Etikettarkiv: Bruce Dern

Jun 22 2016

Sommarklubben: The`Burbs (1989)

burbs_posterKanske är jag ganska ensam om att vara len i munnen mot dagens rulle. Well, so be it. Skitsamma.

Här alltså en film som kom..och försvann rätt snabbt.
Rönte inte större framgångar, vare sig på bio eller den gamla hederliga VHS-marknaden när det begav sig. Lite synd kan jag tycka dårå. Den icke helt okände regissören Joe Dante ville kanske få till en stunds komeditossigheter om livet i förorten och det här med mystiska grannar.

Ray (Tom Hanks) har bestämt sig för att ha lite semester. Frun Carol (Carrie Fisher) undrar 1) varför och 2) varför familjen inte kan åka iväg till traditionell stuga. Men nähä då, Ray ska semestra hemma på villagatan, klippa gräs, grilla, softa och dricka öl med grannen Art (Rick Ducommun). Ahh..fina dagar. Semesterlazy. Sitta på verandan och njuta av sommarkvällarna.

Fast sen var det ju det där med de nyinflyttade grannarna också. Som man aldrig ser. Som bor på kvarterets mest misskötta tomt. Vars hus det kommer konstiga ljud ifrån. Vilka är de egentligen? Eller..vad är de?
Ray och Art och den spattige stridis-grannen Rumsfield (Bruce Dern) har snart bildat ett eget litet förortskommando som ska ”lösa gåtan” med de konstiga grannarna. Och det går ju…sådär. Såklart.

Jaja, det är tramsigt, klyschigt och lättviktigt. Men det är också rätt trivsamt underhållande i all sin fånighet. Slapstick blandas friskt med skrönor om hemskheter i förorter. Många anser rullen rejält blek och tunn. Jag anser den vara en rätt skön sommarfilm. Dessutom, Tom Hanks i yngre upplaga. Liksom Carrie Fisher. Extra bonus också i form av 80-talsikonen Corey Feldman!
Men priset för bästa klant-roliga-roll går till grannen Art!

Grannsämja i sommarnatten.


summer-movie-fun-logo

 

Jan 15 2016

The Hateful Eight (2015)

hateful_eight_payoff_finalNy Tarantino! I samma vatten som den förra rullen (Django Unchained), westernvärlden.
Kommer han verkligen undan med det? Regissören som ändå kanske är lite känd för att väva ihop sina storys i olika miljöer och nya nischer för varje ny film.

Men, jag behöver icke vara orolig en endaste sekund. Django… var oerhört underhållande, rå och till och med rolig…så varför ändra ett vinnande koncept? Däremot har den gode regissören skalat ned sin nya westernstory till att bli ett sorts kammarspel med begränsad yta, fylla denna med detaljer av guds nåde och sedan slänga åt skådisarna en lunta dialog att lära sig. Tjoff pang liksom.

För en dialognörd som en annan är detta förstås mumma. Många hävdar att filmens numero-uno-insats görs av pålitlige Samuel L Jackson, vilken håller igång med kanske sin digraste svada hittills (?). Jag menar nog istället att dagens pris bör gå till Walton Goggins som med sin evigt tjattrande (möjliga) sheriff Mannix stjäl varje scen han är med i.
Lägg nu till dessa kufar namn som Kurt Russell (muschen!!), Michael Madsen (alltid denne Madsen!!), Tim Roth (eller var det Christoph Waltz i förklädnad?), Jennifer Jason Leigh (som kanske gör sin bästa insats på år och dag!), gamle Bruce Dern (med vild blick)…och det är sannerligen en sällsamt sällskap som alla tvingas övernatta i ”Minnie’s Haberdashery”, en stuga belägen i Wyomings smällkalla snölandskap. Alla har sina rutiga skäl att vara just där…frågan är egentligen bara vem som har vilken agenda…och naturligtvis litar ingen på någon. En sorts knäpp mix mellan Taratinos gamla Reservoir Dogs, hans nyare Django och valfri Agatha Christie-deckare….hmm..varför inte…10 små negerpojkar!

Det märks att Tarantino tycker om att hålla sig till invant mönster, ständigt våldsamt och rått, men den rejäla urladdningen kommer i filmens final….och då undrar man (som vanligt) om inte herr QT ändå har en sorts våldsam ådra inom sig som bara måste få utlopp på strittande blodigt sätt…? Men som tycks vanligt i filmer av QT så blir just våldet på något sätt en del av hela hans format och koncept…vilket gör att det också ”accepteras”på ett sätt som kanske inte är så vanligt annars ( i vilken annan rulle kommer Kurt Russel undan med att ge Jennifer Jason Leigh en brutal armbåge mitt i plytet så att hennes näsa blir en blodig sörja )…?

…och alla tyckte det var så kul i stugan att de plötsligt började sjunga!

