återtitten: Ungkarlslyan (1960)

apartment_poster60-tal av bästa märke på film!
5-faldigt Oscars-belönad, och det är sannerligen lätt att förstå varför.
Om man är inne på rullar av det här nostalgiska slaget förstås.

Livet som kontorsråtta är inte lätt. C.C. Baxter (Jack Lemmon) gör sitt bästa för att försöka klättra i karriären i en New York-kontorsvärld präglat av dåtidens könsroller. The suits, stressade affärsmän, som ränner fram och tillbaka…och kvinnorna som passar upp på dem med kaffe eller stenogramblock. Eller ”kör” hissen i kontorsskrapan. Precis som Fran Kubelik (Shirley MacLaine), just den som alla gifta män gillar att flirta med på morgonen.
Ok, trots den mossiga förutsättningen här utvecklas dagens rulle till en synnerligen underhållande komedi i kärlekens tecken. Baxter bor strategiskt snyggt i en liten lägenhet invid Central Park och har dessutom kommit på bästa sättet att smöra för cheferna; han lånar helt enkelt ut lyan till bossarna när de ska ha sina små kärleksträffar med älskarinnorna innan hemfärd till förorten och äktenskapet väntar. Lysande lösning. Eller?

Well. problemet för Baxter blir att han sällan får vara hemma och njuta just hemmets lugna vrå, då det allt som oftast är någon höjdare som behöver lägenheten. Och dessutom blir det alltid Baxter som får städa upp efter ”festligheterna”…för att inte tala om grannarnas ogillande över en sådan hyresgäst som verka ha fest alla dar i veckan! Tufft läge.
Och inte blir det bättre av att Baxter dessutom börjar bli lite betuttad i just Fran…som har en affär med precis den boss Baxter vill imponera mest på; den burduse Sheldrake (Fred MacMurray). Ojoj. Hur ska det gå?

the_apartment_4

Baxter stöter på kontorets snygga medarbetare.

Bakom kameran här legendariske Billy Wilder. Igen. Och ett suveränt öga för just den speciella 50-och 60-talskomedin med blixtsnabba repliker och ett sjujäkla driv i manuset. Dessutom är Wilder som vanligt mästerlig på att fånga just storstadspulsen och klyschorna som utmärkte denna form av berättande. Mycket kan han förstås tacka Jack Lemmon för som här är i sitt esse och ÄR Baxter ut i fingertopparna, lagom neurotisk, lagom nervös, lagom osäker på sig själv…men ändå med en sorts rättrådig kompass som gör hans person så lätt att tycka om. Lemmon balanserar perfekt med både slapstick och lite mörkare ångest. Shirley MacLaine är klockren som Fran, vars bekantskap med Baxter får henne att vakna upp en aning ur sitt ganska trista och intetsägande liv.

Med andra ord, två suveräna skådisar från en svunnen filmålder i en lika suverän komedi, med lite mörker under ytan, från en filmskapare med stenkoll på stämningen och framför allt humorn.

För visst är det en komedi i romantikens tecken, lite snyggt förklädd i hetsig storstadspuls av bästa 60-talsmärke vad gäller tidsåldern.
En av de stora rullarna från förr. Det finns en smartness och snygghet i rullen som är sådär nostalgivänlig för sinnet och maggropen.

Perfekt att återtitta, eller uppleva för första gången!

 

#20_logoVill du höra mer kärleksbombning av rullen…och min förvåning när bloggkollegan Fiffi avslöjar att hon INTE sett filmen….rekommenderas en lyssning på avsnitt 20 av Snacka om Film-podden!

The Secret Life of Walter Mitty (2013)

Walter Mitty´s (Ben Stiller) specialitet är att drömma sig bort lite sådär. Mest hela tiden. Zona ut ibland och sätta sig själv i rollen som våghalsad hjälte, den smarte filuren med de dräpande kommentarerna, den som får den undersköna kvinnan i en våg av dramatiska repliker. Kort sagt, han kanske är lite som vi alla är till mans…och kvinns?

I verkliga livet har ju nu inte Walter så mycket att hurra åt kanske. Bor ensam, jobbar med hantering av fotografier på det ansedda  Life Magazine..och försöker förtvivlat få till det socialt genom en kontaktsajt. Kruxet är att Walter har ett så otroligt händelselöst liv att det till och med är stora problem att fylla i rutorna om saker man gjort i livet. Dessutom smygkär i  Cheryl (Kristen Wiig) på jobbet.

