återtitten: Ungkarlslyan (1960)

apartment_poster60-tal av bästa märke på film!
5-faldigt Oscars-belönad, och det är sannerligen lätt att förstå varför.
Om man är inne på rullar av det här nostalgiska slaget förstås.

Livet som kontorsråtta är inte lätt. C.C. Baxter (Jack Lemmon) gör sitt bästa för att försöka klättra i karriären i en New York-kontorsvärld präglat av dåtidens könsroller. The suits, stressade affärsmän, som ränner fram och tillbaka…och kvinnorna som passar upp på dem med kaffe eller stenogramblock. Eller ”kör” hissen i kontorsskrapan. Precis som Fran Kubelik (Shirley MacLaine), just den som alla gifta män gillar att flirta med på morgonen.
Ok, trots den mossiga förutsättningen här utvecklas dagens rulle till en synnerligen underhållande komedi i kärlekens tecken. Baxter bor strategiskt snyggt i en liten lägenhet invid Central Park och har dessutom kommit på bästa sättet att smöra för cheferna; han lånar helt enkelt ut lyan till bossarna när de ska ha sina små kärleksträffar med älskarinnorna innan hemfärd till förorten och äktenskapet väntar. Lysande lösning. Eller?

Well. problemet för Baxter blir att han sällan får vara hemma och njuta just hemmets lugna vrå, då det allt som oftast är någon höjdare som behöver lägenheten. Och dessutom blir det alltid Baxter som får städa upp efter ”festligheterna”…för att inte tala om grannarnas ogillande över en sådan hyresgäst som verka ha fest alla dar i veckan! Tufft läge.
Och inte blir det bättre av att Baxter dessutom börjar bli lite betuttad i just Fran…som har en affär med precis den boss Baxter vill imponera mest på; den burduse Sheldrake (Fred MacMurray). Ojoj. Hur ska det gå?

the_apartment_4

Baxter stöter på kontorets snygga medarbetare.

Bakom kameran här legendariske Billy Wilder. Igen. Och ett suveränt öga för just den speciella 50-och 60-talskomedin med blixtsnabba repliker och ett sjujäkla driv i manuset. Dessutom är Wilder som vanligt mästerlig på att fånga just storstadspulsen och klyschorna som utmärkte denna form av berättande. Mycket kan han förstås tacka Jack Lemmon för som här är i sitt esse och ÄR Baxter ut i fingertopparna, lagom neurotisk, lagom nervös, lagom osäker på sig själv…men ändå med en sorts rättrådig kompass som gör hans person så lätt att tycka om. Lemmon balanserar perfekt med både slapstick och lite mörkare ångest. Shirley MacLaine är klockren som Fran, vars bekantskap med Baxter får henne att vakna upp en aning ur sitt ganska trista och intetsägande liv.

Med andra ord, två suveräna skådisar från en svunnen filmålder i en lika suverän komedi, med lite mörker under ytan, från en filmskapare med stenkoll på stämningen och framför allt humorn.

För visst är det en komedi i romantikens tecken, lite snyggt förklädd i hetsig storstadspuls av bästa 60-talsmärke vad gäller tidsåldern.
En av de stora rullarna från förr. Det finns en smartness och snygghet i rullen som är sådär nostalgivänlig för sinnet och maggropen.

Perfekt att återtitta, eller uppleva för första gången!

 

#20_logoVill du höra mer kärleksbombning av rullen…och min förvåning när bloggkollegan Fiffi avslöjar att hon INTE sett filmen….rekommenderas en lyssning på avsnitt 20 av Snacka om Film-podden!

Flickan ovanpå (1955)

Men det är väl för gött ibland att kunna återvända till de där filmerna från förr.
När allt var lite tramsigare, ytligare, tillrättalagt men frejdigt underhållande. För det mesta, är väl bäst att tillägga.

I dagens rulle skojas det friskt med manliga och kvinnliga roller, och framför allt med äktenskapet och dess tillit. Het sommar i New York betyder att de äkta männen skickar iväg barn och fru ut till sommarställen och sommarläger eller vad det nu kan vara, för att själva lida arbetsdagens alla kval. Så också familjeförsörjaren Richard Sherman. Iväg med son och fru medelst tåg ut mot grönskande natur och själv ser han framför sig ensamma kvällar i den lilla lägenheten där de bor. I värmen. Med hemtaget jobb att dyka ned i.

