The Descendants (2011)

Jag noterade, men försökte inte läsa.
Jag hörde, men försökte inte lyssna.
I det längsta och för att vara så ”tom” i tanken som möjligt. Naturligtvis har det ju inte på något sätt undgått att ta del av lovorden och omdömena lite generellt sådär. Men det är ju alltid risken med en film, att när man ser den ganska långt i efterhand så blir man omedvetet medveten om uppfattningen hos den stora massan.

Nåväl, ytligt bekant med historien sätter jag mig då ned och tar del av George Clooneys vardag som lätt frånvarande affärsman och pappa på Hawaii. Nu dessutom i en ytterligare jobbig situation eftersom frun ligger i koma utan chans till uppvaknande efter en båtolycka och han inte har helt koll på läget hur man förhåller sig till sina barn som ensamansvarig. En plötslig vetskap om att frun dessutom haft en kärleksaffär bakom ryggen på honom ställer känslorna ännu mer på spets.

Det tar inte lång tid för mig att glida in i Matt Kings värld, och jag är fast i varenda jäkla filmruta av historien. Är det någon skådis jag skulle vilja vara så är det just George Clooney. Karln klarar banne mig av att spela vad som helst, och gör det sjukt bra! Han verkar inte heller skraj för att ta roller som visar uppenbara svagheter och brister. Precis som här. Clooney ÄR King.

På ett galet märkligt sätt är det här en film som känns så feelgood mitt i den sorg och ilska som avhandlas genom speltiden. Det finns små korn av humor i historien som gör den alldeles enastående ihop med de problem och mörkare delar av tillvaron som Matt måste konfronteras med. Överlag är skådespelandet i toppklass och den största credit ska gå till Clooneys ”döttrar” Alex och Scottie i filmen som agerar bara så naturligt att man är beredd att tillstyrka att det är Clooneys riktiga barn jag ser. Samspelet mellan dem är grymt bra.

en prövad man och hans dotter

Dagens man i registolen, Alexander Payne har en sorts finstämd fingertoppskänsla för när det ska vara lite roligt och när det ska vara lite jobbigt, och framför allt hur dessa två sinnestämningar kan gifta sig med varandra på detta fantastiska sätt. Lägg till detta vykortsskimrande bilder på Hawaiimiljöer och ett inhemskt soundtrack och filmen blir en sjusärdeles känslofin resa mot eftertexterna.

Det finns grymt hjärtskärande scener i filmen….och jag skäms inte på något sätt att erkänna att tårarna bara rann i rännilar längs mina kinder. Det är en film som berör på alla de sätt du kan tänka dig.

The Descendants är filmen som utan tvekan seglar upp som den bästa jag sett på länge. Väldigt länge. En upplevelse som känns i sinnet långt, långt, långt efteråt. Rolig, lite skämmig, sorglig och plågsam på samma gång. Det är fasen inte ofta man gråter och skrattar till samma story. Årets första fullpoängare banne mig!

5 kommentarer på “The Descendants (2011)

  1. Det var som tusan! En fullpoängare för Clooney fulspringandes i tofflor 🙂 Vad härligt att du gillade den så mycket, femmor växer inte på träd.

    Gilla

  2. Kul att du gillade den och blev berörd. Jag såg den för ett tag sen men det blev inte mer än en trea från min sida. Det fanns några höjdarscener och som du skriver är det en må-bra-må-dålig-film. Jag återkommer.

    Gilla

  3. Jag förstår precis känslan du beskriver, att glida in i filmen. När sådant sker finns det inget stopp, då är man fast. Betyget brukar inte alltför sällan bli det högsta också.

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.