Snart blir det dock ändring på torpet! Life Magazine ska läggas ned och bli ett nätmagasin. Det sista paradnumrets omslag ska prydas av mästerfotografen och globetrottern Sean O´Connell´s (Sean Penn) bästa bild någonsin som han skickat till Walter för sedvanlig behandling. Grejen är bara att plötsligt tycks negativet vara borta. Kanske inte ens med i det paket fotografen skickat. Goda råd dyra, och plötsligt befinner sig Walter på något av sitt livs största utmaning då han försöker spåra upp den äventyrlige fotografen på plats på Grönland! Och därifrån…tja..därifrån går det som det brukar i de flesta rullar av den här kalibern.

Jag gillar Ben Stiller. Även i de mest tramsiga av rullar han varit med i. Nånstans utstrålar han ofta bilden av en vanlig svennebanan som liksom bara råkar befinna sig på fel ställe. Här har Stiller dessutom tagit hand om regipinnen själv. Tydligen inte helt självklart då rullen varit i produktionsomlopp under bra många år med både Ron Howard och Steven Spielberg som påtänkta bossar på bygget. Det är också som ni säkert redan känner till en rätt rejält friserad nyinspelning av den gamla Danny Kaye-filmen Här Kommer En Annan från 1947.

Den nya rullen är naturligtvis snyggt tillverkad, försedd med viss underfundig humor och mjukt ihopvävda specialeffekter som stundtals ger en och annan adrenalinhöjande sekvens. Det kan dock inte dölja faktumet att det i grund och botten är ännu en av de här fånga-dagen-och-gör-något-av-ditt-liv-rullarna
Och ärligt; jag kan bli lite trött på just dem.
Även om Stillers film har ett rätt ok flow över sig, känner jag att det är svårt att ta till sig den här rullen. Den spretar oerhört mycket. För mycket för att det ska kännas helgjutet. Problemet är också att det inte engagerar fullt ut. Stillers figur hoppar hit och dit, men det spelar liksom ingen roll. Jag känner inte med honom till hundra procent. Som jag gjorde med tex Tom Hanks i Forrest Gump.

mammabakat fikabröd med på jobbet…bilden av en loser?

Jämförelser med ovan nämnda Hanks-rulle har ju dessutom gjorts i vissa läger runt vår jordboll, och det känns ganska ofattbart om ni frågar mig. Walter Mitty är inte i närheten av Gumps charm och brokiga manus.

Det här blir istället en stunds oförarglig skröna om en tjomme som till slut får chansen till lite hejsanhoppsan i vardagen. De logiska luckorna gör man bäst i bara strunta i. Stiller hanterar sin rulle som sig bör efter budgeten. Kristen Wiig är naturligtvis med för lite, Sean Penn gör en kaffekvarts-roll som väderbiten fotograf och kanske behagliga Shirley MacLaine inte kunde motstå när Stiller bad henne ställa upp som Walters mamma i ett par scener.

The Secret Life of Walter Mitty blir lite blaha blaha till slut. Rejäl mellanmjök. Förväntad utgång efter sedvanliga vedermödor. De godhjärtade belönas furstligt i manuset och de elaka får skämmas en stund. En snällisskröna med lite lustiga inslag, men ingen story som har något att berätta. Den kör sitt lilla race och sen är det bra med det.Viss underhållning för stunden, men sen har man glömt den.

Tema Hitch: The Trouble with Harry (1955)

Problemet med just Harry är att han är stendöd och en dag dyker upp som synnerligen stelt lik liggandes mitt ute i naturen utanför en sömnig liten by i New England-området i nordöstra USA. Strax får ett antal personer besvärliga bryderier om hur de ska förhålla sig till situationen då nästan alla anser sig vara orsaken till Harry´s frånfälle. Och framför allt, vad ska man göra med kroppen? Och hur dog han…egentligen?

På många håll anses dagens avslutande verk i Flmr-temat vara Hitchcocks mest lättsamma film någonsin, och på äldre dar avslöjade regissören att det kanske var den film han faktiskt tyckte allra bäst om av alla han gjort. På ytan en ganska snurrig historia, som hela tiden för tankarna till gamla engelska farser, med en gnutta av den svenska spring-i-dörrarna-komik som tycks vara speciellt populär hos oss i Svedala under framför allt sommartid. Som vanligt ligger styrkan i den uppsluppna dialogen, där det faktiskt är en ständig ström av vassa oneliners och underfundiga associationer mest hela tiden. Och ett sällskap med skådisar som verkar har hittat det perfekta humöret i sitt agerande. Historien som sådan utvecklas snart till en märklig soppa där alla inblandade verkar vara villiga att ta på sig skulden. Den döde Harry åker upp och ned i jorden ett par gånger innan mysteriet får sin lösning, och då efter att både polismakt och nyfikna utomstående effektivt har hållits borta från den besvärliga situationen.

