Etikettarkiv: Matt Dillon

Jul 12 2019

#sommarklubben: Singles (1992)

Andra fullängdaren av ganska gemytlige regissören Cameron Crowe. Han tar grepp på staden Seattle i början på 90-talet. Grungen är på frammarsch och sätter spår överallt. En del kritiker trodde felaktigt att det var just den här rullen som fick musikstilen (och livsstilen) att exploderas nationwide, men det var ju istället Crowe som smart nog aktiverade ett gammalt manus han haft liggande i byrålådan när han märkte att det var något på gång i Seattle. Från början utspelades storyn i Phoenix! Att filmen hjälpte till att sprida grungen är det dock ingen tvekan om.

Själv brukar jag kalla storyn för en föregångare till gamla ”Vänner”, fast utan värsta lökigheten och det där smöriga. Här får vi ett gäng personer i Seattle, med olika vardag och drömmar och problem. Det gemensamma är att de alla bor i samma lägenhetskomplex. Bäst är Bridget Fonda som unga livfulla Janet. Matt Dillon är misslyckad grungesnubbe med mediokert band (håll koll på bandmedlemmarna…flera stora från stadens musikscen), Kyra Sedgwick är kvinnan i karriären som möter kärleken. Bill Pullman är en doktor, Eric Stoltz är en mimgubbe!
Det lullar på sådär trivsamt som det kan göra i Crowes filmer. Ett bra tidsdokument för sitt 90-tal och en skön backdrop med grungens Seattle. Som sagt; pre-Vänner…?

Seattle-kaffe i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

Jul 4 2018

#sommarklubben: The Flamingo Kid (1984)

Tidig 80-talare från regissören Garry Marshall. Med en ung Matt Dillon som Jeffrey i Brooklyn 1963. High school är avklarad, sommarn står för dörren och pappa Arthur (Hector Elizondo) vill att grabben ska börja arbeta, ”så som normala människor gör”. Jeffrey drömmer sig dock bort till en tillvaro där han själv kan bestämma sitt öde. Kanske kommer chansen när kompisar ber honom följa med ut till The Flamingo Beach Club, tillhåll på Long Island för di rike och bättre bemedlade. Där varje dag är som en solig semesterdag. Strax har Jeffrey fått jobb på klubben, och lika strax har han snart blivit bekant med bilförsäljaren, viktigpettern och ställets gin rummy-champion Phil (Richard Crenna). Glidaren Phil lockar snart in Jeffrey på nya tankebanor om sin framtid. Men är allt som glimmar guld..?

En ganska lågmäld och enkel dramakomedi detta. Ev explosion i 60-talsfärger och musik. Man måste också tjusas av 60-talsmodet med snajdiga sommarskjortor, snygga klänningar och diverse strandoutfits. Damn, jag gillar verkligen 60-talets kreationer! Överlag snyggt som tusan! Och Panamahatten! Den hör ju sommarn till!
Inga överraskningar i manus, en färgrikt inlindad berättelse om hur Jeffrey kommer till sans om framtiden, och vad som (naturligtvis) är viktigast i livet. Dillon är bra, han känns naturlig och som rätt man i rollen. Crenna gör sin lyxlirare både älskvärd och sliskig på samma gång. Smårolig,men fokus ligger mer på dramat. Länge sedan jag såg den sist, och återtitten höll ändå för att trivselfaktorn skulle skrocka lite lagom. Bäst är miljöerna. En sommar på The Flamingo Beach Club kanske!??

Coming of age i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

 

Mar 7 2018

Going in Style (2017)

Klassiskt upplägg.
Tre gamla stötar spenderar ålderns höst med att droppa skämt och mobbas om åldern med varandra. När deras surt förvärvade pensionssparpengar ryker i ett diffust fifflande återstår bara att råna banken för att ta tillbaka dem. Men hur blir tre gamla gubbs smarta rånare för en dag?