Hos mig funkar första delen av rullen bäst, när dialogen är helt i fokus och Tarantino dessutom introducerar oss i stugans alla snygga detaljer. Lömska människor, dialoger med galna stickspår och utsvävningar…jag gillart! Andra delen, när säcken knyts ihop och historien får sitt avslöjande, går mer på i ”sedvanlig” mall från den egensinnige regissören. Dock på samma pålitliga och rejält underhållande vis!
Summa summarum en film som väl håller Django-flåset uppe, och kanske till och med blir liite bättre, hos mig. Främst för att historien utvecklas till just formen av ett isolerat kammarspel, där framför allt personerna står i fokus med sina olika sätt att agera.

Jag såg filmen på ”vanligt sätt”, alltså inte i den speciella 70mm-versionen som erbjöds i Stockholm under begränsad tid. Passar sig då storyn till just den effekten? Svårt att säga. Tarantino smäckar in några snygga landskapsscener i början av filmen, men sen är det interiör i stugan för nästan hela slanten. En snygg effekt i 70mm, inbillar jag mig, måste förstås vara att stugscenerna ändå kan innehålla så mycket mer av just detaljer i samma bild.
Missas då något av upplevelsen om man inte ser den i ”Ultrapanavison”? Jag tror inte det, fokuset ligger trots allt på personerna och deras agerande. Och ett stenhårt manus.

En mustig rulle, precis så Tarantino-grisigt man vill att det ska vara.
QT levererar igen.

#19_logoI Snacka om Film-poddens avsnitt nr 19 pratar jag och Fiffi mer om varför vi gillar rullen och dess galna karaktärer så mycket. Var någonstans tex hamnar den på våra respektive Tarantino-skalor..?!

 

 

 

P.S.
Vill du läsa mer om hur det var att se rullen i det speciella 70mm-formatet rekommenderas ett besök hos någon av följande bloggkamrater; Henke, Jojjenito eller Movies-Noir!

 

 

 

Apr 10 2014

Nebraska (2013)

Visst, jag håller med om att det ändå är nåt speciellt med Alexander Paynes filmer.
Något som ibland fångar det där lilla extra, fokar på de små och till synes simpla detaljerna. Oftast lågmält och ganska mycket med knappt styrfart, skulle kanske någon mindre tålmodig utbrista.
Ändå tycks regissören alltid få ihop det på slutet.

I dagens slow-cooking-anrättning är det gamle Woody (Bruce Dern), alkoholiserad och med begynnande alzheimers (?) som tror sig vunnit storkovan i form av en miljon dollar. Bara att åka från hemmet i Montana, över statsgränsen till Nebraska och hämta sitt pris. Det hela är naturligtvis en bluff, vilket sonen David (Will Forte) tålmodigt försöker förklara. Inget biter dock på den gamle envise tjurige gubben och till slut erbjuder sig David att skjutsa honom för att få slut på tjafset. Väl där får väl Woody se med egna ögon…eller nåt..tänker kanske David. En roadtrip som dessutom kommer att ta dem förbi Woodys gamla hemtrakter och släkt. Smutt. Eller inte.

Som sagt, Payne rullar ut sin story i ytterst lågmält tempo, det svartvita fotot (även om DET är väldigt mjukt och fint) hjälper till att symbolisera ett annat USA än det vi kanske ser i filmer och tidningar. De ödsliga landsvägarna, de små slitna städerna på landsbygden. Inte sällan ställen där tiden tycks ha stått stilla. Känslan jag ofta får här är en sorts ordlös studie i en vardag där inte speciellt mycket vare sig händer…eller har hänt på väldigt länge.

Att umgås med Woodys släkt är heller ingen enkel sak. Snart har det läckt ut att Woody är på väg att hämta ”vinstpengar”, trots att David förtvivlat förnekar sanningshalten i detta, och plösligt ser varenda girig släkting och gammal vän i stan en anledning att roffa åt sig av vinsten som inte finns.

Vad filmen gör bra är att fånga stilen, mötet med människor och känslan av minnen från förr. Woody känns som en komplex gammal gubbe, och ändå inte. Svår att komma inpå livet. Bruce Dern gör honom mycket bra, och kanske man kan förstå att Oscarsjuryn gav honom en nominering. Sonen David fungerar lite som filmens motor och katalysator. Will Forte låter oss ana en man som heller inte har det så kul i livet, men är beredd att lägga det åt sidan för att låta farsgubben få sinnesro. Det absolut bästa med hela filmen är dock June Squibb som Woodys minst sagt svärande och osande fru Kate. Alltid med en dräpande eller sylvass kommentar på lager, till synes en kvinna som fått stå ut med både det ena och andra i livet. Kanske mest i form av den opålitlige Woody. Mellan tjafset och skället anar man dock en sorts grundmurad stark kärlek mellan makarna, även om det visar sig på konstiga sätt.

envisheten med ett ansikte

Viljan att förmedla en berättelse där karaktärerna känns viktigare än vad som händer är dock kanske också filmens lilla aber. 115 minuter känns lite för långt för att fokuset ska vara topp hela tiden. Dessutom förlorar storyn mer mot slutet och blir ett sorts blahajaha i finalen. Inte alls oväntat kanske, men ändå. Elakheter och rätt roliga dialoger gör rullen till ett lite märkligt drama med både ironisk humor och viss tragik mitt i allt. En sorts sista chans för David att verkligen dela något med sin pappa..?

