#sommarklubben: A Few Good Men (1992)

Mysgubbe-regissören Rob Reiner fick till en knökago succé med det här dialogdramat i militärmiljö. Mannen bakom storyn är också min favvo Aaron Sorkin, mästaren på walk-and-talk-dialog. Detta är faktiskt Sorkins debut som manusförfattare i film/tv-världen och han gjorde helt enkelt filmmanus på sin egenförfattade teaterpjäs! Greeejt!

En annan är ju sucker på rättegångsrullar, och här fås finfint av den varan. Nu med jönsiga och skitnödigt patriotiska militärer som får stå till svars för ev oegentligheter på Guantanamo Bay-basen på Kuba. Ytterst solid rollista med Tom Cruise i spetsen som på förhand loser-advokat inom militärjuridiken. Nog för att han ser ut som en ung spoling här, men likväl sportar han pondus och utstrålning när han går i verbal clinch med dryge Jack Nicholson som spelar militärbasens boss. Vi får också Demi Moore, Kevin Bacon och en osympatisk Kiefer Sutherland. Alla i betydligt yngre upplagor! Hahaha. Ack den ungdomen.

Trots sina 25 år på nacken är rullen fortfarande förbannat bra, tät och framför allt spännande! Även efter omtitt nr xxx. Det borgar för bra rewatch-omdöme det!
Inget för den som letar efter fysisk action, här stänker istället de verbala smockorna in från höger och vänster och bla innehåller rullen den replik som utsetts till den 29:e bästa i hela filmhistorien av The American Film Institute. Smutt!

Ikonisk rulle som banne mig nästan tål att ses hur många gånger som helst.

Underdog i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

återtitten: Döden klär henne (1992)

Hahaha.
Meryl Streep borde FÖRSTÅS haft en Oscar för den här galna rollen som skönhetsbesatt toka.
Ett praktexempel på hennes komiska ådra! Bruce Willis som hysteriskt drinkande tönt går inte heller av för hackor. Släng slutligen in Goldie Hawn som vass och bitsk hämnerska så är farskarusellen komplett. Gjorde regissören Robert Zemeckis bättre filmer förr?! En del talar för det, här lät han trion ovan leka sig igenom ett ganska jönsigt men UNDERHÅLLANDE manus.
Teaterdivan Madeline (Streep) snor plastikkirurgen Ernest (Willis) från mesiga Helen (Hawn), åren går och tidens tand är inte snäll mot Madeline…tills hon upptäcker lite ockulta trix som kan bota hennes begär efter ungdom och skönhet. Som vanligt ska man dock aldrig ge i sig i kast med skumma krafter. Inte ens i en komedi. Skönt drag i överspelet från de inblandade OCH i specialeffekterna… som drog hem en gyllene gubbe detta år.

Inget du kanske räknar in som en klassiker i framtida filmböcker, svagare mot slutet, men överlag en rejält murrigt knasrolig svart skröna längs speltiden om skönhetsideal med BISARRA konsekvenser.
Fortfarande bra sting i humorn här.

Sommarklubben: Sneakers (1992)

Årets sommarklubbande inleder vi med en liten tidsresa tillbaka till när datorskärmarna var tjocka, datamodemen extremt pipiga och kablarna till synes ovanligt rikliga till mängden samt trassliga i väntan på en trådlös framtid.

Elegante och gemytlige Robert Redford basar över ett gäng tekniknördar och snabbkäftade filurer som har som specialitet att testa företags säkerhetssystem genom att helt enkelt försöka bryta sig in i dem. Bra lönsamhet och stor efterfrågan där i början av 90-talet när teknikboomen blomstrar och alltför många ser frälsningen i IT-bubblan.

När Redford så får ett uppdrag han inte kan tacka nej till från myndighetshåll (eller…?), kör det ihop sig ordentligt och gamla personliga synder nystas upp. Gänget sluter dock upp bakom och får naturligtvis ligga i med både list, tur och lite logiska luckor för att fixa biffen medelst lite blippbloppande och gammal hederlig action.

Förutom den sportigt unge gamlingen Redford syns här en laguppställning med bl.a. en tjattrande Dan Aykroyd, en butterrolig Sidney Poitier, David Strathairn som blind hörselfantom Mary McDonnell som hjältens tjej samt en ung och saknad River Phoenix som fixare i största allmänhet. Det är tidigt 90-tal och miljöer därefter, enorma teknikrum, stora servrar och finurliga men lite jönsiga säkerhetssystem som måste knäckas.

För regisserandet och storyn står Phil Alden Robinson, samma snubbe som gav oss Drömmarnas Fält alltså. Här kör han på med lite rappare grejer får man väl säga, men samma avspända lekfullhet kan anas i den här lätt ansträngda historien som försöker vara både lite spännande och komisk på samma gång.
Funkar helt okej.

Sneakers är trots sin lite konstruerade handling en stunds lättsam underhållning som inte bör lämna någon sådär jättebesviken. Sliten av tidens tand måhända och inget mot dagens technothrillers såklart, men lite nostalgiskt fräsig ändå med ett gäng underhållande skådisar i frontlinjen.
Övervakning i sommarnatten.