Naturligtvis blir det av detta intet då plötsligt de bortresta grannarnas lägenhet ovanpå hyrs ut till det blonda bombnedslaget The Girl (hon har faktiskt inget namn under hela filmen!), och Richards frestande tankar börjar vandra i takt med att kvinnan med sedvanligt 50-talsmanér flirtar in sig hos vår huvudperson och får hans hormoner att gå bananas.

Allt i komikens tecken såklart, men under ytan ligger egentligen en för sin tid provocerande frågeställning om frestelser, äktenskapets plikter och tillit. Allt naturligtvis avhandlat inom ramen för reglerna i Hollywood detta årtionde. Filmen bygger i sin tur på en otroligt framgångsrik pjäs, The Seven Year Itch som spelades hela 1141 gånger på Broadway. När så det var dags för filmversionen kallades originalförfattaren in för att justera till ett filmmanus samtidigt som man strök eller kortade ned de ”värsta” anspelningarna på sex och omoraliska undertoner. Tom Ewell som hade spelat Richard Sherman alla gånger på scen fick fortsatt förtroende att agera framför filmkameran, men när det gällde den kvinnliga huvudrollen ville filmbossarna ha pang för pengarna och gav rollen till Marilyn Monroe. Uppdraget att ta filmen i hamn gavs till rutinerade esset Billy Wilder bakom kameran och sedan var det bara att tuta och köra.

Själv är jag ju lite svag för det här med filmade pjäser som uteslutande utspelas på ett och samma ställe. Perfekt läge här med andra ord. Familjen Shermans lägenhet med tillhörande terrass utnyttjas flitigt i de komiska och lite jönsiga situationer som uppstår. Inget fel på samspelet mellan Ewell och Monroe. De har en härlig kemi mellan sig och gott om utrymme att avlossa diverse dubbeltydiga meningar i dialogen. Just Ewell känns oerhört klockren som den samvetsplågade familjefadern. Sådär charmigt larvigt kul också att han i tid och otid lagom övertydligt pratar för sig själv om vad han tänker på, som man gjorde på film förr för att filmpubliken verkligen skulle fatta vad som hände.

Trots Marilyns goda humör och lättsamma sätt genom hela filmen, skvallrar historien om att det ofta var problem att få henne att fixa sina repliker. Depressioner och kanske ett och annat missbruk i någon form satte filmfolket på hårda prov. Hon kom sällan i tid och regissör Wilder fick enligt uppgift använda uppemot 40 tagningar innan han var nöjd med hennes insats i de olika scenerna. Av detta syns ju dock inget i det färdiga resultatet, och framgången lät inte vänta på sig. En av de mer succéfyllda komedierna från 50-talet. Trots att budget och tidsschema spräcktes på grund av den instabila kvinnliga stjärnans lynnighet.

familjeman med livlig fantasi..

Det intressanta såhär 58 år senare är att se hur slugt och snillrikt manuset slingrar sig förbi det snuskiga och ”omoraliska” och ändå antyder det nästan hela tiden mellan raderna. Den publikfriande komiken döljer en del, men historien vinglar ändå farligt nära det som måste ha ansetts tillåtet för sin tid. Ewell och Marilyn gör dock det hela till en rätt oförarglig, dock lite småkittlande och underhållande stund. Men man får naturligtvis akta sig för att studera manliga och kvinnliga roller för mycket här. Rent jämnställdhetsmässigt är det rena minfältet.

Flickan ovanpå blir en ganska dialograpp och lite lagom provocerande tillställning. För sin tid. Idag naturligtvis rent tramsig och schablonstyltig vad gäller kvinnligt och manligt. Annars en av de mer roliga komedierna från denna tidsålder ändå tycker jag (där den hårt utpekade familjemoralen NATURLIGTVIS segrar till slut ändå) och väl värd att kika på om man inte sett den ännu.
Trevligt tidsfördriv från förr.