Nebraska är rätt behaglig. Inte mer.
Storyn känns aningens för lång och man har lite svårt att följa med figurerna ända in på djupet. Fint spelat dock av alla inblandade. Trots att även detta handlar om en oldtimer som på något sätt gör upp med sitt förflutna är det dock ingen ny Straight Story man ser.
Viss underhållning för stunden, men inget man funderar vidare på efteråt.

 

 

Enhanced by Zemanta
Jan 23 2014

Den skrattande polisen (1973)

Och ibland är det lite skönt ändå att kliva tillbaka i filmhistorien en aning.
Bort från hysteriska MTV-klipp, storknande effekter eller galna BOATS-historier. Man tar sig så att säga ett litet steg in i nostalgin (?) igen.
Inget fel med det.

Idag tillbaka till början på 70-talet och ett San Fransisco av igår. Ett äkta ruffig krimmare till story. Och visst känner ni igen det! Det är ju Sjöwall/Wahlöö´s roman med samma namn från -68 som plockats upp lite lagom behändigt och stöpts om till Hollywood-version. Martin Beck har blivit Jake Martin i Walter Matthau´s skepnad. Och Gunvald…ja det är istället Leo Larsen, här misstänkt lik en slimmad och snygg muscheförsedd Bruce Dern. De två old school-copsen får händerna fulla när de ska utreda ett nattligt massmord på en buss i downtown San Fransisco. En okänd mördare som till synes helt utan anledning klivit på bussen och pepprat ned alla bara sådär. Att ett av offren dessutom var en poliskollega ställer ju liksom bara till det. Vad gjorde han på bussen? Egentligen?

Känns som en kriminalare helt enligt tidens tand. Våra snuthjältar åker runt i stora amerikanare och förhör folk till höger och vänster. Tampas med en och annan ovillig misstänkt. Dialogen är naturligtvis sådär lagom tillgjord och ansträngd, som filmer från den här eran ofta var. Matthau och Dern käftar med varandra, Dern struttar runt i för jävliga kavajer och slipsar. Matthau smaskar mest tuggummi och har en cigg i mungipan samtidigt som han ser allmänt bister ut. Miljöerna är dock skönt slitna och känns trovärdiga. Största delen av rullen måste helt klart ha spelats in på plats i San Fransisco.

Förvänta er dock ingen skjutglad actionhistoria. Regissören Stuart Rosenberg (mest känd för Rebell i bojor och Huset som Gud glömde..?) satsar krutet på snacket och det obefintliga sociala livet mellan kollegorna på polisstationen och Martins privatliv. Som inte verkar sådär jätteroligt (dessvärre ägnar sig filmen för lite åt att utforska Martins äktenskap). Vibbarna går helt klart till deckarböckerna om poliserna i 87:e distriktet som Ed McBain ofta skrev om i långa romansviter (om ni kommer ihåg!?).

Dern flashar slirren. Matthau håller det mer tillknäppt.

Kan man ju tycka att det är lite konstigt att just Walter Matthau dyker upp som filmens huvudperson, komedisnubbe som han ju mest var, men se han gör sig alldeles förträffligt som ruffad och härjad snut på 70-talet. Man kan också notera just romanförlagans signum om den lugne Beck och den något hetsigare Larsson även i det här manuset. Leo Larsen (Dern) har inga problem med att flirta upp kvinnliga förhörsobjekt…eller ge en luguber tjallare en rejäl omgång stryk om svaren inte passar. Då unge Louis Gossett Jr. finns också med som snutkollega med koll på hur man för sig i de delar av staden där en hetsig vit polis (typ Larsen!) inte är den mest välkomna tjommen. Ont om kvinnliga kollegor dock i filmen. Genus-o-Metern får tjura ordentligt då tjejer bara dyker upp som snygga vittnen eller besvärliga prostituerade. En trist produkt av sin tid inom filmen i Hollywood i början av 70-talet?

Man märker också att man kikar på en tidig 70-talare då Matthau´s figur helt oväntat örfilar upp (!) den mördade kollegans hysteriska flickvän för att hon ska ta sig samman.
Som att det vore det naturligaste i världen. Hrm.

Den skrattande polisen har sina största förtjänster i att miljön känns rejält realistisk. Och att inte snutarna rusar runt och skjuter till höger och vänster i actionfyllda sekvenser. Mer grubblande och käftande med varandra innan lösningen så sakta dyker upp. Egentligen som att titta på ett långt av avsnitt av valfri tv-deckare från det här årtiondet.
Helt okej tidsfördriv till kvällsmackan dock.