#rewatch: Working Girl (1988)

Okej. Det går inte att komma ifrån.
Det blir svårt att titta på den här filmen idag med fräscha och moderna ögon. Rullen lider alla helvetets visuella kval när det gäller tex hur vi såg på affärsvärldens modenycker 1988. Ta bara en titt på damernas frippor! Hu! Sminket!! Arrgh! Å andra sidan kan det också vara en riktigt puttrig påminnelse om hur 80-talet faktiskt var en sällan skådad färgfest i människors vardag. Tja, förutom hos de manliga finansvalparna på Wall Street då. En kostym är en kostym är en kostym. Genom alla år.

Här är det dock Tess (ett riktigt charmtroll i Melanie Griffth) som sliter hårt som sekreterare på Wall Street (eller kallas det administratör idag?), samtidigt som hon drömmer om att bli….nån…i världen där ekonomins hjul snurrar. Varje morgon tar hon Staten Island-färjan till myllret på Manhattan, och varje kväll tar hon sorgset färjan tillbaka. Åh, om hon ändå kunde få leva sitt liv dygnet runt i det där förföriska glittret bland skyskraporna….

Chansen kommer (förstås) då hennes bitchiga boss Katherine (en sjujädra härlig Sigourney Weaver) bryter benet på skidsemester i Europa och Tess tar tillfälligt över taktpinnen. Ger sig helt enkelt ut för att vara en chef och försöker sälja på snällis-finansgubben Jack (Harrison Ford) en idé hon jobbat på i det tysta. Hennes stora problem var att lansera tanken för Katherine som nu gjort den till sin. MEN, här ska smidas medans katten är borta! Enter ”affärskvinnan” Tess!

svunnet årtionde, tidlösa drömmar

Ja, jo, men visst. Rullen lider måhända av en åldrad inställning till affärslivet i USA anno 80-tal. It´s a mans world (undantaget kanske bitchen Katherine?), och Tess får ta till gammal hederlig förförarlist och spelandet på kvinnligheten för att lyckas med sina hyss. Å andra kan det också vara en sorts skön liten känga till det mansdominerade Wall Street. Och hela yuppie-kulturen också för den delen. Eller också är det bara en rackarns underhållande romantisk komedi som utspelas i en finansvärld vi annars lärt känna som hård och cynisk från detta årtionde (lex Wall Street från 1987..?).

När jag såg rullen första gången var vi nyss hemkomna från självaste New York. Klart som tusan intrycken och upplevelserna satt kvar i skallen. Att då få de visuella bekantskaperna man studerat på närmare håll bara dar innan…än en gång kastade i nyllet..förstärkte förstås bara njutningen.
Annars är dagens rulle en liten feelgood-film av bästa märke. Fortfarande. Se bortom det hemska modet (eller minns tillbaka med kärlek om du är i den generationen) och det går hur lätt som helst att fortfarande njuta av både komedin och romantiken här. Och glad-charmen! Jajamensan, den finns där fortfarande! Trots visst förlegat manus. Hela härligheten signerad regi-veteranen Mike Nichols.

En film att mysa med! Alla dar i veckan.

 

Rullen var en av många från det fantastiska filmåret 1988. Ett år vi studerar närmare i just SoF-poddens avnsitt nr…88!! TaaDaa! Lyssna gärna på våra kärleksbombningar till detta fina filmår.

The Five-Year Engagement (2012)

the-five-year-engagement-movie-posterAhh, vi tar en liten avstickare till rom-com-världen igen. Kan man inte få för mycket av.

Firma Nicholas Stoller/Jason Segel är en väl beprövad duo i filmvärlden. Deras Forgetting Sarah Marshall från 2008 är en riktig pärla i genren. Hög likable-status på DEN. Regimannen Stoller har även fått ur sig knasalster som Bad Neighbours 1 & 2 och Segel i sin tur är lite av ett hosueholdname i Judd Apatows värld. Kanske ändå mest känd som Marshall i dundersuccén How I Met Your Mother på tv.

In från vänster idag plockar duon Emily Blunt, och då vet man att det vankas solida minuter. Tom (Segel) friar till Violet (Blunt) efter ett års sällskapande, och hon tackar gladeligen JA. But of course. Paret är ett sådant där riktigt gosepar…som man nästan bara ser på film(?). The future is bright. Livet i San Francisco är kalasbra, tycker i alla fall Tom som har glassigt kockjobb på trendig restaurang. Violet suktar efter lärartjänst på universitet. Plötsligt kommer chansen när hon får erbjudande om tjänst på universitet i Ann Arbor i Michigan! Hoppsan! Vad göra?? Nu när giftermål står för dörren och allt. Tom tvekar dock icke (eller..?) och pushar Violet till att ta jobbet, den gemensamma flytten går till Mellanvästern (”klart det finns plats för en trendkock där!”) och plötsligt får tex begreppet ”en kall vinter” en helt annan innebörd för framförallt Tom. Hu!

