Etikettarkiv: Alexander Payne

Maj 8 2014

Flmr vs ALIM – del 4

Det nya århundradet dårå.

Bara dök upp sådär. Inte utan varningar förstås. Åh herregud, all skrämselpropaganda om vad som KUNDE HÄNDA med allt från armbandsklockor, flygplan i luften till våra datorer hemma! Och sen…sen hände ingenting när det nya året rullade in. Minns att det var ett ymnigt snöfall på självaste nyårsnatten som välkomnade den nya århundradet. Ett par månader senare välkomnade jag mitt tredje barn till världen. Lätt att hålla räkningen på dotterns ålder med andra ord, hon är precis så gammal som det aktuella året…om ni fattar vad jag menar. Bytte jobb, hamnade i hetluften direkt med katastrofen i New York september 2001 och min myndighet fick plötsligt massor att göra.
Sen OS-guld i hockey, motigheter i fotbolls-VM. Ja det mesta var väl lite som vanligt ändå.

På filmfronten tycktes en ny form hitta stark mark, den lågmäldare, finstämda och nästan lite avskalade. De bombastiska rullarna vevade naturligtvis på som vanligt, CGI-tekniken firade hysteriska triumfer och till dags dato känns inget omöjligt i den galna filmvärlden.
Här har ni den sista delen i min filmresa: 2000-talet:

2000 – Almost Famous

Nästan allt Cameron Crowe gör i filmväg blir tokbra. Här den delvis självbiografiska berättelsen om en ung grabb som tar chansen att skriva för legendariska Rolling Stone när han följer det fiktiva bandet Stillwater på turné. Referenser till den verkliga 70-talsmusikscenen med bla Allman Brothers och Eagles fullständigt haglar hela tiden. Drama, musik och lite feelgood-komedi i vasst utförande. Härlig rulle. Sa jag att Zooey Deschanel är med?
Bubblare: Cast Away, Gladiator

 

 

2001 – Sagan om Ringen: Härskarringen

Har OERHÖRT svårt för de prettoskitnödiga uppföljarna i den här sagan. Orkade aldrig läsa böckerna, och Peter Jacksons skapelser känns upprepande mest hela tiden. DOCK, den här första gillade jag ändå skarpt, och för ett ögonblick skapades lite skön filmmagi som räckte till både spänning och drama av bästa format. Hela genren domineras lätt idag av GoT! Som är rejält mycket bättre!
Bubblare: The Royal Tennenbaums, Monsters Inc.

 

 

2002 – Catch me if you can

Spielbergarn igen. Stadigt på listorna sedan 70-talet. Efter ett par tunga alster (Schindlers…, Private Ryan, Amistad, AI ) ville skäggisen enligt egen utsago ha något riktigt skojfriskt och underhållande att ägna sig åt. Bara att bocka och ta emot. Fartigt och synnerligen roande (med lite allvarsamheter ändå) när Leo DiCaprio skojar sig fram i tillvaron och jagas av Tom Hanks i snygg 60-talshatt. Och färgerna. FÄRGERNA!
Bubblare: Minority Report, Spider Man

 

 

2003 – Pirates of the Caribbean: Svarta Pärlans förbannelse

Klart man gillar sjörövare! Klart man gillar Johnny Depp som tokrolig och listig dårfink! Klart man gillar att Gore Verbinski fick en massa dollars av Jerry Bruckheimer att leka bort i ett rasande trevligt och mustigt äventyr! Enda plumpen är väl Orlando Bloom som riktig träbock. Okej, Keira Knightley kommer inte långt efter.
Bubblare: Love Actually, Kill Bill – vol 1

 

 

2004 – Superhjältarna

Kändes som en tecknad variant på en Bond-film! Första animerade skapelsen på länge som jag kände talade även till oss vuxna. Snyggt gjord, härliga originalröster (Craig T. Nelson, Sam Jackson och HOLLY HUNTER!) samt en svängig story med löjligt rolig titt på vad som händer när superhjältar ”måste” leva som vanliga Svenssons. Håller stenhårt än idag! Bra där Pixar!
Bubblare: The Aviator, Life Aquatic

 

 

2005 – Batman begins

I mina ögon den BÄSTA av Christopher Nolans omstart på sagan. Murrigheten, färgerna, designen på hela filmen. Bale gör sig som läderlapp med vissa själsliga problem. Och här larvade han inte runt SÅÅÅ mycket med den knasiga rösten.
Väl?
Bubblare: Match Point, Cinderella Man, Sin City

 

 