Det intressanta med dagens film är att Hitch här försöker sig på att blanda lättare humor med mörkare, och samtidigt inte låta mig som tittar vara helt säker på om det är en thriller med komiska inslag eller en komedi med thrillermoment jag tittar på. Här experimenterade också Hitchcock vidare med sitt filmskapande. Han ville se om det gick att tillverka en film utan att casta större stjärnor i rollerna, då han hade en teori om att mången goda manus tappade i fokus då publiken oftast mest koncentrerade sig på de stjärnor som spelade huvudrollerna. Således dyker här varken någon James Stewart, Cary Grant, Doris Day eller Kim Novak upp. Istället gör faktiskt en viss Shirley MacLaine istället sin filmdebut som ung mamma med lillgammal son, och som romantisk motpart kan John Forsythe (Dynastin-patriarken remember..?) skådas som konstnär med vass tunga och smarta idéer. Lägg till detta några stabila birollsaktörer som jobbat med Hitch förut och sällskapet känns ganska komplett. Vidare ville Hitch ta reda på om det gick att få fram en mer subtil och något vässad humor än vad dåtidens publik var van vid. Detta märks också möjligen ganska väl då mycket av det som sker och sägs känns oerhört modernt för att vara mitten på 50-talet. Typiskt nog var den amerikanska publiken ganska svårflirtad och svek i salongerna, men historien gillades desto bättre i Europa där filmen bla gick över ett år i sträck på biografer i såväl England, Frankrike och Italien. Själv tycker jag att det är riktigt trevlig upplevelse från Hitch där jag gillar de sköna och snärtiga kommentarerna som alla verkar ha på lager. Och bara känslan att just Hitchcock kliver ett rejält steg åt sidan från den väg han normalt sett vandrat känns tilltalande.

dagens huvudpersoner konspirerar

Är detta också kanske filmregissörens mest ”friluftsaktiga” film någonsin? Handlingen utspelas nästan helt utomhus med en finfin New England-miljö som bakgrund. Planen var att spela i hela filmen på plats i Vermont. En del scener fick dock filmas inomhus i en skol-aula där skogsscener fick byggas upp, då kraftiga regn hotade att fördröja hela produktionen. Vissa kompletterande interiörscener filmades också som vanligt i studio i Los Angeles. The Trouble With Harry begåvades i Sverige med översättningen Ugglor i mossen och bjuder på en stunds riktigt godmodig och finurlig humor kryddat med lite mystik och den lilla osäkerheten på om det möjligen är något foul play inblandat i det hela. Överlag tycks Hitchcock gilla situationen att för en stund släppa det riktigt dystra och mörka och i stället satsa på mer humor än någonsin. Svårt att inte dra på smilbanden här.

 

******

Jaha, därmed tackar Hitchcock-temat för sig och hoppas att visst nöje har hittats i de olika redogörelserna för just mina favvisar från Hitch. Naturligtvis skulle man kunna fylla en hel vår med Hitchcock-alster om det skulle vara så. När man tittar på de filmer jag skrivit om, kan man nog ändå dra slutsatsen att jag gillar min Hitch bäst under 50-talet. Du kanske saknar alster som Fåglarna, Psycho, Marnie och Frenzy. Helt ok filmer de också ska sägas, men i mina ögon inte lika vassa som de sju favoriter jag redogjort för under veckan som gått. Psycho kanske till och med är så uttjatad och sliten att det ligger den i fatet lite. Även om det går att hitta snygga ingredienser där också som mer än väl symboliserar Hitch förmåga att berätta på ett olustigt och lockande sätt.

Har du möjligen inte dykt ned i Alfred Hitchcock´s värld ännu är det något jag verkligen kan rekommendera. Dels för många oerhört snygga färgrika scenlösningar, men också för en förmåga att berätta en filmhistoria på ett annorlunda och i vissa lägen nyskapande sätt för sin tid. Då så, då stänger vi Hitch-butiken för nu!