Förutsägbart, javisst. Bröllopet skjuts upp (”vi gifter oss ju om ett år istället…när vi kommit i ordning”), Violet trivs på sitt nya jobb, Tom…not so much. Lätt att se vart detta barkar. Jaja, Stollers och Segels manus bjuckar inte direkt på djupsinnigheter och nya rön i relationsproblematiken när det gäller att kombinera karriär och privatliv…men Blunt och Segel har en skön kemi ihop som gör att det känns trovärdigt trots allt. Lägg till detta den obligatoriska, lite skruvade och råa, humorn som i alla fall jag förknippar med Stoller/Segel…och vi har oss ett ganska trivsamt relationsdrama.

5_year

the future is bright baby!

Kanske är rullen lite för lång för sitt eget bästa, turerna är otaliga och förutom våra huvudrollsinnehavare hjälper en diger rollista till med underhållningen, vad sägs om tex Chris Pratt, Alison Brie, Dakota Johnson och Rhys Ifans. Bakom en stundtals tokrolig handling anas såklart också ett allvar om hur livsval påverkar och sätter känslor på prov.

Filmen kör hårt med taglinen ”a comedy about the journey between popping the question and tying the knot”…och den resan är banne mig idag rätt underhållande hela vägen in mot mål. En romcom-feelgood med lite fallgropar. Precis som det ska vara.

Trivsamt.

återtitten: Ungkarlslyan (1960)

apartment_poster60-tal av bästa märke på film!
5-faldigt Oscars-belönad, och det är sannerligen lätt att förstå varför.
Om man är inne på rullar av det här nostalgiska slaget förstås.

Livet som kontorsråtta är inte lätt. C.C. Baxter (Jack Lemmon) gör sitt bästa för att försöka klättra i karriären i en New York-kontorsvärld präglat av dåtidens könsroller. The suits, stressade affärsmän, som ränner fram och tillbaka…och kvinnorna som passar upp på dem med kaffe eller stenogramblock. Eller ”kör” hissen i kontorsskrapan. Precis som Fran Kubelik (Shirley MacLaine), just den som alla gifta män gillar att flirta med på morgonen.
Ok, trots den mossiga förutsättningen här utvecklas dagens rulle till en synnerligen underhållande komedi i kärlekens tecken. Baxter bor strategiskt snyggt i en liten lägenhet invid Central Park och har dessutom kommit på bästa sättet att smöra för cheferna; han lånar helt enkelt ut lyan till bossarna när de ska ha sina små kärleksträffar med älskarinnorna innan hemfärd till förorten och äktenskapet väntar. Lysande lösning. Eller?

Well. problemet för Baxter blir att han sällan får vara hemma och njuta just hemmets lugna vrå, då det allt som oftast är någon höjdare som behöver lägenheten. Och dessutom blir det alltid Baxter som får städa upp efter ”festligheterna”…för att inte tala om grannarnas ogillande över en sådan hyresgäst som verka ha fest alla dar i veckan! Tufft läge.
Och inte blir det bättre av att Baxter dessutom börjar bli lite betuttad i just Fran…som har en affär med precis den boss Baxter vill imponera mest på; den burduse Sheldrake (Fred MacMurray). Ojoj. Hur ska det gå?

the_apartment_4

Baxter stöter på kontorets snygga medarbetare.

Bakom kameran här legendariske Billy Wilder. Igen. Och ett suveränt öga för just den speciella 50-och 60-talskomedin med blixtsnabba repliker och ett sjujäkla driv i manuset. Dessutom är Wilder som vanligt mästerlig på att fånga just storstadspulsen och klyschorna som utmärkte denna form av berättande. Mycket kan han förstås tacka Jack Lemmon för som här är i sitt esse och ÄR Baxter ut i fingertopparna, lagom neurotisk, lagom nervös, lagom osäker på sig själv…men ändå med en sorts rättrådig kompass som gör hans person så lätt att tycka om. Lemmon balanserar perfekt med både slapstick och lite mörkare ångest. Shirley MacLaine är klockren som Fran, vars bekantskap med Baxter får henne att vakna upp en aning ur sitt ganska trista och intetsägande liv.

Med andra ord, två suveräna skådisar från en svunnen filmålder i en lika suverän komedi, med lite mörker under ytan, från en filmskapare med stenkoll på stämningen och framför allt humorn.

För visst är det en komedi i romantikens tecken, lite snyggt förklädd i hetsig storstadspuls av bästa 60-talsmärke vad gäller tidsåldern.
En av de stora rullarna från förr. Det finns en smartness och snygghet i rullen som är sådär nostalgivänlig för sinnet och maggropen.

Perfekt att återtitta, eller uppleva för första gången!

 

#20_logoVill du höra mer kärleksbombning av rullen…och min förvåning när bloggkollegan Fiffi avslöjar att hon INTE sett filmen….rekommenderas en lyssning på avsnitt 20 av Snacka om Film-podden!