2006 – Casino Royale

Plötsligt var han bara tillbaka. Bond. Och SOM han återvände. Jordnära, bistert, nervigt och superduperfartigt! Inget trams längre. Bara bra story och en jäkla massa action. Plus Daniel Craig! Vilken lyckoträff. En av de absolut bästa rullarna i hela Bond-serien! Men det visste ni ju redan.
Bubblare: Mission: Impossible III, The Departed

 

 

2007 – Stardust

Läbbige dåren Chigurgh (se bubblaren) hotade länge att ta den här platsen i Coen-brödernas förnämliga rulle…men till slut vann Claire Danes lockande personlighet, det romantiska temat, den tokroliga äventyrslustan, Robban DeNiro i luftskepp och Michelle Pfeiffers sköna överspel som häxa. Fartigt, knasigt och så kärlek. Det går alltid hem, speciellt om man gör det med glimten i ögat. Som Matthew Vaughn gjorde precis här. Underskattad film!
Bubblare: No country for old men, Transformers

 

 

2008 – Benjamin Buttons otroliga liv

David Fincher slog till med drama och kärlek i konstig tappning! Men vilken touch han ger rullen! Filmen gör något med mina sinnen och känslor. Love it! Brad Pitt asbra såklart…och Cate Blanchett….jag smälter.
Bubblare: Iron Man, Forgetting Sarah Marshall

 

 

 

2009 – 500 Days of Summer

Kan vara en av de där rullarna man i framtiden kommer att nämna bland kärleksfilmernas kärleksfilmer. Sa jag att Zooey Deschanel är med? Hon och Joseph Gordon-Lewitt är makalöst underbara ihop om just kärlekens vedermödor, härligheter och sorgfulla insikter. Underbar, jag sa UNDERBAR, rulle! Tål att ses hur många gånger som helst!
Bubblare: Avatar, Zombieland

 

 

2010 – Black Swan

Var det en thriller? En övernaturlig skapelse…eller bara en resa ned i en störd människas psyke? Fan vet. Men obehagligt underhållande var det i alla fall och Darren Aronofsky visste hur man bryter ned en bräcklig Natalie Portman. Djävulskt bra film.
Bubblare: Kick Ass, Grown Ups

 

 

2011 – The Descendants

Jag föll som en fura för den hårt prövade George Clooney på Hawaii. Trots surfarstränder, solsken och kortbrallor mest hela tiden…visade regissören Alexander Payne att det finns gott om smärta, ånger och rädsla också. Clooneys famlande efter att försöka närma sig sina döttrar är i vissa lägen hjärtskärande bra. En film som grep tag i mig.
Bubblare: En oväntad vänskap, Bridesmaids

 

 

2012 – Moonrise Kingdom

Wes Andsersons underligt fascinerande humor, berättarstilen, det digra birollsgalleriet, de underbara kidsen på rymmen på den märkliga ön, den visuella färgleken…och Bob Balaban i röd toppluva (!) som ger oss all nödvändig info om skådeplatsen. En film att bli kär i. Bara sådär.
Bubblare: Avengers, Django unchained

 

 

2013 – Gravity

Höll andan i 91 minuter. Enough said.
Bubblare: Her, The wolf of Wall Street

 

 

 

001_IS_poster2014 – Interstellar

Historien upprepar sig. Höll andan. I 169 minuter.
Och förlorade mig i kvantfysiken kusliga lagar.
Bubblare: The Grand Budapest Hotel, Chef, Guardians of the Galaxy

 

 

room_poster2015 – Room

Vilken film! Vilken upplevelse! Förtjänar att ses helst ospoilad. Ingen film du vill se igen. Om du förstår vad jag menar.
Bubblare: Spotlight, Sicario, The Martian

 

 

2016 – LaLa Land

Upplevelsen! Musiken! Drömmarna! Det visuella! Ojojoj!
Bubblare: Sing Street, Zootropia

 

 

 

2017 – Blade Runner 2049

Hajpen som höll! Men jäklars vad nervös jag var för att det skulle bli pannkaka.
Magiskt bra uppföljare, som möjligen kommer att ställas bredvid originalet vad gäller hyllningar i framtiden.
Bubblare: Dunkirk, Wonder Woman

 

 

Så.
Min filmiska resa från 1965 till nu.
Håller du med? Emot? Kommentera gärna!

Därmed kan jag nu också med gott samvete säga att ALIM-projektet är i hamn och ligger uppe för allmän beskådan eller hån. Som vanligt oerhört kul att gå tillbaka i åren och försöka ta in de där känslorna man hade för vissa filmer som man dessutom såg då..när det begav sig. Andra är stilfulla klassiker som man tagit till sig i modern tid. Oavsett vilket så blir det på köpet också en liten lagom resa genom åren där man om man vill kan se en viss utveckling på filmernas stil och utformning.
Å andra sidan kanske man inte ska hålla på och gräva för djupt i analyserandet.
Ibland är ju en bra film bara….bra.
Liksom.