En absolut icke-ögonbrynshöjande story detta. Dock inte sagt att den är astråkig. Michael Caine, Morgan Freeman och Alan Arkin i huvudrollerna är alltför rutinerade för att göra bort sig. Dessutom kastas Ann-Margret in som pilsk singelpanter. Plus Matt Dillon som FBI-agent. Jojo. Bakom ytan avhandlas detta med att bli gammal, på ytan följer vi den udda rånartrion inför den stundande stöten. Hur ska det gå? Och framförallt; kommer alla att överleva filmen?

Mest intressant; det är funnyman Zach Braff (Dr Dorian från Scrubs) som står bakom kameran. Tidigare har han väl mest regisserat indie-dramer? Garden State. Wish I was here. Här känns det mer som konventionell komedi. Jaja, inget fel i det såklart. The oldtimers puttrar på. Liksom filmen.

Oförargligt. Ok för stunden.

 

Apr 29 2014

Nothing But the Truth (2008)

Skulle du bete dig annorlunda om du fick reda på att din granne var…säg Säpoagent?
Eller den där trevliga mamman/pappan som brukar komma på föräldramöten i skolan?
Skulle du kunna hålla tyst om det? Har du överhuvudtaget rätt att sprida sån information vidare?

Nu är dock Sverige Sverige och USA just USA..med allt vad DET innebär i skillnader.
I dagens rulle ställs Rachel (Kate Beckinsale) inför det faktum att den där till synes trevliga och rätt anonyma mamman till en av sonens klasskamrater i själva verket är en CIA-agent som varit på ett fact-finding mission inför ett vedergällningsuppdrag som USA´s president precis gjort tummen upp på. Nu är förstås Rachel dessutom journalist minsann, och må tro då att det kliar i fingrarna för att avslöja ett litet nätt scoop! Speciellt eftersom det möjligen  även visar sig finnas oklarheter runt ”bevisen” som låg till grund för il Presidentes beslut.

Murkig politik möter således vardagslivet..typ. Rachel och hennes tidningskollegor slickar sig belåtet om munnarna, här finns saftiga detaljer att avslöja när väl agentens identitet kommer i dagsljus. Den utpekade mamman, Erica (Vera Farmiga), blånekar förstås men Rachels bevis är besvärande i form av icke mindre än TVÅ källor…eller läckor om man så vill. Nu vill dessutom statsmakten med den specielle åklagaren Patton Dubois (Matt Dillon) veta namnet på källorna omedelbums..här står nationens säkerhet på spel. Att tidningen hänvisar till källskydd och liknande verkar inte bita på åklagaren som på köpet tar Rachel i fängsligt förvar tills hon är beredd att avslöja sina källor.

Ett sorts drama om vart gränserna går med information, och medborgarens skydd och skyldigheter, således.
Mannen bakom dagens verk är regissören och manusförfattaren Rod Lurie, och likasinnade som en annan kanske känner igen det namnet som regissören bakom The Contender från 2000, vilken dealade med liknande frågeställningar. Vilket ansvar har Rachel att INTE avslöja agenter i statens tjänst? Vilka skyldigheter har press och media att avslöja precis ALLT som sker i diverse luddiga gråzoner? Extra prekärt här då Rachels avslöjande dessutom kan leda till att landets högste ledare har fattat ett beslut på helt fel grunder. En lagom liten politisk skandal hotar således.

Beckie har något besvärande att berätta för Vera

Kate Beckinsale var det ett tag sedan man skådade i the house of Flmr. Här gör hon en riktigt bra insats som journalisten vilken värnar sina rättigheter kanske i absurdum. Åklagaren i form av en pigg Dillon har fått order om att klämma åt Rachel ordentligt, även om han tycks gilla hennes sätt att hantera problemet. Filmens stora avslöjande är egentligen av underordnad betydelse, då historien främst fokar hur händelserna påverkar Rachel både som journalist men också hennes familj i form av sonen och maken Ray (David Schwimmer). Konsekvenser uppstår på alla plan, och ingen av dem är lätta att hantera. Och fortfarande kvarstår frågan; vem är Rachels hemliga källor som hon så envist fortsätter att skydda?