I Love You, Man (2009)

Man_posterHöstens första fredag och vi skotar in en smutt komedi! Vad sägs om trivselnissarna Paul Rudd och Jason Segel i samma film?
Bra kombo där!

Vänlige och väldigt käre husmäklaren Peter (Rudd) ska till att gifta sig med Zooey (Rashida Jones). Problemet är bara att Peter inte har någon självklar best man till bröllopet. När han tänker efter har han faktiskt inga vänner överhuvudtaget! Illa! Det tycker också Zooey som mer än gärna skulle se att Peter ibland skaffade sig lite egentid med killkompisar…jag menar det får ju finnas en gräns ändå med hur mycket man kan gulla med varandra på ett dygn!

Sagt och gjort. Peter hookar så upp med den märklige och skönt tillbakalutade Sydney (Jason Segel), en lirare som är eh….ganska annorlunda mot Peter. Men det funkar! Peter blir lite småimpad av Sydneys way of life och hans inställning till vardagen, tillvaron och det mesta. När den gode Syd dessutom bjuder in Peter till sin mancave och visar ”hemligheterna”…ja då är Peter såld! Vänskapen tar ny fart och plötsligt står inte den timide soon-to-bee brudgummen att känna igen riktigt. Behöver Zooey oroa sig? Är det en helt annan Peter som kommer att dyka upp vid altaret? En som hon kanske inte…vill ha!?

grabbar som gör saker tillsammans

Hahaha. Skojigt detta.
Paul Rudd går från tönt till lite styrig och oberäknelig. Och Jason då, vilken tok! Det skojas friskt med manligt och kvinnligt och olika roller. Bakom kameran; regissören John Hamburg som ju öste på med den asroliga Och så kom Polly för ett antal år sen. Här är det inte lika galet och vansinnigt, men minst lika frejdigt och fnissigt.
Som i de flesta komedier drabbas även dagens alster av ett litet sävligare parti efter en fräsig start…men det tar sig igen lagom till finalen.

Vi får också en skönt grinig Jon Favreu, en alltid underhållande Jaime Pressly och veteranen Jane Curtin i stabila biroller.
Jag satt kanske inte och gapflabbade hela filmen igenom, men som feelgood-rulle är den helt perfekt en fredagskväll i soffan! Extra plus till den lite oborstade humorn som dyker upp mitt i all romcom!
Sånt förhöjer ALLTID värdet på sådana här rullar!

Sommarklubben: Wedding Crashers (2005)

wedding_crashersHelskotta vilken uppfriskande rulle det här är!

Som en virvelvind av sköna repliker, fräck humor, bra driv i storyn (hela vägen faktiskt)  och framför allt en romantisk feeling som samsas sådär härligt ihop med alla de nyss nämnda ingredienserna.
Så pass att jag sätter mig på en knakande sommargren här och utnämner den till en av 2000-talets bästa komedier! Det du!

Radarparet Owen Wilson och Vince Vaughn är alltså snubbarna som har som specialitet att snylta sig in på bröllop! Party och fest och gott om möjligheter att träffa tjejer! Den dynamiska duon får napp typ varenda gång och avverkar tjejer så pass att det faktiskt tar på krafterna, minst sagt…(…och börja nu inte jiddra om moralen i filmen..det är ju en fräck komedi remember). De två gamängerna lever slaviskt efter regelverket: ”The rules of weddingcrashers”, 110 mer eller mindre vansinniga regler för hur man beter sig när man snyltar sig in på bröllop! Mycket roligt!

Men så, vad händer när en av dem faktiskt plötsligt går och kärar ned sig? Allt ställs på ända och detta kan sluta hur som helst!
Wilson och Vaughn är formidabla som de två sorglösa snyltarna. Speciellt Vaughn är som vanligt mästare på dräpande oneliners och att hantera galna situationer. Wilson är i sin tur den mjukare och mer lugnare av de två. Ungefär som det brukar vara med andra ord.

Här matchas de dessutom perfekt av en diger cast med veteranerna Christopher Walken och Jane Seymour i spetsen. Stora kärleksintresset i rullen görs av Rachel McAdams, och frågan är om hon varit mer bedårande än hon är här!? Dessutom: Isla Fisher som sexgalen syster till McAdams och en ung Bradley Cooper som svinig överklasstjomme! Perfa!
Regissören David Dobkin låter sina karaktärer styra upp den galna storyn till en mycket underhållande skröna. Som i alla komedier finns alltid den stora risken att tempot mattas och humorn går ned ett par snäpp…här dalar möjligen tempot en stund innan finalen…men det är aldrig någon fara för att den fräcka humorn ska ta slut. Hög nivå genom hela speltiden!
Detta i kombo med den trivsamma romantiska touchen gör verkligen detta till en högklassig komedi som förtjänar sitt höga betyg.

Som vanligt ska man förstås se den oklippta dvd-versionen där de fräcka detaljerna får ännu mer utrymme än vad bioversionen visade upp!

Bröllopssäsong i sommarnatten!