Tjipp!

Apr 10 2014

Nebraska (2013)

Visst, jag håller med om att det ändå är nåt speciellt med Alexander Paynes filmer.
Något som ibland fångar det där lilla extra, fokar på de små och till synes simpla detaljerna. Oftast lågmält och ganska mycket med knappt styrfart, skulle kanske någon mindre tålmodig utbrista.
Ändå tycks regissören alltid få ihop det på slutet.

I dagens slow-cooking-anrättning är det gamle Woody (Bruce Dern), alkoholiserad och med begynnande alzheimers (?) som tror sig vunnit storkovan i form av en miljon dollar. Bara att åka från hemmet i Montana, över statsgränsen till Nebraska och hämta sitt pris. Det hela är naturligtvis en bluff, vilket sonen David (Will Forte) tålmodigt försöker förklara. Inget biter dock på den gamle envise tjurige gubben och till slut erbjuder sig David att skjutsa honom för att få slut på tjafset. Väl där får väl Woody se med egna ögon…eller nåt..tänker kanske David. En roadtrip som dessutom kommer att ta dem förbi Woodys gamla hemtrakter och släkt. Smutt. Eller inte.

Som sagt, Payne rullar ut sin story i ytterst lågmält tempo, det svartvita fotot (även om DET är väldigt mjukt och fint) hjälper till att symbolisera ett annat USA än det vi kanske ser i filmer och tidningar. De ödsliga landsvägarna, de små slitna städerna på landsbygden. Inte sällan ställen där tiden tycks ha stått stilla. Känslan jag ofta får här är en sorts ordlös studie i en vardag där inte speciellt mycket vare sig händer…eller har hänt på väldigt länge.

Att umgås med Woodys släkt är heller ingen enkel sak. Snart har det läckt ut att Woody är på väg att hämta ”vinstpengar”, trots att David förtvivlat förnekar sanningshalten i detta, och plösligt ser varenda girig släkting och gammal vän i stan en anledning att roffa åt sig av vinsten som inte finns.

Vad filmen gör bra är att fånga stilen, mötet med människor och känslan av minnen från förr. Woody känns som en komplex gammal gubbe, och ändå inte. Svår att komma inpå livet. Bruce Dern gör honom mycket bra, och kanske man kan förstå att Oscarsjuryn gav honom en nominering. Sonen David fungerar lite som filmens motor och katalysator. Will Forte låter oss ana en man som heller inte har det så kul i livet, men är beredd att lägga det åt sidan för att låta farsgubben få sinnesro. Det absolut bästa med hela filmen är dock June Squibb som Woodys minst sagt svärande och osande fru Kate. Alltid med en dräpande eller sylvass kommentar på lager, till synes en kvinna som fått stå ut med både det ena och andra i livet. Kanske mest i form av den opålitlige Woody. Mellan tjafset och skället anar man dock en sorts grundmurad stark kärlek mellan makarna, även om det visar sig på konstiga sätt.

envisheten med ett ansikte

Viljan att förmedla en berättelse där karaktärerna känns viktigare än vad som händer är dock kanske också filmens lilla aber. 115 minuter känns lite för långt för att fokuset ska vara topp hela tiden. Dessutom förlorar storyn mer mot slutet och blir ett sorts blahajaha i finalen. Inte alls oväntat kanske, men ändå. Elakheter och rätt roliga dialoger gör rullen till ett lite märkligt drama med både ironisk humor och viss tragik mitt i allt. En sorts sista chans för David att verkligen dela något med sin pappa..?

Nebraska är rätt behaglig. Inte mer.
Storyn känns aningens för lång och man har lite svårt att följa med figurerna ända in på djupet. Fint spelat dock av alla inblandade. Trots att även detta handlar om en oldtimer som på något sätt gör upp med sitt förflutna är det dock ingen ny Straight Story man ser.
Viss underhållning för stunden, men inget man funderar vidare på efteråt.

 

 

Enhanced by Zemanta
Apr 25 2012

The Descendants (2011)

Jag noterade, men försökte inte läsa.
Jag hörde, men försökte inte lyssna.
I det längsta och för att vara så ”tom” i tanken som möjligt. Naturligtvis har det ju inte på något sätt undgått att ta del av lovorden och omdömena lite generellt sådär. Men det är ju alltid risken med en film, att när man ser den ganska långt i efterhand så blir man omedvetet medveten om uppfattningen hos den stora massan.

