Riddick (2013)

Haha kolla!
Som om David Twohy tagit en tidsresa hit och spanat in allt jag och en del andra skrev om larvet i förra filmen…och sedan snabbt som en iller rest tillbaka och gjort sin senaste Riddick-rulle på helt tvärtom sätt. Som att han kom farandes från år 20…nä förresten glöm det.

Foka istället på att herr regissör och manusplitare tydligen fattat grejen med sin protagonist. Här återvänds det till lite old school och satsas på säkert liggande kort. Ett stramt manus som inte svävar iväg åt något ointressant håll. Riddicks liv och leverne håller ju inte direkt för nån jäkla Star Wars-dynasti-fördjupning om man säger så. Händelser från förra rullen avpolletteras snabbt och så var det väl bra med det då.

Här hamnar istället mannen med den hesa rösten som strandsatt på ytterligare en av de där sjabbiga planeterna som bara verkar innehålla öknar, sand, berg och hetta. Plus en massa obehagliga framtidskreatur direkt från CGI-datorn förstås. Bra gubbe reder sig dock själv, blir kompis med nån sorts hyena-rymdexperiment-gone-bad och börjar filura på hur komma ut i rymden igen. Att använda sig själv som lockbete för universums allsköns stenhårda prisjägare som ständigt är på jakt efter vår värsting är såklart ett bra alternativ, och snart landar både den ena och andra farkosten på planeten. Klart för hålligång och råkurr!

Twohy gör som man ska göra när allt känns osäkert och lite svajigt. Återvänder till grunden. Begränsar spelplatsen för historien och satsar på lite katt- och råttalek. Alla vill ha Riddicks huvud och belöning, men naturligtvis är det han som sitter i förarsätet mest hela tiden. B-känslan ligger kvar över rullen, men nu är det mer underhållande, mer raka puckar. Lite mer gritty i fotot, och effekterna känns helt ok i sammanhanget. Klyschorna haglar förstås tätt när de tuffa men korkade prisjägarna intar scenen. Den ene mer knasig än den andre.. typ. Plus en riktig badass-brutta i form av Katee Sackhoff (som möjligen upprepar sin roll från tv-köraren Battlestar Galactica med en aningens tvär twist).

ute och knallar med…eh..jycken.

Enkelspårigheten i dagens story är också ironiskt nog filmens bästa tillgång. Inga onödiga sidoutflippningar, inget larv som ska förställa djupsinnigheter om existens, arv, världsherravälde och sånt. Bara full fart med lagom stinn action mixad med tramsiga repliker. Twohy har nog lagt ett litet smörpapper över första rullen i vissa sekvenser, men det går att strunta i utan större problem. Vin Diesel får som vanligt gott om tillfälle att glänsa med sin listighet och den rätt makabra rösten, som väl nu måste sägas vara ett av hans signum eller…? Som om inte detta vore nog, finns också en liiiten koppling till första filmen (minsann!).

Riddick gör det den här gången inte onödigt svårt för sig. Twohy tar ned det hela till samma skitiga och isolerade känsla som första filmen lyckades med. Nu är det istället en snygg B-rulle som har lite underhållande fog för kosmetikan den klär sig i. Inget du arkiverar i upplevelseboken för minnen att plocka fram kanske…men viss underhållning för stunden går att mana fram här. Bra gjort av Twohy att lägga ned den skitnödiga ambitionen.
Godkänd sci-fi-action utan svåra känslor.

Enhanced by Zemanta

Box-maxat: Battlestar Galactica: the complete series 2004-2009

Sci-fi och nostalgi, kanske med lite upphottade justeringar i en sorts rebootserie?

Klart man spetsar öronen som en annan Vulcan när sådant kommer på tal! Uppväxt med sci-fi-boomen på 70-talet var det på något sätt oundvikligt att jag även skulle hamna på kurs mot den något töntiga men charmiga tv-serien Battlestar Galactica 1978, skapad av den smått legendariske Glen A. Larson, en riktig tv-mogul i 70- och 80-talets Hollywood med framgångar som t.ex. Magnum P.I., The Knight Rider och Buck Rogers. Riktiga prime-time-succér.

