finns också ägaren till laget (Frank Langella) som har sina synpunkter, coachen (Dennis Leary) som vill säga sitt, fansen som kräver ett rätt beslut som kan betyda en framgångsrik säsong.

Och så har vi Sonny själv, lite i skuggan av sin legendariske far i klubben. Vi har också hans privatliv som även inbegriper den alerta klubbadvokaten Ali (Jennifer Garner).
Med andra ord, lite som vanligt i sportdramer.

coachen och GM inte helt överens, och klockan tickar…

Är detta en film för alla?
NEJ säger jag direkt! Du måste tycka speciellt mycket om den där sortens drama som just filmer om sport, som inte visar själva sporten, kan trolla fram i sina bästa lägen. Här bygger nästan allt på spelet i styrelserummen, de olika överenskommelserna man tycks ägna sig åt mellan klubbarna, vem som ska få välja vem i de olika rundorna osv. Det sedvanliga rävspelet.

Jag är ju en sucker på just sådant, och icke helt obevandrad i den amerikanska fotbollsmiljön njuter jag totalfokuserat av det som händer! Ivan Reitman (ja DEN Reitman!) bakom kameran vet PRECIS hur han ska styra ett sportdrama som är ”on the clock”, filmen börjar ju när det är prick 12 timmar kvar till den stora Draften. Alla rutinerade rävar, från Costner till Leary, Garner, Langella och en hoper andra i större och mindre biroller, ser till att det stundtals, KANSKE, känns som det är ett Aaron Sorkin-manus jag skådar. Vilket det alltså inte är.

JAG ger en totalfokuserad STOR tumme upp för den här rullen.
Jag älskar amerikansk sportdramatik. Speciellt den som utspelas i kontorsrum, över telefonledningar, genom walk-and-talk-dialog i korridorer och som även lyckas innehålla en härlig dramatisk final från den stora Draft-galan i New York. Costner genomstabil här. En klippa. Det måste bli kanonbetyg på rullen.
MEN…har du svårt för genren kanske du ska undvika. Märk väl.

The Amazing Spiderman (2012)

Jag var en av de som mest kände mig förvånad och frågande över att man så snabbt inpå förra omgången bestämde sig för att göra en reboot här.
Jag menar, Sam Raimi´s alster är ju inte på något sätt dåliga (även om trean var rätt mycket sömnpiller) och nog tog de ett rejält superhjälteomtag på Peter Parkers fasadklättare. Vad ska då en ny rulle kunna tillföra?

Kanske lite därför då jag med viss skepsis och förutfattad mening vräkte på denna version och tog plats i soffan. Här skulle nu studeras och jämföras. Eller kanske inte, ofta mår ju inte filmer sådär jättebra av att jämföras med varandra, men visst fasen är det svårt att låta bli. Det är det ju faktiskt…så det så!

Ganska snart då ytterligare viss förvåning då jag märkte att dagens historia rätt snabbt engagerar och fastnar! Regissören Marc Webb (!) satsar på att dra storyn om unge Parker från början, men här blir han en grubblande och lite udda tonåring, med de möjliga känslosamma problem som hör tonårstiden till. Webb´s version av Peters verklighet och vardag känns plötsligt lite…råare och skitigare. Mer nära och inte lika…pretto…kanske.

Andrew Garfield i rollen som Peter känns faktiskt helt rätt, och lyckas med kombon osäker tonåring och snubbe med nya konstiga krafter. Kanske är dagens filmskurk Dr. Curt Connors (Rhys Ifans) inte riktigt den bästa i galleriet, men vad fanken, det går väl det också. Trots lite skämsvarning på vissa av skurkens förvandlingslägen.

experiment i pojkrummet känns helt rimligt

Annars är det your average spindelstory. Skumraskheter, hemligheter, rapp action, lite ansträngd humor och ett mustigt svingande mellan skyskraporna. Toppklass på effekterna och drivet. Storyn håller sig på grunda vatten, men vågar sig ändå på en liten backstory om Peters pappa och dennes förehavanden. Som vanligt numera i hjältefilmer av den här sorten krattas det finfint för en uppföljare. Och varför inte? Kan bli lika trevligt som det här resultatet.

Förutom Garfields stabila insats i huvudrollen hjälper Martin Sheen, Emma Stone, Denis Leary till i birollslistan, tillsammans med gamla fina Sally Field! En skönt gäng helt enkelt!

The Amazing Spiderman överraskar iaf mig med att vara en högst trevligt upplevelse. Lite oväntat faktiskt. Man ska på intet sätt förringa föregångarfranschisen, men nog känns det lite tuffare och mer oborstat här. Jomen det här var ju lite småkul! Bättre än jag kunde tro.