Bra spelat av alla inblandade, plus gamle räven Alan Alda som kommer in från vänster och gör en försvarsadvokat med uppdrag att rädda Rachel undan otrevliga konsekvenser. Jag erkänner; jag är lite svag för de här täta och dialogdrivna historierna, som inte sällan utspelas i kanterna av den amerikanska politiken. Här också med ett stänk av ljusskygga underrättelsetjänster inblandade. Lurie lyckas i mina ögon med konstycket att blanda både drama, politisk thriller och den ensamma mammans bryderier på ett bra och engagerande sätt.

Nothing But the Truth bjuder på både viss spänning och oväntade turer. Mitt i all diskussion om moral och förpliktelse mot sitt land och sina närmaste..döljer sig också fortfarande frågan VAR Rachel överhuvudtaget fick tillgång till den information som så drastiskt förändrat hennes tillvaro….?
Intressant hela vägen till eftertexterna.

 

Aug 22 2013

Sommarklubben: Den där Mary (1998)

När regissörsduon Bobby och Peter Farrelly insåg att deras senaste rulle, Kingpin, inte alls hade nått upp till den förväntade inkomst och framgång man trott innan…var de övertygade om att den här kommande rullen skulle bli den sista i deras karriär.

Just därför beslutade de sig för att vräka på med så mycket galenskaper och hysteriska under-bältet-skämt de bara kunde komma på för att göra den till den svartaste komedi man kan tänka sig. All in liksom bara sådär.
Och tur var väl det! För aldrig har man väl haft sådär spontankul åt en rulle på bio!
Och vid omtittar i soffan! Kanske är dagens film en riktigt klassiker i det vulgära komedifacket?

En sån där rulle man kan referera till och alla vet direkt vad som menas? Farrelly-bröderna har ju i stadig takt fortsatt på banan med rejält utmanande humor, men frågan är om inte den här rullen kan räknas till den finare ädelstenen i samlingen?

Ben Stiller är här yngre är vad han är nu, men kör likväl den patenterade stil som har kommit att bli hans signum. Den genomhygglige killen som måste råka ut för det mesta innan det lyckliga slutet. Cameron Diaz är sådär genombehaglig och söt att man fattar att alla blir betuttade i henne. Roligast hos mig är dock Matt Dillon som gör en perfekt karikatyr av en slajmig casanovatyp med tillhörande tangorabatt och colgatesmil. Mycket underhållande.

Storyn är mest bara vild och galen, men fylld av skönt provocerande detaljer och humor som åker upp och ned mellan högt och lågt. Mary (Diaz) är föremålet för de flesta mäns intresse och den vilda dragkampen om hennes gunst i ett soligt Florida blir bara värre och värre. Också det att regissörerna inte drar sig för att vara politiskt inkorrekta och utmanar våra fördomar, moral och de oskrivna lagarna gör just den här filmen härligt frisk underhållning. Även vid regelbundna omtittar.

Den där Mary bjuder upp till en munter dans med riktigt utmanande inslag.
En märklig romcom som inte liknar något annat. Kanske lite vanligare idag som humor betraktat, men fortfarande lika oemotståndligt fräck och framför allt tidlöst rolig!
Till och med mycket rolig.
Den största humorn kanske ändå är att på mitt dvd-omslag står att filmen är lämplig från 7 år! Huh!??

full starfull starfull starfull star

Dec 1 2011

Takers (2010)

Vad är det här egentligen med att allehanda kreti och pleti i rap/R&B-branschen ska in och härja vid filmen? Och så ska det vräkas på med snitsig musik, coola kläder och ett allmänt tufft yttre. Precis som här.

Takers lider av något sorts lillebrorskomplex till Heat (och den diskussionen ska jag inte ge mig in i men.. minnesgoda vet ju att jag tillhör den falangen som sätter just den filmen högt uppe där bland stjärnorna) och satsar på att bygga upp en sorts heiststämning som består i att pålitliga grabbgänget där alla ställer upp för alla har lönande bisyssla i form av snygga och effektiva bankrån som alltid ger gott om cash. Naturligtvis dödas aldrig någon eller skadas allvarligt, och de käcka grabbarna har alltid koll på läget.