70-tals-Galactica må bara ha levt under säsong, men hann ändå med att introducera oss för de lömska och illvilliga cylonerna, en slags robotar, artificiella skapelser som vände sig mot sin skapare och startade ett utrotningskrig mot människan. Lite burkigt framställt i tv-världen the 70-tish style men ändå löjligt underhållande.

Kanske hade nu denna tv-historia bara förblivit ett gott minne hos mig om inte spelbolaget Ladbrokes plötsligt hört av sig och meddelat att man tagit fram ett nytt casinospel inspirerat av just Battlestar Galactica, och dessutom hade en giveaway-box med de samlade avsnitten av den nya serien som jag kanske kunde tänka mig att se och tycka till om?

Klart en sci-fi nörd ställer upp på detta, varför nu alltså de synnerligen påfrestande vedermödorna hos besättningen på Battlestar Galactica 2000-talet har avhandlats under ett par intensiva veckor. De gamla cylonerna har återigen dykt upp från fiendeland och bara på ett par ögonblick förintat människans 12 kolonier i universum. En liten sargad spillra av mänskligheten lyckas fly i diverse farkoster och får det enda kvarvarande rymdskeppet i flottan, Galactica, som skydd och eskort. Den gamla fienden har också anammat en ny lömsk stridsteknik, att kopiera det mänskliga utseendet, vilket ytterligare ställer till svårigheter för Galacticas befälhavare amiral Adama (Edward James Olmos) när han nu ska försöka leda resterna av mänskligheten på flykt tillsammans med den kvinnliga presidenten Roslin (Mary McDonnell). Adama har dock en plan, att officiellt leda överlevarna till en avlägsen del av världsrymden där en mytomspunnen trettonde koloni, kallad Jorden, ska finnas…

Den nya versionen av tv-serien är en fartig och engagerande skapelse trots sitt ganska begränsade och fyrkantiga ramformat. Här hittas både lite djup, filosofiska frågeställningar och helt okej rymdaction. Enligt rådande regler i tv-berättandets ädla konst bygger varje avsnitt upp en liten stand-alone-handling som komplement till den stora ramhandlingen, och varje nyckelkaraktär i serien får sin beskärda stund i rampljuset…vare sig det är den hetlevrade piloten Starbuck (Katee Sackhoff) eller den instabile forskaren Gaius Baltar (James Callis), vilken för övrigt tycks bära på en nog så besvärande hemlighet…
Likt föregångarserier som Star Trek och gamla godingen Månbas Alpha, vet besättningen sällan vad som väntar dem runt (rymd)hörnet och dessutom måste hela tiden hotet från cylonerna behandlas. Den smarta fienden har ju nämligen på intet sätt givit upp jakten på flyktingarna, och använder sig av både infiltratörer och hederlig invasionskraft för att nå sitt mål.

full fart på kommandobryggan även här

Blanda drama, svek, oneliners, fartigt tempo, en rejält tilltagen rollista och så den stora frågan om planten Jorden någonsin ska hittas…och det är 4 säsonger av pigg underhållning som väntar. En tilltagen pilot i långfilmsformat ser också till att sätta stämningen för de kommande avsnittsäventyren. Jämfört med originalserien är det naturligtvis vassare, fartigare och snyggare tillverkat i cgi-datorerna, vilket också seriens popularitet mellan 2004 och 2009 skvallrade om.

Battlestar Galactica står rejält på egna ben, men utgår hänsynsfullt från Larsons original. Kanske inget för de som har svårt för längre besök i miljöer som består av blinkande lampor och märkliga elektroniska mojänger, men för alla sci-fi-fans därute är det här en serie som mycket väl kan nämnas i samma liga som Star Trek-serierna, Deep Space Nine, Babylon 5 och Stargate Atlantis mm.
Underhållande.