Nåväl, ytligt bekant med historien sätter jag mig då ned och tar del av George Clooneys vardag som lätt frånvarande affärsman och pappa på Hawaii. Nu dessutom i en ytterligare jobbig situation eftersom frun ligger i koma utan chans till uppvaknande efter en båtolycka och han inte har helt koll på läget hur man förhåller sig till sina barn som ensamansvarig. En plötslig vetskap om att frun dessutom haft en kärleksaffär bakom ryggen på honom ställer känslorna ännu mer på spets.

Det tar inte lång tid för mig att glida in i Matt Kings värld, och jag är fast i varenda jäkla filmruta av historien. Är det någon skådis jag skulle vilja vara så är det just George Clooney. Karln klarar banne mig av att spela vad som helst, och gör det sjukt bra! Han verkar inte heller skraj för att ta roller som visar uppenbara svagheter och brister. Precis som här. Clooney ÄR King.

På ett galet märkligt sätt är det här en film som känns så feelgood mitt i den sorg och ilska som avhandlas genom speltiden. Det finns små korn av humor i historien som gör den alldeles enastående ihop med de problem och mörkare delar av tillvaron som Matt måste konfronteras med. Överlag är skådespelandet i toppklass och den största credit ska gå till Clooneys ”döttrar” Alex och Scottie i filmen som agerar bara så naturligt att man är beredd att tillstyrka att det är Clooneys riktiga barn jag ser. Samspelet mellan dem är grymt bra.

en prövad man och hans dotter

Dagens man i registolen, Alexander Payne har en sorts finstämd fingertoppskänsla för när det ska vara lite roligt och när det ska vara lite jobbigt, och framför allt hur dessa två sinnestämningar kan gifta sig med varandra på detta fantastiska sätt. Lägg till detta vykortsskimrande bilder på Hawaiimiljöer och ett inhemskt soundtrack och filmen blir en sjusärdeles känslofin resa mot eftertexterna.

Det finns grymt hjärtskärande scener i filmen….och jag skäms inte på något sätt att erkänna att tårarna bara rann i rännilar längs mina kinder. Det är en film som berör på alla de sätt du kan tänka dig.

The Descendants är filmen som utan tvekan seglar upp som den bästa jag sett på länge. Väldigt länge. En upplevelse som känns i sinnet långt, långt, långt efteråt. Rolig, lite skämmig, sorglig och plågsam på samma gång. Det är fasen inte ofta man gråter och skrattar till samma story. Årets första fullpoängare banne mig!

Feb 17 2010

Sideways (2004)

Miles (Paul Giamatti) sliter som lärare och drömmer om att någon ska ge ut den bok han just skrivit klart. När vännen Jack ( Thomas Haden Church) ska till att gifta sig vill Miles, som är hobbyutövande vinkännare, bjuda honom på en weekend i Kaliforniens vindristrikt som en sista grabb-grej ihop. Weekenden bjuder dock på betydligt mer än bara goda viner och grabbhumor när plötsligt två kvinnor dyker upp i deras liv och förändrar vardagen.

Alexander Payne slog 2002 igenom på allvar med det stillsamma dramat About Schmidt (med en lysande Jack Nicholson i huvudrollen), och här bjuder han en än gång in till drama med långsamma drag och humorinfall. Det intressanta med filmen är att den inte direkt kastar sig in i en jättelik händelsutveckling, utan mer guppar på i lagom mak. Det som brister i handling tas igen ordentligt i skådisprestationer, där framför allt Paul Giamatti lyser med den starkaste insatsen. Giamatti ÄR Miles och låter oss verkligen komma honom inpå livet. Jack (Haden Church) är den raka motsatsen, som ser helgen som en sista chans att parta loss innan äktenskapets plikter kommer. Trots att de två personligheterna är så olika delar de ett sorts hemligt broderskap tillsammans. Det scenario som Miles tänkt ut inför helgen rubbas ganska snart och han får anledning att verkligen se över sitt liv i och med att den frånskilda Maya (Virginia Madsen) dyker upp och fångar hans tankar.

Tempot är lågt, historien liksom broderas fram allteftersom och det kan säkert kännas segt för vissa. Själv fångas jag rätt snart av Miles öden och vill verkligen veta mer om honom och framför allt få veta hur det hela ska sluta.
Sköna turistbilder från Kaliforniens otaliga vingårdar och små pittoreska städer ramar in denna ganska enkla men trivsamma historia . Manuset bjuder inte på några överraskningar eller bombastiska tvära drag, utan fungerar mer som en sakta motor för att driva handlingen framåt.

Sideways bjussar på bra skådisar, roande lågmäld humor, en vuxen handling och… förmodligen rätt goda viner.

Betyget: 3/5