När en ex-medlem i gänget släpps ur finkan har han en snillrik plan med sig som han gärna vill delge de andra, som mot bättre vetande beslutar sig för att hänga på tåget för en sista megalönande stöt. Som tittare vet du nu också naturligtvis att så fort orden ”en sista stöt” uttalas i en film som denna så är det bara en fråga vid vilken minut det ska börja gå åt skogen. Och du vet också att vissa utvalda individer i manuset börjar med sitt luriga dubbelspel.

På andra sidan staketet hittar man så poliserna som plötsligt bestämt sig en gång för alla att gänget ska sättas dit, och som plötsligt hittar både den ena och andra infallsvinkeln för att närma sig kärnan. (man undrar ju varför de inte gjort det tidigare). Karaktärerna i båda lägren är precis så statiska som de kan vara i ett dussindrama som denna. Hos poliserna är det den hårdföre som gärna bryter mot en regel eller två för att nå resultat, han spelas av gamle Matt Dillon och naturligtvis är jag inte förvånad. Hos käcka gänget hittar man då som sagt ett koppel av alla dessa rapartister eller R&B-sångare som plötsligt bestämt att de ska göra karriär inom filmen. Själv har jag väldigt svårt för rap och hiphop och känns inte vid namnen nämnvärt, men i rånarbesättningen hittas i alla fall artister som Chris Brown och T.I.
Jaha ja.

svidar, soft ljus och snygg L.A-backdrop...

Vad som ändå räddar filmen från att bli en totalt platt historia är rätt snygga scenlösningar, effektivt foto och ett bra tempo när det verkligen hettar till. Samt en rejält snygg shootoutscen i elfte timmen. Lägg därtill pålitlige Paul Walker som gör en sorts nedtonad och mer välklädd version av sin figur från Fast and Furious och Hayden Christensen (som jag normalt inte kan med i större utsträckning, men som faktiskt gör sig här) som spexig tjomme och det hela räcker till ett godkänt resultat.

Takers är mycket yta men egentligen intetsägande. Karaktärerna blir för bleka för att fastna någon längre tid på näthinnan, trots att både Dillon och Walker känns rutinerade och rätt hemtama i facket. Standardaction, om än snyggt presenterat glimtvis, men med föga överraskningar längs vägen. Även om vissa försök till att twista till det faktiskt görs.
Lättglömt.

Okt 4 2010

Armored (2009)

Kuppfilm av det enklare slaget. Ett antal väktare som pysslar med värdetransporter, lite lagom missnöjda med livet, bestämmer sig för att blåsa sin arbetsgivare och lägga beslag på cirkus 42 miljoner dollar. Planen är snorenkel och högst overklig, och givetvis inträffar det där lilla abret som gör att historien tar en helt annan vändning.
Möjligen kan man huka lite inför det faktum att ledstjärnorna i den här filmen är Matt Dillon och Laurence Fishburne, ingen av dem direkt på A-listan om man säger så. Till och med gamle 80-tals-Fred Ward (Remo någon..?) har man skrämt upp i en pytteliten biroll.

Ändå är det inte så jolmigt dåligt som man skulle kunna tro. Det finns ett visst uns av spänning i senare delen av storyn som gör att jag sitter lite lagom alert. Tyvärr känns det hela generellt ganska klyschigt och regissören Nimród Antal hade möjligen sitt kommande projekt Predators i huvudet och styrde den här rullen på lite halvfart. Men ok då, historien tar sig ändå i mål utan att behöva skämmas för sig å det grövsta. Karaktärerna blir dock rejält stereotypa och löjligt ytliga, ingen av gubbarna (inga tjejer i den här filmen inte) hinner sätta några avtryck med sitt agerande. Fishburne drar på i överspel så det står härliga till, och vad nu Jean Reno, som dyker upp på ett hörn, såg för oerhörd potential i den här filmen kan man ju kanske undra. Matt Dillon är egentligen en ganska bra skådis, och man skulle vilja se honom i filmer med lite större tyngd i. Övriga inblandade har jag redan glömt.

Armored är B-action som ligger farligt nära C-träsket, men innehåller små element av spänning och en story som fångar intresset under några intensiva minuter. I det här fallet är det extra plus för den korta speltiden, och har man inte sett den här filmen har man inte direkt missat något om man säger så.