Den skrattande polisen (1973)

Och ibland är det lite skönt ändå att kliva tillbaka i filmhistorien en aning.
Bort från hysteriska MTV-klipp, storknande effekter eller galna BOATS-historier. Man tar sig så att säga ett litet steg in i nostalgin (?) igen.
Inget fel med det.

Idag tillbaka till början på 70-talet och ett San Fransisco av igår. Ett äkta ruffig krimmare till story. Och visst känner ni igen det! Det är ju Sjöwall/Wahlöö´s roman med samma namn från -68 som plockats upp lite lagom behändigt och stöpts om till Hollywood-version. Martin Beck har blivit Jake Martin i Walter Matthau´s skepnad. Och Gunvald…ja det är istället Leo Larsen, här misstänkt lik en slimmad och snygg muscheförsedd Bruce Dern. De två old school-copsen får händerna fulla när de ska utreda ett nattligt massmord på en buss i downtown San Fransisco. En okänd mördare som till synes helt utan anledning klivit på bussen och pepprat ned alla bara sådär. Att ett av offren dessutom var en poliskollega ställer ju liksom bara till det. Vad gjorde han på bussen? Egentligen?

Känns som en kriminalare helt enligt tidens tand. Våra snuthjältar åker runt i stora amerikanare och förhör folk till höger och vänster. Tampas med en och annan ovillig misstänkt. Dialogen är naturligtvis sådär lagom tillgjord och ansträngd, som filmer från den här eran ofta var. Matthau och Dern käftar med varandra, Dern struttar runt i för jävliga kavajer och slipsar. Matthau smaskar mest tuggummi och har en cigg i mungipan samtidigt som han ser allmänt bister ut. Miljöerna är dock skönt slitna och känns trovärdiga. Största delen av rullen måste helt klart ha spelats in på plats i San Fransisco.

Förvänta er dock ingen skjutglad actionhistoria. Regissören Stuart Rosenberg (mest känd för Rebell i bojor och Huset som Gud glömde..?) satsar krutet på snacket och det obefintliga sociala livet mellan kollegorna på polisstationen och Martins privatliv. Som inte verkar sådär jätteroligt (dessvärre ägnar sig filmen för lite åt att utforska Martins äktenskap). Vibbarna går helt klart till deckarböckerna om poliserna i 87:e distriktet som Ed McBain ofta skrev om i långa romansviter (om ni kommer ihåg!?).

Dern flashar slirren. Matthau håller det mer tillknäppt.

Kan man ju tycka att det är lite konstigt att just Walter Matthau dyker upp som filmens huvudperson, komedisnubbe som han ju mest var, men se han gör sig alldeles förträffligt som ruffad och härjad snut på 70-talet. Man kan också notera just romanförlagans signum om den lugne Beck och den något hetsigare Larsson även i det här manuset. Leo Larsen (Dern) har inga problem med att flirta upp kvinnliga förhörsobjekt…eller ge en luguber tjallare en rejäl omgång stryk om svaren inte passar. Då unge Louis Gossett Jr. finns också med som snutkollega med koll på hur man för sig i de delar av staden där en hetsig vit polis (typ Larsen!) inte är den mest välkomna tjommen. Ont om kvinnliga kollegor dock i filmen. Genus-o-Metern får tjura ordentligt då tjejer bara dyker upp som snygga vittnen eller besvärliga prostituerade. En trist produkt av sin tid inom filmen i Hollywood i början av 70-talet?

Man märker också att man kikar på en tidig 70-talare då Matthau´s figur helt oväntat örfilar upp (!) den mördade kollegans hysteriska flickvän för att hon ska ta sig samman.
Som att det vore det naturligaste i världen. Hrm.

Den skrattande polisen har sina största förtjänster i att miljön känns rejält realistisk. Och att inte snutarna rusar runt och skjuter till höger och vänster i actionfyllda sekvenser. Mer grubblande och käftande med varandra innan lösningen så sakta dyker upp. Egentligen som att titta på ett långt av avsnitt av valfri tv-deckare från det här årtiondet.
Helt okej tidsfördriv till kvällsmackan dock.

Annonser

4 comments on “Den skrattande polisen (1973)

  1. Haha, jag är ju en av dem som uppskattar 70-tals polisfilmer av det här slaget. Ok, denna tillhör inte topparna, men som du är inne på fångar den miljöerna och tiden på ett bra sätt. Det är inte tillrättalagt som dagens filmer ofta är.

    Att man inte slänger in kvinnliga roller med betydelse tycker jag är helt ok. Behövs det inte, varför slänga in det? Likaså att Matthaus karaktär örfilar någon som uppträder hysteriskt. Inget fel i det. Jag säger inte att man ska bete sig så idag, men jag uppskattar det i de gamla filmerna. Det är sånt som höjer en sån här film för egen del.

    Jag gav The Laughing Policeman en trea (godkänt), men det var ett bra tag sen jag såg den och minns väldigt lite av den.

    Gilla

    • Jadå, jag uppskattade faktiskt den här rullen. Stilenlig enligt 70-talsmodellen får man väl säga.
      Märk väl att hos mig är en tvåa i betyg också godkänt. 😄

      Gilla

  2. Det fanns många hysteriska fruntimmer på 70-talet som behövde en örfil eller två… Jag såg dumt nog den här när jag var helt nykär i S/W-böckerna och det gick förstås inte så bra. Borde nog egentligen ge den ett nytt försök…

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s