Haha kolla!
Som om David Twohy tagit en tidsresa hit och spanat in allt jag och en del andra skrev om larvet i förra filmen…och sedan snabbt som en iller rest tillbaka och gjort sin senaste Riddick-rulle på helt tvärtom sätt. Som att han kom farandes från år 20…nä förresten glöm det.

Foka istället på att herr regissör och manusplitare tydligen fattat grejen med sin protagonist. Här återvänds det till lite old school och satsas på säkert liggande kort. Ett stramt manus som inte svävar iväg åt något ointressant håll. Riddicks liv och leverne håller ju inte direkt för nån jäkla Star Wars-dynasti-fördjupning om man säger så. Händelser från förra rullen avpolletteras snabbt och så var det väl bra med det då.

Här hamnar istället mannen med den hesa rösten som strandsatt på ytterligare en av de där sjabbiga planeterna som bara verkar innehålla öknar, sand, berg och hetta. Plus en massa obehagliga framtidskreatur direkt från CGI-datorn förstås. Bra gubbe reder sig dock själv, blir kompis med nån sorts hyena-rymdexperiment-gone-bad och börjar filura på hur komma ut i rymden igen. Att använda sig själv som lockbete för universums allsköns stenhårda prisjägare som ständigt är på jakt efter vår värsting är såklart ett bra alternativ, och snart landar både den ena och andra farkosten på planeten. Klart för hålligång och råkurr!

Twohy gör som man ska göra när allt känns osäkert och lite svajigt. Återvänder till grunden. Begränsar spelplatsen för historien och satsar på lite katt- och råttalek. Alla vill ha Riddicks huvud och belöning, men naturligtvis är det han som sitter i förarsätet mest hela tiden. B-känslan ligger kvar över rullen, men nu är det mer underhållande, mer raka puckar. Lite mer gritty i fotot, och effekterna känns helt ok i sammanhanget. Klyschorna haglar förstås tätt när de tuffa men korkade prisjägarna intar scenen. Den ene mer knasig än den andre.. typ. Plus en riktig badass-brutta i form av Katee Sackhoff (som möjligen upprepar sin roll från tv-köraren Battlestar Galactica med en aningens tvär twist).

ute och knallar med…eh..jycken.

Enkelspårigheten i dagens story är också ironiskt nog filmens bästa tillgång. Inga onödiga sidoutflippningar, inget larv som ska förställa djupsinnigheter om existens, arv, världsherravälde och sånt. Bara full fart med lagom stinn action mixad med tramsiga repliker. Twohy har nog lagt ett litet smörpapper över första rullen i vissa sekvenser, men det går att strunta i utan större problem. Vin Diesel får som vanligt gott om tillfälle att glänsa med sin listighet och den rätt makabra rösten, som väl nu måste sägas vara ett av hans signum eller…? Som om inte detta vore nog, finns också en liiiten koppling till första filmen (minsann!).

Riddick gör det den här gången inte onödigt svårt för sig. Twohy tar ned det hela till samma skitiga och isolerade känsla som första filmen lyckades med. Nu är det istället en snygg B-rulle som har lite underhållande fog för kosmetikan den klär sig i. Inget du arkiverar i upplevelseboken för minnen att plocka fram kanske…men viss underhållning för stunden går att mana fram här. Bra gjort av Twohy att lägga ned den skitnödiga ambitionen.
Godkänd sci-fi-action utan svåra känslor.