Man har ju undrat om man någonstans i detta temarace ska få chansen att dela ut full pott på betygsskalan. Om det finns en western med så mycket känslor, innehåll och djup så att upplevelsen blir total. Oddsen är inte nådiga såklart, men äntligen har turen kommit till en film som talade till mitt westernhjärta på alla de sätt som finns och det här är NATURLIGTVIS ett i allra högsta grad fullvärdigt bidrag till temat…

Någonstans har någon förståsigpåare hävdat att det här är en av de 15 bästa westernfilmer som någonsin gjorts. Och då är det inte ens en western i den bemärkelsen som vi kanske tänker på i första hand.

Att se det här mastodontdramat, Kevin Costners skötebarn och den film som slutligen tog honom in i finsalongen på allvar (att han sedan slarvade bort lite av sin glans med några hybrisproduktioner är väl en annan femma), är som mjuk bomull för själen och en sann njutning för en westernnörd och älskare av denna tidsålder.

Den långa och finstämda historien om John Dunbar (Costner själv), desillusionerad officer i armén och som mentalt skadad inombords av inbördeskrigets fasor söker tjänstgöring vid den mest avlägsna postering som armén har…för att försöka hitta sig själv och nya upplevelser, är en uppvisning i filmhantverk när det är som bäst. Filmen är utan tvekan Costners finaste stund som skådespelare och regissör, och belöningen i form av guldgubbarna var det väl knappast någon som kunde protestera så där väldig vilt mot.

”mig äger ingen!”

Jag har alltid varit svag för mäktiga präriescenerier och vildmark gestaltad genom en välavägd lins och regissör Costner målar tillsammans med fotografen Dean Semler upp ett galet förföriskt landskap av den amerikanska vildmarken och de stora slätterna innan allt var exploaterat. I vissa ögonblick känns det som varje filmruta, varje vinkel, är komponerad med yttersta noggranhet för att jag som tittare ska sugas in i den atmosfär som filmen vill förmedla.

Costner lyckas löjligt effektivt med tricket att få ett på papperet kanske lite ihåligt manus att växa ut till en storslagen berättelse om en man som uppenbarligen vill hitta sig själv, och på köpet finner ett nytt sätt att se på livet. Att tex låta oss som tittare uppleva att man kan samtala med varandra trots inledande språkförbistringar är helt enkelt ett par glimrande scener. Någonstans djupt inne i filmen säger också Dunbar att han själsligt lämnat livet som en en vit man i arméns tjänst. Att han förlikat sig med livets kretslopp i den nya miljön som blivit hans hem.

Att Kevin Costner spelar huvudrollen samtidigt som han står för regin känns på något sätt helt naturligt, och han har en närvaro som känns genomgående avslappnad och enkel. I övrigt mycket bra biroller, främst från Graham Greene som Kicking Bird, den som först tar sig an den besynnerlige främlingen Dunbar, men även Mary McDonnell som Dunbars kärleksintresse Stands With a Fist lyser i mängden. Att se hennes och Dunbars flirtande och svårigheterna att låta bli varandra ju längre filmen rullar är både roligt och lite rörande. Filmen är också en kärleksfull hyllning till den nordamerikanska ursprungsbefolkningen, att leva i harmoni med naturen är också att vara i harmoni med sig själv. Kärlek, humor och vardagsvishet är det som ständigt finns som ett litet löpande tema genom hela filmen.

kul med nya kompisarna

 Naturligtvis var detta inte ett helt lätt projekt att genomföra och Costner själv fick kämpa ordentligt för att få filmen till biosalongerna. Bla ville inget bolag först plöja ned så mycket pengar på en western i skarven 80/90-talet, lite talande kanske för hur svag genren var just då sett till statusen (trots framgången med tex Silverado)…speciellt inte när budgeten rätt snabbt överskreds med råge.  Snäll-Kevin fick därför lassa upp en ansenlig summa pengar ut egen ficka…pengar som han ju rätt snabbt tjänade igen på de mastodontiska inkomsterna som klirrade in under de kommande åren.

Filmen är lång, även i den officiella bioversionen, 181 minuter men finns (naturligtvis) i ännu längre format… då bla en fyratimmarsversion finns att tillgå för den som är hugad och verkligen vill djupdyka i historien.

Dansar med vargar är en således enligt mina subjektiva åsikter en storslagen film, ett magnifikt fint hantverk med detaljrikt innehåll och ett manus som trots sin enkla ramhandling innehåller så mycket mer. Det är antagligen en väldigt bra hyllning till livet. Rent filmiskt är den sedan också underhållande, vansinnigt vacker och har sin beskärda del av intensitet och spänning och ett pompöst musikaliskt tema som i sammanhaget känns helt naturligt. Kevin Costner har här min fulla beundran och det är sannerligen en film värd att se om då och då, inte minst för att påminna sig om att man kan hitta det stora i det enkla. Udda ”western” möjligen, men i allra högsta grad passande i temat och här stänker stjärnorna in!